Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag.
När jag har jobbat mycket och inte kunnat sova så jag är så trött att jag inte orkar äta...
då ska jag INTE dricka mycket.

Det blev mycket på personalfesten. Först grät jag för att jag inte fick plats men de tog en extra stol till mig och där satt jag för synlig i vägen för alla men utan bestick och glas osv, utanför, som om jag inte riktigt hörde till. Som om jag typ inte var bjuden. Det var jag ju.
Medan jag grät på toa och hatade mig själv för att jag grät så gick Gotlandsresans personal till sitt eget bord så jag fick plats. Sen hade jag riktigt kul när vi åt förrätt (galet gott!!) och drack... typ fyra glas vin. Två glas skumpa (ett som alla andra och ett när jag grät på toa). Typ två eller tre white russians. Typ en gin tonic. Grät igen, minns inte vad som fick mig att börja gråta den gången men jag grät för att jag var så rädd att jag hade förlorat min chans att få fast anställning. Och att jag inte vågar berätta för Markus varför jag är så stressad att jag ibland inte kan sova. Ibland kan jag inte sova för att han säger så fula saker. Tur att jag inte minns vad han sa igår. Något väldigt elakt.

Jag vill inte heller vara så full som igår och jag vill inte heller att vårt hem ska se ut som mitt Flogsta-rum.

Jag är hela tiden rädd för att Markus ska bli trött på mig och kasta ut mig som han hotar ibland.

Jag är rädd för att jag inte får fast anställning. Vad gör jag då? Hur kan jag förklara det för Markus? Att jag var bakistrött dagen efter nationskörsbalen och typ halvsov på soffan när jag gosade med en kund, och att jag en annan gång lät Lovisa (som Markus hatar och som har fått mig att gråta några gånger men jag kan aldrig visa eller säga hur ledsen och arg hennes beteende ibland gör mig när vi är fulla) komma in i huset när jag hämtade en av kunderna och skulle äta sushi som ledsagare. Lovisa gick på toa och lämnade sin väska i kontoret "nu skiter jag i om det här är personalens privata område". Som tur är sa hon inget rasistiskt till mina kollegor. Jag tror inte hon skulle säga sånt direkt till någon, men jag skäms när folk i stan hör henne säga rasistiska dumma saker om folk. Men jag fick höra senare att det inte var okej att hon kom in. Och att jag borde be om förlåtelse. Jag har inte träffat Michaela sen dess, det var hon som fick jobba extra hårt när jag var trött (fast det var en söndag, inte jätteviktiga saker att göra, viktiga saker skötte jag självklart). Och jag vet inte hur jag skulle be om ursäkt för att jag lät min kompis komma in i huset och gå på toa och hon gick in i köket och kontoret. Men nu vet både Lovisa och jag att jag inte får låta obehöriga komma in i huset.

Jag ramlade igår och vad jag minns så gick jag till bussen även fast de hade beställt en taxi till mig. Jag skäms. Och som sagt fick jag inga vackra ord av Markus hemma. Han hade också druckit med sina kompisar men självklart inte lika full som jag.

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag, när vi var i Markus pappas sommarstuga, när jag ramlade och bet mig i tungan så att den fortfarande känns konstig och jag kan inte uttala s korrekt. Då hade jag också jobbat mycket och var så trött så jag inte orkade äta. Markus lät mig inte sova på dagen när vi kom fram heller. Och då gick kvällen som den gick. De fick i alla fall vara i fred på kvällen/natten för jag gick och la mig direkt efter att jag ramlade. Det var blod överallt.

Fast jag tror inte hela familjen hatar mig. Taina kanske, ibland. De andra tror jag inte. Även fast Markus skrev det den gången han sa att det var slut mellan oss. Det var det ju inte. Det första jag gjorde var väl att ringa till Riitta och Johannes.

Jag är rädd att Johannes tycker jag är jobbig. Snart slutar han säkert i kören som Carl gjorde. Jag ville ju bara att vi skulle vara vänner. Jag behöver honom. Jag behöver se honom. I tisdags pratade vi inget heller och han följde inte med på köröl. Fast det är väl skönt att han inte pratar med mig bara för att han tycker synd om mig. Jakob gjorde typ det och så nån gång när jag frågade när han skulle komma förbi igen så sa han nåt som att jag mår ju bättre nu, han trodde inte jag skulle behöva det längre. Han trodde också att jag hade önskat att få sitta bredvid honom på förra höstbalen. Jag hade inte önskat något. Ändå satt jag bredvid honom och mittemot Johannes. På vårbalen satt jag bredvid Johannes och mittemot Lars och Alex. Det var jättekul, för Alex, som jag då träffade för första gången, var så underbart social och efter typ första hälsningen betedde han sig som om vi hade varit vänner i åratal. Alex är så fin!!

Undrar vem jag får sitta med imorgon på höstbalen.

Undrar hur full och dum jag blir imorgon.

Ikväll ska jag i alla fall bara dricka cider, ingen Minttu som den gången jag pratade med Carl om hans pappa på serenadkvällen. Men imorgon? Tur att jag är ledig på söndag.

Nu vill nog katterna ha frukost. Jag vaknade klockan tio för att Markus hade lämnat lampan på i sovrummet. Typiskt.

Jag vill att Markus ska älska mig igen.

Två 13 timmars arbetsdagar i rad. Förra helgen var jag ledig, då hade vi det faktiskt riktigt bra, Markus och jag. Nu är jag lite stressad för att jag inte har använt några ledsagartimmar än i den här månaden, men det kanske var värt det. Vi åt tacos på torsdagen och fredagen, på lördagen var vi ute och åt på O'Learys. Jag vågade ta min oxfilé "rare" den här gången och det var perfekt. Och så god brunch och söndagspizza på söndagen, och tvättade gjorde vi också.

Igår, fredag, jobbade jag 7-20 och idag 8-21 (just nu har jag rast). Hela torsdagen var jag med Lovisa, vi åkte till Stockholm för att se Tove Jansson -utställningen. Vi åt lunch i Sthlm och när vi var tillbaka i Uppsala fick jag bjuda henne på middag, hon fyller ju år på måndag. Vi var trötta och blöta av snö och hon var full, men vi åt asiatisk buffé en gång till ändå. Innan jag fick åka hem följde jag henne till dörren. Jag sov gott men för lite innan jobbet. Det gick bra igår ändå. Men det skulle vara skönt med en helt ledig dag utan sociala kontakter förutom Markus och katterna! Kanske imorgon om jag inte orkar jobba några timmar som ledsagare...

Annars har den här veckan varit ganska fullpackad. Måndag, föreläsning om autism istället för jobb, det var skönt (intressant och bara tre timmar istället för sex timmar, vi handlade och lagade hamburgare tillsammans på kvällen, jag slutade samtidigt som Markus). Tisdag, stämrep och kör och köröl, jag var med kören 16:30-01:30. Onsdag, jobb (bara kväll, 15-21). Torsdag, Stockholm. Osv.

Lovisa började planera när vi ses nästa gång redan på väg hem från Sthlm, men jag vet inte när jag hinner och orkar. Följer med på ridning som ledsagare på måndag, en till föreläsning på morgonen och kör på kvällen med styrelsemöte, jobb 15-21 på onsdag, fest med jobbet på torsdag, serenadkväll på fredag och höstbal på lördag - om det nu blir nån bal, det är osäkert om vi får plats på Norrlands. Det är vattenläcka på VG så vi kan inte ha körens egen bal där som planerat. Hoppas vi kan ha nån sorts bal ändå, och serenadkväll!!

Egentligen började jag skriva för att jag blev så ledsen över Markus elaka sms (han fick mig att tro att han hade slängt mina saker, bl.a. ElfQuest och dockornas grejer, som låg på soffan, osv.) men det blev bättre. Och nu är rasten slut. Bara åtta timmar kvar av dagen. Och Markus ska laga mat ikväll <3

"Att jag lever lika fullt som någon annan"

Fint körrep. Först hade vi serenadrep och jag hade övat hemma, jag var inte mycket sämre än andra. Nästa vecka har vi serenadkvällen och höstbalen! Purrrr!

Johannes var inte med förra veckan, nu var han. Visst blev jag glad när jag såg honom. Han var inte med på körölen efteråt och vi sa inget till varandra. Men ändå skönt att se honom.

Det finaste idag var dock det Alex sa till mig på fikapausen: "Jag hörde dig i alten, det lät bra." Eller sa han till och med jättebra? Det var Koppången, finaste julsången och kanske den allra finaste sången vi har sjungit i kören (efter Andetag kanske, den sjöng vi bara på Volund-konserten 2007). Där har alten huvudrollen och jag kanske var den enda som kunde hela utantill. Kan inte tänka på nån annan sång som jag är så säker på. Jag tyckte också jag lät bra och vet att jag hördes, inte ens Leo kan säga att jag sjöng fel. Tror jag i alla fall...
Men det värmde så i hjärtat att höra det. Alex är så snäll!!

På köröl kände jag mig inte utanför, nästan inte alls. Jakop pratade mycket med mig (om katter och Astrid Lindgren) och sen så kom Jakob T! Han pratade också med mig. Om katter och Astrid Lindgren, och Tove Jansson.