Jag lyckades inte med nånting jag hade lovat mig (och Jeppe och Elin). Eller jag kanske inte grät? Det är bara medicinens fel. Självmordstankar och -prat? Check. Blod på väggarna? Check. För konstiga saker? Check.
Ändå hade jag kul. Ändå var det höstens bästa helg. Och jag hoppas att jag får följa med på nästa också. Kören är ju det enda jag har - och så Erica så klart.
Jag var så glad när jag fyllde 28, dels för att det är lättare att uttala än mitt favoritnummer 27, dels för att jag överlevde 27. Men nu är jag jätterädd för mig själv. Ändå VILL JAG INTE dö. Jag vill överleva och skriva mina böcker.
Världen behöver Tassu-böckerna. Alla lika konstiga som jag som inte har nån diagnos. De behöver veta att det finns andra som kanske tänker likadant. Fast Tassu har en syster, hon är inte ensam. Det är skillnaden.
Och med Ilmiäiset blir jag Nordens egen J. K. Rowling.
Det enda jag vill nu är att du - Carl alltså - läser hela bloggen, åtminstone från och med körresan, och kommenterar åtminstone med ett par ord ibland. Och lyssnar på två av mina favoritlåtar, som råkar vara två adjektiv.
Ja och förresten, en till bara för att den är jättevacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Miau?