https://www.youtube.com/watch?v=EqcqHsFZrvk
...och jag älskar låten också. Nu sjunger vi den igen och jag är andra alt ^^
måndag 28 april 2014
En till sommar i Flogsta
Vilken helg. Sparvade mig ensam i fredags och med Markus i lördags, han sov över och var nog vaken mycket längre än jag - men jag hann dricka mycket cider innan jag däckade. Han är gullig!
Sen så sov jag halva söndagen också och åt söndagspizza med Erica. Trodde att jag var trött men klockan är snart fyra och jag är vaken... dricker rosévin och tittar på allt möjligt.
Jag har fått en lägenhet, kan flytta den andra juni. Problemet är bara att jag egentligen måste flytta ut härifrån sista maj - och att jag har så jävla mycket grejer. Ska bo i hus 12 över sommaren - en etta med kokvrå!! Det ska bli skönt. Men hur fan klarar jag av att flytta alla böcker och möbler...?
Igår när jag kollade vad de har lovat för väder till valborg var svaret blöt snö. Nu lovar de "bara" vatten på kvällen, tydligen inte lika fint väder som det har varit nu.
Sen så sov jag halva söndagen också och åt söndagspizza med Erica. Trodde att jag var trött men klockan är snart fyra och jag är vaken... dricker rosévin och tittar på allt möjligt.
Jag har fått en lägenhet, kan flytta den andra juni. Problemet är bara att jag egentligen måste flytta ut härifrån sista maj - och att jag har så jävla mycket grejer. Ska bo i hus 12 över sommaren - en etta med kokvrå!! Det ska bli skönt. Men hur fan klarar jag av att flytta alla böcker och möbler...?
Igår när jag kollade vad de har lovat för väder till valborg var svaret blöt snö. Nu lovar de "bara" vatten på kvällen, tydligen inte lika fint väder som det har varit nu.
torsdag 24 april 2014
...
Två tanter från Heimstaden var här. De hade hört att jag "lånar" grannarnas mat och påminde också om att jag snart måste flytta. Nej, den där lappen som psykiatrikern gav mig hjälper inget heller. De sa vänligt att de måste tänka på dem som studerar och om jag ska plugga igen så får jag söka igen.
De sa "ta hand om dig" precis som Freud alltid säger innan de gick. Fast till Freud svarar jag att jag försöker.
Visst, jag har varit vaken hela natten (och för en gångs skull ätit egen älgfärs och egen ris, de sista jag hade, med bara lånat stekfett) och det brukar alltid kännas bättre efter att jag har sovit. Men jag kan inte sova, bara gråta.
För en stund sen kändes det som mitt största problem just nu att jag kanske inte får pengar att dricka - och äta - något gott på valborg. (Men pappa ger mig nog lite matpengar - jag prioriterar sprit ändå, det är ju valborg.)
Nu känns det som mitt största problem att jag inte ens vågar döda mig själv.
Ändå är jag ibland rädd att jag råkar göra det nån gång när jag är tillräckligt full.
Ändå vill jag dricka. Inte varje dag längre, men varje vecka.
Jag känner att jag har förlorat allt.
Det finns ingen som kan hjälpa mig.
Snart har jag inget hem, vad händer med alla mina böcker, alla mina dockor, vad händer med mig?
Jag vet inte hur de kunde veta att det är just jag som har ätit andras mat... men vem annars. Även om jag lagar mig egen mat så gör jag det helst på natten så att jag slipper träffa folk. Svenskarna i min korridor är kompisar med varandra och bara Kristina brukar vara trevlig mot mig, så att det känns äkta. Och kanske den där åländska killen. Jag vet att Matilda avskyr mig och andra känner jag egentligen inte. Social fobi och sopfobi, visst är jag den bästa korridorsgrannen nånsin! Och sen så måste jag "låna" mat när jag inte har pengar... nu tror de säkert att det alltid har varit jag, fast till och med mina saker har försvunnit några gånger.
Om jag kunde börja om från förra sommaren... eller... egentligen skulle jag kanske vilja börja om från... nej, hela mitt liv har gått snett på nåt sätt men det har funnits så mycket bra i det också.
Jag försöker alltid tro på att allt löser sig på nåt sätt. Men nu känns det svårt. Hopplöst.
Riitta skulle bli ledsen om jag dödade mig när hon är här. Så jag får komma ihåg att inte göra det på valborg... att inte göra det alls menar jag. Kan jag låta bli att gråta under valborgsfirandet?
Det finns säkert hjälp i det här landet för den som kan - och orkar - söka. Det är bara mig det är hopplöst för.
Det känns så hopplöst.
Är det så konstigt att jag dricker för mycket när jag kan?
Och att jag blir helt besatt när jag blir kär i någon? Jag kan förstå att det är jobbigt för Carl att vara så viktig för mig, men ofta är han - min drömbild av honom kanske - min enda ljusa tanke. Den lyckliga tanken jag behöver för att göra en Patronus, liksom. När det finns för många Dementors omkring mig.
Och som Erica säger - det är inte lätt att tycka om mig. Hon menar att när man tycker om mig så blir det ofta jobbigt. Men det är ju också väldigt sant att det är svårt att tycka om mig.
Ändå har jag vänner. Väldigt viktiga vänner. Jag vet att de inte kan hjälpa mig med alla mina problem, men de får mig att må bättre, mycket bättre.
Just nu väntar jag på att Erica ska komma hem och höra av sig så jag kan komma över och gråta hennes kudde blöt. Jag behöver kattkram. Just nu orkar jag inte ens tänka på vad jag kan eller måste göra, om det finns något jag kan göra, åtminstone för att få pengar... just nu behöver jag bara gråta i Ericas famn och sova. Hur ska jag klara mig när hon flyttar till Stockholm?
Och vart flyttar jag då?
Blir det aldrig något av mig? Varför måste hela mitt liv misslyckas totalt?
Varför??
De sa "ta hand om dig" precis som Freud alltid säger innan de gick. Fast till Freud svarar jag att jag försöker.
Visst, jag har varit vaken hela natten (och för en gångs skull ätit egen älgfärs och egen ris, de sista jag hade, med bara lånat stekfett) och det brukar alltid kännas bättre efter att jag har sovit. Men jag kan inte sova, bara gråta.
För en stund sen kändes det som mitt största problem just nu att jag kanske inte får pengar att dricka - och äta - något gott på valborg. (Men pappa ger mig nog lite matpengar - jag prioriterar sprit ändå, det är ju valborg.)
Nu känns det som mitt största problem att jag inte ens vågar döda mig själv.
Ändå är jag ibland rädd att jag råkar göra det nån gång när jag är tillräckligt full.
Ändå vill jag dricka. Inte varje dag längre, men varje vecka.
Jag känner att jag har förlorat allt.
Det finns ingen som kan hjälpa mig.
Snart har jag inget hem, vad händer med alla mina böcker, alla mina dockor, vad händer med mig?
Jag vet inte hur de kunde veta att det är just jag som har ätit andras mat... men vem annars. Även om jag lagar mig egen mat så gör jag det helst på natten så att jag slipper träffa folk. Svenskarna i min korridor är kompisar med varandra och bara Kristina brukar vara trevlig mot mig, så att det känns äkta. Och kanske den där åländska killen. Jag vet att Matilda avskyr mig och andra känner jag egentligen inte. Social fobi och sopfobi, visst är jag den bästa korridorsgrannen nånsin! Och sen så måste jag "låna" mat när jag inte har pengar... nu tror de säkert att det alltid har varit jag, fast till och med mina saker har försvunnit några gånger.
Om jag kunde börja om från förra sommaren... eller... egentligen skulle jag kanske vilja börja om från... nej, hela mitt liv har gått snett på nåt sätt men det har funnits så mycket bra i det också.
Jag försöker alltid tro på att allt löser sig på nåt sätt. Men nu känns det svårt. Hopplöst.
Riitta skulle bli ledsen om jag dödade mig när hon är här. Så jag får komma ihåg att inte göra det på valborg... att inte göra det alls menar jag. Kan jag låta bli att gråta under valborgsfirandet?
Det finns säkert hjälp i det här landet för den som kan - och orkar - söka. Det är bara mig det är hopplöst för.
Det känns så hopplöst.
Är det så konstigt att jag dricker för mycket när jag kan?
Och att jag blir helt besatt när jag blir kär i någon? Jag kan förstå att det är jobbigt för Carl att vara så viktig för mig, men ofta är han - min drömbild av honom kanske - min enda ljusa tanke. Den lyckliga tanken jag behöver för att göra en Patronus, liksom. När det finns för många Dementors omkring mig.
Och som Erica säger - det är inte lätt att tycka om mig. Hon menar att när man tycker om mig så blir det ofta jobbigt. Men det är ju också väldigt sant att det är svårt att tycka om mig.
Ändå har jag vänner. Väldigt viktiga vänner. Jag vet att de inte kan hjälpa mig med alla mina problem, men de får mig att må bättre, mycket bättre.
Just nu väntar jag på att Erica ska komma hem och höra av sig så jag kan komma över och gråta hennes kudde blöt. Jag behöver kattkram. Just nu orkar jag inte ens tänka på vad jag kan eller måste göra, om det finns något jag kan göra, åtminstone för att få pengar... just nu behöver jag bara gråta i Ericas famn och sova. Hur ska jag klara mig när hon flyttar till Stockholm?
Och vart flyttar jag då?
Blir det aldrig något av mig? Varför måste hela mitt liv misslyckas totalt?
Varför??
måndag 21 april 2014
Tankar... om skrivandet...
Jag vågar inte än kommentera direkt, tänk om du gör som med dina fb-bilder, gömmer allt för mig. Men du skulle inte skriva offentligt om jag absolut inte fick läsa.
Och du vet säkert att jag hittar och läser. Och du kanske fortfarande läser mig... det du skrev var nästan ett svar till det jag skrev på finska, att jag hoppas du fortsätter skriva precis vad som helst, nästan läskigt. Å andra sidan skulle jag kolla noga vad någon skriver om mig även om det var en irriterande stalker helt beroende av mig (som om någon kunde vara, och jag är glad att ingen är, tror jag). Jag skulle till och med försöka översätta texter jag inte förstår. Det är ganska läskigt.
Glädjen!! Att läsa något om ditt liv och ännu viktigare, dina tankar och känslor.
Jag har sett en skugga av människan bakom drömmen. Den är både vacker och underbart vanlig.
Som månen som kan både lysa och kasta en skugga...
Jag har "alltid" skrivit. Och fått ganska dåliga betyg i skolan för att den röda tråden helt enkelt inte finns. Saktexter är skitsvåra. Det är kanske därför jag skrivit dikter, i en text av bara några rader är det bara konstnärligt att den röda tråden inte finns.
En snabb översättning av den nyaste dikten på den sidan, Thomas, om Trollet alltså, våren 2008:
På kvällen masserade du lätt min rygg
tills jag somnade lycklig
I min dröm var du på fel ställe
på morgonen vackrast i världen
Genom fönstret såg jag hur
två kråkor höll på att döda en duva
- Mitt första år i Uppsala var verkligen lyckligt, jag vet inte om jag märkte det då, jag vägde typ 60 och tyckte att jag var tjock, men pluggandet och allt gick jättebra och sen så hade jag Trollet och allt var så bra. Nästa vår var jag duvan. Kan duvor klara sig utan stjärt? Alla mina dikter handlar om verkligheten och riktiga tankar (jag såg fåglarna utanför Engelska parken på riktigt) utom kanske de som handlar om självmord - eller riktiga tankar, kanske, tanken att om en nödutgång finns så är jag trygg och behöver inte använda den.
Bry dig inte om den röda tråden, skriv, bara skriv. Det skulle jag säga och jag vet att alla riktiga författare skulle säga samma sak. Jag är ganska säker att du - till skillnad från mig - hittar den till slut. Ibland har jag kanske den också? Du och några andra har ju sagt att jag skriver bra. Så det stämmer! Skriv så kommer det sen! Våga tänka med fingrarna på tangentbordet.
Jag har sett en skugga av den riktiga människan bakom drömbilden. Detta gör mig lycklig.
Om bara du kunde komma tillbaka till kören också...
Nu ska jag ta en Stor Stark Kaffe och snart är det dags för veckans första Salatut Elämät! Rutiner är bra. Sen så kollar jag kanske en film eller börjar på Game of Thrones medan jag försöker igen sy den där stjärntröjan eller -klänningen till Alice! Svårt när rumpan är dubbelt så bred som midjan men hon är så vacker <3 min perfekta kropp!
Glad katt här. Väldigt glad.
Och du vet säkert att jag hittar och läser. Och du kanske fortfarande läser mig... det du skrev var nästan ett svar till det jag skrev på finska, att jag hoppas du fortsätter skriva precis vad som helst, nästan läskigt. Å andra sidan skulle jag kolla noga vad någon skriver om mig även om det var en irriterande stalker helt beroende av mig (som om någon kunde vara, och jag är glad att ingen är, tror jag). Jag skulle till och med försöka översätta texter jag inte förstår. Det är ganska läskigt.
Glädjen!! Att läsa något om ditt liv och ännu viktigare, dina tankar och känslor.
Jag har sett en skugga av människan bakom drömmen. Den är både vacker och underbart vanlig.
Som månen som kan både lysa och kasta en skugga...
Jag har "alltid" skrivit. Och fått ganska dåliga betyg i skolan för att den röda tråden helt enkelt inte finns. Saktexter är skitsvåra. Det är kanske därför jag skrivit dikter, i en text av bara några rader är det bara konstnärligt att den röda tråden inte finns.
En snabb översättning av den nyaste dikten på den sidan, Thomas, om Trollet alltså, våren 2008:
På kvällen masserade du lätt min rygg
tills jag somnade lycklig
I min dröm var du på fel ställe
på morgonen vackrast i världen
Genom fönstret såg jag hur
två kråkor höll på att döda en duva
- Mitt första år i Uppsala var verkligen lyckligt, jag vet inte om jag märkte det då, jag vägde typ 60 och tyckte att jag var tjock, men pluggandet och allt gick jättebra och sen så hade jag Trollet och allt var så bra. Nästa vår var jag duvan. Kan duvor klara sig utan stjärt? Alla mina dikter handlar om verkligheten och riktiga tankar (jag såg fåglarna utanför Engelska parken på riktigt) utom kanske de som handlar om självmord - eller riktiga tankar, kanske, tanken att om en nödutgång finns så är jag trygg och behöver inte använda den.
Bry dig inte om den röda tråden, skriv, bara skriv. Det skulle jag säga och jag vet att alla riktiga författare skulle säga samma sak. Jag är ganska säker att du - till skillnad från mig - hittar den till slut. Ibland har jag kanske den också? Du och några andra har ju sagt att jag skriver bra. Så det stämmer! Skriv så kommer det sen! Våga tänka med fingrarna på tangentbordet.
Jag har sett en skugga av den riktiga människan bakom drömbilden. Detta gör mig lycklig.
Om bara du kunde komma tillbaka till kören också...
Nu ska jag ta en Stor Stark Kaffe och snart är det dags för veckans första Salatut Elämät! Rutiner är bra. Sen så kollar jag kanske en film eller börjar på Game of Thrones medan jag försöker igen sy den där stjärntröjan eller -klänningen till Alice! Svårt när rumpan är dubbelt så bred som midjan men hon är så vacker <3 min perfekta kropp!
Glad katt här. Väldigt glad.
Pimeitä päiviä - valoisia öitä?
Tietyssä mielentilassa lintujen viiltävä huuto on kevätkukkien sipulien myrkky on kyynel jota ei tule ja pimeys jota saa odottaa.
Ei nyt.
Olin ihan varma että kuulin peipposen.
Ja aion nukkua ensimmäistä kertaa tänä keväänä ikkuna auki, nyt kun on lämmin ja valoisa päivä ja silmät unesta painavat.
En ottanut unilääkkeitä, maalailin yön munia ja ompelin nukenvaatteita kahvia juoden, nyt väsyttää ja nukun pienet päiväunet - eli koko valoisan ajan varmaan jos saan unen päästä kiinni. Kännykkä äänettömällä. Illalla saakin miettiä mitä syötävää löytyy, ehkä pussikeittoa ja leipää ja naapurin voita, ja pitää harjata tukka ja huomenna sitten käydä suihkussa ennen kuoroa.
Puoli kuuta peipposesta, ne sanovat. Oliko se uni vai - täytyihän sen olla uni, jossa ihan vähän aikaa sitten puhuttiin eri lintujen äänistä. Peipposen tunnistin jo ala-asteella. Huomenna onkin puolikuu, viikko täysikuusta, uudenkuun aikaan Riitta tulee tänne ja vappuna on täysikuu oikeastaan niin kaukana kuin voi olla, se on hyvä merkki.
Löysin kaksi blogia joita luin varmaan yhtä pitkään. Toisessa parin vuoden ajalta tekstejä englanniksi ja ruotsiksi, toisessa yksi ainoa teksti ja kuva, toivottavasti tekstejä tulee lisää.
Hänen ystävänsä ja hänen itsensä blogit. Yllätyin ihan, kuinka paljon samanlaisia ajatuksia sillä tytöllä on kuin minulla. Itseinhoa, masennusta ja läskiangstia, itsemurha-ajatuksia ja sellaista. Vaikka sillä on söpö hauva ja niin ihana ystävä kuin Carl. Oli ehkä tyhmää kommentoida, pelkään että sekin halveksuu minua tai pitää ihan sairaana stalkkerina tai jotain. Vaikka helkkari - minulla on taatusti yhtä ihania ystäviä kuin itse Carl, eikä kuorossakaan minua karsasta kuin ehkä kaksi tyyppiä! Siis kunnolla. Tai Maxin kanssa tullaan ihan toimeen mutta jotenkin silti tuntuu kuin sillä olisi jotain mua vastaan, Henrik ei ole hyväksynyt kaveriksi facessa vaikka meillä on 43 yhteistä kaveria. En mäkään siitä tykkää mutta se nyt johtuu lähinnä tuosta! Ja on se muutenkin vähän... ärsyttävä.
Hetken oli taas sellainen olo tuota blogia lukiessa, että olisipa mullakin ystäviä. Mutta onhan niitä. Täällä lähellä Erica, Jakob ja Andreas (vaikken viimeksimainittua ehkä ihan joka tilanteessa osaakaan arvostaa ansaitsemallaan tavalla), ja siellä Suomessa Riitta ja monia muita. Ja sitä paitsi, yksi yhteinen piirre minun ja sen Marian blogeissa on: molemmilla vain yksi vakituinen kommentoija. Minunpas kommentoi lähes joka tekstiin! Ja sitä paitsi, yhden ainoan hienon kerran jopa Carl...
Yksi asia on häiritsevän samanlainen kahdessa eri vuosien pakkomielteessäni, Johnnyssa ja Carlissa: Hoen itsekseni päivästä toiseen, että siitä pojasta ei vaan millään ota selvää.
No on sillä sentään facebook, toisin kuin Johnnylla. Tämän aamun stalkkauskiertue lähti liikkeelle siitä, kun huomasin että sillä oli kuvien kohdalla numero 81 vaikka ennen oli ihan taatusti 80. Ja minullehan ei edelleenkään näy mihin kuviin se on merkitty, vaikka esim. Jakobille ne on näkyvissä (ja kopsasin kaikki talteen kerran, vaikka löytyiväthän ne samat uudet Lontoon-kuvat sitten sen Mariankin profiilista, josta olisin voinut tajuta katsoa itsekin, ehkä). Mikähän se uusin kuva on? Eipä löytynyt. Sen sijaan keksin taas googlata sen yhdellä nettinickillä ja mitäs löytyikään.
Kunpa se kirjoittaisi lisää, mitä tahansa, niin että minäkin voisin lukea. Se yksi ainoa merkintä nosti kyyneleen silmäkulmaani. Ei kai mikään ihme. Isästään se kirjoitti.
Isistä puheenollen, omallani on tänään nimipäivä. Muistinpas heti päivämäärän nähdessäni ihan tarkistamatta! Isä aina jaksaa muuten kiusoitella kun emme äidin kanssa muista, ja äidillä ja mullahan on sama nimipäivä joten siinä ei ole muistamista. Tekstasin isälle ja kun sieltä tulee vastaus, se on todennäköisesti joko pelkkä kiitos ilman pistettä tms tai sitten kiitos ja jokin kysymys johon mulla ei ole vastausta. Asunnosta, töistä, veloista, ties mistä, mutta ei pääsiäisen säästä.
On se silti ihana ja rakas isukki ja sitä en unohda unissanikaan - mutta äidistä näen painajaisia. Ilmankos ei tehnyt mieli nukkua illalla tai yöllä, oli taas niin inhottavia unia viimeksi. Äidin kanssa oltiin unessa vihoissa ja äiti ja joku toinen täti olivat kamalan inhottavia mua kohtaan, mua ja jotakuta toista nukkeharrastajaa, jollaista en edes oikeasti tunne. Uni tosin loppui siihen, että se toinen täti sanoi että aurinkorasvaa saa jokainen sitten ottaa vain yhden pisaran, kun oltiin menossa alkukesästä merelle, oli niin kallista aurinkorasvaa. Mutta äidillä olikin meidän oma aurinkorasva mukana ja olin helpottunut. Se oli positiivinen juttu. Mutta ennen kuin heräsin, äiti ehti komentaa minut pesemään tukkani ennen lähtöä, vaikka olin pessyt sen edellisenä iltana ja oli aamu, ja huusi perääni "karsee löyhkä!" - ja heräsin.
Se oli aamu se, tai mun aamu, iltapäiväähän kello taisi näyttää. Mutta sitä ennen muistan havahtuneeni vähän sellaisen unen jälkeen, jossa syreenit jo kukkivat kun isän kanssa ajettiin jonnekin, missä oli meille aamupalaa tarjolla - heti kun oltiin katsottu kissasirkuksen esitys. Kissasirkus! Havahduin se sana huulillani ja uni oli sen verran realistinen, että päätin heti googlettaa sen - nukahdin tietysti heti uudestaan. Kissasirkus!
Unen kissasirkus oli hieno. Kuinkahan taitaviksi kissoja voi oikeasti opettaa - kuinkahan taitaviksi ne suostuvat? Miau, siinäpä miettimistä.
Olin jo laittanut koneen kiinni kun tuli pakottava tarve kirjoittaa peipposista ja niistä ahdistavista kylmän aamuyön tunteista - ja tunneista - kun aurinko on jo korkealla ja kohta ei enää ehdi nukkua tarpeeksi... hyi, se on inhottavaa. Onneksi on nuo lääkkeet. Alan tottua käyttämään niitäkin "varmuuden vuoksi" - en tiedä onko se hyvä juttu. En tosin aina. En tänään. Sanotaan näitä päiväuniksi, saatan herätä jo alkuiltapäivästä siihen että pörriäinen lentää sisään, täällä kävi yksi illalla.
Jos nyt siis saan unta. Luulen kyllä saavani. En tosin varmaan Carl-unta, en ole tainnut pitkään aikaan nähdä hänestä unta. Tai siitä haavekuvasta joka minulla hänestä on, kun siitä oikeasta ihanasta ihmisestä ei vaan ota selvää, ei mitenkään. Silmätkin vaihtaa väriä.
Ei nyt.
Olin ihan varma että kuulin peipposen.
Ja aion nukkua ensimmäistä kertaa tänä keväänä ikkuna auki, nyt kun on lämmin ja valoisa päivä ja silmät unesta painavat.
En ottanut unilääkkeitä, maalailin yön munia ja ompelin nukenvaatteita kahvia juoden, nyt väsyttää ja nukun pienet päiväunet - eli koko valoisan ajan varmaan jos saan unen päästä kiinni. Kännykkä äänettömällä. Illalla saakin miettiä mitä syötävää löytyy, ehkä pussikeittoa ja leipää ja naapurin voita, ja pitää harjata tukka ja huomenna sitten käydä suihkussa ennen kuoroa.
Puoli kuuta peipposesta, ne sanovat. Oliko se uni vai - täytyihän sen olla uni, jossa ihan vähän aikaa sitten puhuttiin eri lintujen äänistä. Peipposen tunnistin jo ala-asteella. Huomenna onkin puolikuu, viikko täysikuusta, uudenkuun aikaan Riitta tulee tänne ja vappuna on täysikuu oikeastaan niin kaukana kuin voi olla, se on hyvä merkki.
Löysin kaksi blogia joita luin varmaan yhtä pitkään. Toisessa parin vuoden ajalta tekstejä englanniksi ja ruotsiksi, toisessa yksi ainoa teksti ja kuva, toivottavasti tekstejä tulee lisää.
Hänen ystävänsä ja hänen itsensä blogit. Yllätyin ihan, kuinka paljon samanlaisia ajatuksia sillä tytöllä on kuin minulla. Itseinhoa, masennusta ja läskiangstia, itsemurha-ajatuksia ja sellaista. Vaikka sillä on söpö hauva ja niin ihana ystävä kuin Carl. Oli ehkä tyhmää kommentoida, pelkään että sekin halveksuu minua tai pitää ihan sairaana stalkkerina tai jotain. Vaikka helkkari - minulla on taatusti yhtä ihania ystäviä kuin itse Carl, eikä kuorossakaan minua karsasta kuin ehkä kaksi tyyppiä! Siis kunnolla. Tai Maxin kanssa tullaan ihan toimeen mutta jotenkin silti tuntuu kuin sillä olisi jotain mua vastaan, Henrik ei ole hyväksynyt kaveriksi facessa vaikka meillä on 43 yhteistä kaveria. En mäkään siitä tykkää mutta se nyt johtuu lähinnä tuosta! Ja on se muutenkin vähän... ärsyttävä.
Hetken oli taas sellainen olo tuota blogia lukiessa, että olisipa mullakin ystäviä. Mutta onhan niitä. Täällä lähellä Erica, Jakob ja Andreas (vaikken viimeksimainittua ehkä ihan joka tilanteessa osaakaan arvostaa ansaitsemallaan tavalla), ja siellä Suomessa Riitta ja monia muita. Ja sitä paitsi, yksi yhteinen piirre minun ja sen Marian blogeissa on: molemmilla vain yksi vakituinen kommentoija. Minunpas kommentoi lähes joka tekstiin! Ja sitä paitsi, yhden ainoan hienon kerran jopa Carl...
Yksi asia on häiritsevän samanlainen kahdessa eri vuosien pakkomielteessäni, Johnnyssa ja Carlissa: Hoen itsekseni päivästä toiseen, että siitä pojasta ei vaan millään ota selvää.
No on sillä sentään facebook, toisin kuin Johnnylla. Tämän aamun stalkkauskiertue lähti liikkeelle siitä, kun huomasin että sillä oli kuvien kohdalla numero 81 vaikka ennen oli ihan taatusti 80. Ja minullehan ei edelleenkään näy mihin kuviin se on merkitty, vaikka esim. Jakobille ne on näkyvissä (ja kopsasin kaikki talteen kerran, vaikka löytyiväthän ne samat uudet Lontoon-kuvat sitten sen Mariankin profiilista, josta olisin voinut tajuta katsoa itsekin, ehkä). Mikähän se uusin kuva on? Eipä löytynyt. Sen sijaan keksin taas googlata sen yhdellä nettinickillä ja mitäs löytyikään.
Kunpa se kirjoittaisi lisää, mitä tahansa, niin että minäkin voisin lukea. Se yksi ainoa merkintä nosti kyyneleen silmäkulmaani. Ei kai mikään ihme. Isästään se kirjoitti.
Isistä puheenollen, omallani on tänään nimipäivä. Muistinpas heti päivämäärän nähdessäni ihan tarkistamatta! Isä aina jaksaa muuten kiusoitella kun emme äidin kanssa muista, ja äidillä ja mullahan on sama nimipäivä joten siinä ei ole muistamista. Tekstasin isälle ja kun sieltä tulee vastaus, se on todennäköisesti joko pelkkä kiitos ilman pistettä tms tai sitten kiitos ja jokin kysymys johon mulla ei ole vastausta. Asunnosta, töistä, veloista, ties mistä, mutta ei pääsiäisen säästä.
On se silti ihana ja rakas isukki ja sitä en unohda unissanikaan - mutta äidistä näen painajaisia. Ilmankos ei tehnyt mieli nukkua illalla tai yöllä, oli taas niin inhottavia unia viimeksi. Äidin kanssa oltiin unessa vihoissa ja äiti ja joku toinen täti olivat kamalan inhottavia mua kohtaan, mua ja jotakuta toista nukkeharrastajaa, jollaista en edes oikeasti tunne. Uni tosin loppui siihen, että se toinen täti sanoi että aurinkorasvaa saa jokainen sitten ottaa vain yhden pisaran, kun oltiin menossa alkukesästä merelle, oli niin kallista aurinkorasvaa. Mutta äidillä olikin meidän oma aurinkorasva mukana ja olin helpottunut. Se oli positiivinen juttu. Mutta ennen kuin heräsin, äiti ehti komentaa minut pesemään tukkani ennen lähtöä, vaikka olin pessyt sen edellisenä iltana ja oli aamu, ja huusi perääni "karsee löyhkä!" - ja heräsin.
Se oli aamu se, tai mun aamu, iltapäiväähän kello taisi näyttää. Mutta sitä ennen muistan havahtuneeni vähän sellaisen unen jälkeen, jossa syreenit jo kukkivat kun isän kanssa ajettiin jonnekin, missä oli meille aamupalaa tarjolla - heti kun oltiin katsottu kissasirkuksen esitys. Kissasirkus! Havahduin se sana huulillani ja uni oli sen verran realistinen, että päätin heti googlettaa sen - nukahdin tietysti heti uudestaan. Kissasirkus!
Unen kissasirkus oli hieno. Kuinkahan taitaviksi kissoja voi oikeasti opettaa - kuinkahan taitaviksi ne suostuvat? Miau, siinäpä miettimistä.
Olin jo laittanut koneen kiinni kun tuli pakottava tarve kirjoittaa peipposista ja niistä ahdistavista kylmän aamuyön tunteista - ja tunneista - kun aurinko on jo korkealla ja kohta ei enää ehdi nukkua tarpeeksi... hyi, se on inhottavaa. Onneksi on nuo lääkkeet. Alan tottua käyttämään niitäkin "varmuuden vuoksi" - en tiedä onko se hyvä juttu. En tosin aina. En tänään. Sanotaan näitä päiväuniksi, saatan herätä jo alkuiltapäivästä siihen että pörriäinen lentää sisään, täällä kävi yksi illalla.
Jos nyt siis saan unta. Luulen kyllä saavani. En tosin varmaan Carl-unta, en ole tainnut pitkään aikaan nähdä hänestä unta. Tai siitä haavekuvasta joka minulla hänestä on, kun siitä oikeasta ihanasta ihmisestä ei vaan ota selvää, ei mitenkään. Silmätkin vaihtaa väriä.
En vaken natt och en tanke
Jag minns verkligheten
Jag minns när jag såg dig
Jag minns när jag pratade med dig
Och du hörde mig
Du svarade mig
Jag minns fortfarande verkligheten
Du var så nära att jag kände din värme
Men är du ändå närmare nu?
Jag minns när jag såg dig
Jag minns när jag pratade med dig
Och du hörde mig
Du svarade mig
Jag minns fortfarande verkligheten
Du var så nära att jag kände din värme
Men är du ändå närmare nu?
söndag 20 april 2014
Iloista pääsiäistä! Glad påsk!
Toivottelee Daana ja 12 hartsista opetuslasta! |
Vasemmalta: Deena, Elias, Pörrö, Johnny, Madeleine, Stella, Ed, Luna, Alice, Milean, Silas ja Emeralde.
|
fredag 18 april 2014
NKF!
Nu finns allt på Youtube!
Här!
Jag var ju med på Festivalkören och Västgöta nationskör. Mina favoriter var Sumarnatta (så klart), Merano, Do you hear the people sing, En livstid i krig och Domardansen. Och kanske Chess. Rekommenderar dock att se alla!
Jag är bakom den tredje svarta klänningen från höger, jag och min fina blåa klänning. På Festivalkören alltså.
Här!
Jag var ju med på Festivalkören och Västgöta nationskör. Mina favoriter var Sumarnatta (så klart), Merano, Do you hear the people sing, En livstid i krig och Domardansen. Och kanske Chess. Rekommenderar dock att se alla!
Jag är bakom den tredje svarta klänningen från höger, jag och min fina blåa klänning. På Festivalkören alltså.
torsdag 17 april 2014
Emeralde!
Hon är så vacker! Hon fick följa med till Stenhagen idag.
Jag skulle köpa vin, ägg och påskgodis både till dockorna och till mig själv, men det blev vin, ägg och cider istället, jag var inte godissugen och hade lite kvar. Något hittar jag nog här som jag kan ha i dockornas glashöna - om jag hittar den först här nånstans!!
Istället för godis fick Emeralde blommor och en citron.
Jag dricker Umbala och ser på Barnen på Luna.
Gillade den redan som tonåring när den gick på finsk tv! (Kan endast ses i Sverige, tyvärr.)
Tove Edfeldt är söt <3
onsdag 16 april 2014
Tisdag med Alice
Alla vet väl att om man vill titta på bilderna närmare så kan man klicka på en och använda piltangenterna? Fast då ser man inte bildtexterna... eftersom det är 40 bilder så skriver jag bara här i början och resten är bara bilder.
Jag hade alltså inga pengar (innan Riitta överraskade mig med 40 € som kom idag, nu har jag mat och imorgon ska jag köpa vin!) så jag snodde Ericas två sista brödbitar (du får bröd tillbaka, jag lovar) och gjorde en tjock och god macka med en grannes kaviar, en annan grannes lök och en tredje grannes ost (men nu köpte jag gouda och kunde lägga tillbaka några skivor, samma ost).
Psykiatrikern hade ju sagt att jag skulle lämna blodproverna innan frukost, jag kunde inte se nåt sånt på pappret men jag drack i alla fall bara en stor stark kopp kaffe innan jag började gå mot stan med Alice och kameran. De håller på att bygga nåt på Akademiska så jag fick gå runt lite men det är ju nyttigt att gå... och som man kan se på bilderna så var det underbart väder, kanske inte perfekt för att fota en vit docka (resinfärg White Skin, min enda som har det) men skönt att gå. Fast lite jobbigt att inte ha solglasögon med styrka, jag kanske inte märkte alla små blommor omkring mig?
Jag gick alltså till Akademiska först, sköterskan som tog blodproven frågade om dockan (till exempel om jag hade sminkat henne själv) och sa förresten att det inte spelade nån roll om jag hade ätit eller inte. Men efter det smakade min macka ju ännu godare när jag satt i Stadsträdgården och åt den. Sen gick jag långsamt till biblioteket på Göteborgs där vi hade rep, satt vid ån ett tag och läste innan klockan var nästan sex. Jag var den första som kom. Alice fick hålla min penna och lyssna på oss. Jasper hade gjort jättegoda grejer till fikat. Jakob var inte där, inte Elinor heller. Sen gick jag hem och visste att det var fullmåne, men den syntes inte.
Två veckor till valborg!!!!!!!!!!!!
måndag 14 april 2014
Trött måndag
Dagens fakta: alla tre av körens första tenorer har för- och efternamn som slutar på samma bokstav. Annars är det bara Elin som har det.
(Men det är finast om efternamnet slutar på två stycken av förnamnets sista bokstav, eller hur Riitta? Haha, mycket vanligare i Finland förresten.)
Det är också fyra stycken som har för- och efternamn som börjar med samma bokstav.
Sånt räknar jag när jag inte kan somna - om jag inte räknar dagar mellan folks födelsedatum.
Söndagspizza, kattkram, aspartam och Coraline, sen skulle jag sova katt men kunde inte somna. Slumrade nog till nån gång efter halv sju, katten hade veckarklockan på 9. Egentligen hade jag tänkt låna kattens busskort för att ta blodproven idag men orkar inte gå nånstans. Dagens schema alltså: sova lite till i Ericas säng innan hon matar mig med fisk, sen ska hon åka till Stockholm (och sen Skåne över påsken) och jag ska kanske hålla mig vaken med kaffe fram till Salatut, och borsta håret så jag kan tvätta det imorgon. Resten av allt viktigt jag skulle göra kan jag göra senare på veckan.
P.S. Frustrerande och irriterande, helt tokigt spel, rekommenderar! Med andra ord beroendeframkallande! Om man alltså gillar Tetris och sånt... vänta bara tills jag skaffar smartphone...
(Men det är finast om efternamnet slutar på två stycken av förnamnets sista bokstav, eller hur Riitta? Haha, mycket vanligare i Finland förresten.)
Det är också fyra stycken som har för- och efternamn som börjar med samma bokstav.
Sånt räknar jag när jag inte kan somna - om jag inte räknar dagar mellan folks födelsedatum.
Söndagspizza, kattkram, aspartam och Coraline, sen skulle jag sova katt men kunde inte somna. Slumrade nog till nån gång efter halv sju, katten hade veckarklockan på 9. Egentligen hade jag tänkt låna kattens busskort för att ta blodproven idag men orkar inte gå nånstans. Dagens schema alltså: sova lite till i Ericas säng innan hon matar mig med fisk, sen ska hon åka till Stockholm (och sen Skåne över påsken) och jag ska kanske hålla mig vaken med kaffe fram till Salatut, och borsta håret så jag kan tvätta det imorgon. Resten av allt viktigt jag skulle göra kan jag göra senare på veckan.
P.S. Frustrerande och irriterande, helt tokigt spel, rekommenderar! Med andra ord beroendeframkallande! Om man alltså gillar Tetris och sånt... vänta bara tills jag skaffar smartphone...
fredag 11 april 2014
Vad skulle vi göra utan nördar?
Lars L. på körens fb-grupp:
"High definition Blu-ray-variant av vårt NKF-framträdande. Tyvärr inte 3D men ni får hålla till godo. Inspelat av en vänlig själ från damkören."
https://www.dropbox.com/sh/dz0tknwxp2xsv3g/3ewVDyoCnI/20140405_154414.mp4
Nu är jag så van vid särskrivning och stavfel att de inte svider i ögonen längre - istället känns det underbart att läsa när någon skriver helt utan fel!! Det kan Carl med, förresten. I alla fall gör han inga stavfel eller sär fucking skrivnings fel.
Jag har varit ihop med två svenskar - Trollet och Erica - och jag kan skriva mycket bättre svenska än någon av dem <3
Söta lilla Lars M. fyller 27 idag! Och Dani fyller 30.
Lars pojkvän på fb:
Jakob sa nån gång på V-Dala - det måste ha varit i maj - att han hade sett Lars gå hem med en kille efter NKF förra året. Då var ju jag i Finland. Det var den där gången på V-Dala när vi pratade om att Lars och Lars skulle vara så söta tillsammans... var det då jag och Jakob blev vänner?
På vårbalen höll Lars talet till mannen och Lars höll talet till kvinnan. Lars nämnde sin pojkvän. Jag tog Lars och Carls namnlappar, då var jag inte kär i Carl än men ändå. Jag hade tagit hans lapp på höstbalen för att komma ihåg hans namn - den trevliga nörden som satt bredvid mig.
På släppet frågade jag Lars om hans pojkvän är lika söt som han. "Snyggare", var svaret. Han visade en bild. Visst är han söt men inte lika söt som Lars. Han klipper bara håret för ofta!
"High definition Blu-ray-variant av vårt NKF-framträdande. Tyvärr inte 3D men ni får hålla till godo. Inspelat av en vänlig själ från damkören."
https://www.dropbox.com/sh/dz0tknwxp2xsv3g/3ewVDyoCnI/20140405_154414.mp4
Nu är jag så van vid särskrivning och stavfel att de inte svider i ögonen längre - istället känns det underbart att läsa när någon skriver helt utan fel!! Det kan Carl med, förresten. I alla fall gör han inga stavfel eller sär fucking skrivnings fel.
Jag har varit ihop med två svenskar - Trollet och Erica - och jag kan skriva mycket bättre svenska än någon av dem <3
Söta lilla Lars M. fyller 27 idag! Och Dani fyller 30.
Lars pojkvän på fb:
Jakob sa nån gång på V-Dala - det måste ha varit i maj - att han hade sett Lars gå hem med en kille efter NKF förra året. Då var ju jag i Finland. Det var den där gången på V-Dala när vi pratade om att Lars och Lars skulle vara så söta tillsammans... var det då jag och Jakob blev vänner?
På vårbalen höll Lars talet till mannen och Lars höll talet till kvinnan. Lars nämnde sin pojkvän. Jag tog Lars och Carls namnlappar, då var jag inte kär i Carl än men ändå. Jag hade tagit hans lapp på höstbalen för att komma ihåg hans namn - den trevliga nörden som satt bredvid mig.
På släppet frågade jag Lars om hans pojkvän är lika söt som han. "Snyggare", var svaret. Han visade en bild. Visst är han söt men inte lika söt som Lars. Han klipper bara håret för ofta!
torsdag 10 april 2014
Torsdag...
...brukar betyda Freud och om jag bara orkar ringa min psykiatriker så fortsätter det så, annars var det sista Freud idag men jag måste ringa och be om remiss. Idag träffade jag alltså psykiatern - samma som Carl körde mig till efter körresan, när han uttalade mitt namn kanske bättre än någon annan i kören nånsin, om man inte räknar finnarna Kaisa och Anna - och kom ut med några nya fina papper.
Sjukskriven. Betyder att jag inte behöver tänka på att söka jobb just nu.
Ett papper som jag kan ge till Heimstaden och hoppas att jag kanske ändå kan ha lägenheten kvar.
Och en till riktig diagnos som står på båda papprena: depression. En riktig diagnos alltså, vet inte hur länge jag hade haft den men jag fick veta om den först nu. Det är inte bara nåt jag inbillar mig, jag är inte bara lat och alkis och dum, jag har riktig depression och inte bara känner mig som om jag hade det.
Det känns skönt.
Min psykiater (som inte är svensk, det är inte Freud heller) kan inte skriva. Jag är allergisk mot särskrivning.... och jag märkte själv att han hade skrivit "han" på de två sista raderna, men han fixade bara två av tre ställen - dåligt.
När han frågade om jag inte kunde äta bland folk eller prata med folk så sa jag att medicinen hjälper mycket - men det ser nog bättre ut så där? Klart jag VILL träffa folk och ha vänner, det är svårt ibland men absolut värt det med de få vänner jag har. (Puss på dig Björne när du läser det här!!)
Jag nekade inte självmordstankar. Riktiga planer har jag inte, men vi pratade inte alls om sånt. Tankar - hela tiden. Senast i natt drömde jag att jag ville döda mig. Men jag skulle nog inte våga, om inte av misstag när jag är för full, men jag vill inte dö, jag vill skriva böcker. Men ändå - vadå nekar??
Min psykiatriker är bäst och min Freud också. Och gubben som först skrev ut Sertralin till mig efter att Erik i kören hade bokat en läkartid åt mig. Men ingen av dem är svensk. Jag tror jag förstår invandrarnas svenska bättre än många svenskar men förstår de mig...?
Whatever, jag fortsätter med Umbala. Psykiatrikern ville att jag skulle lämna blodprov imorgon men jag gör det på måndag istället. Nu dricker jag vin och ERICA VILLE HA KATTKRAM <3 <3
Nu ska jag krama katt och visa mina nya papper <3
Sjukskriven. Betyder att jag inte behöver tänka på att söka jobb just nu.
Ett papper som jag kan ge till Heimstaden och hoppas att jag kanske ändå kan ha lägenheten kvar.
Och en till riktig diagnos som står på båda papprena: depression. En riktig diagnos alltså, vet inte hur länge jag hade haft den men jag fick veta om den först nu. Det är inte bara nåt jag inbillar mig, jag är inte bara lat och alkis och dum, jag har riktig depression och inte bara känner mig som om jag hade det.
Det känns skönt.
Min psykiater (som inte är svensk, det är inte Freud heller) kan inte skriva. Jag är allergisk mot särskrivning.... och jag märkte själv att han hade skrivit "han" på de två sista raderna, men han fixade bara två av tre ställen - dåligt.
När han frågade om jag inte kunde äta bland folk eller prata med folk så sa jag att medicinen hjälper mycket - men det ser nog bättre ut så där? Klart jag VILL träffa folk och ha vänner, det är svårt ibland men absolut värt det med de få vänner jag har. (Puss på dig Björne när du läser det här!!)
Jag nekade inte självmordstankar. Riktiga planer har jag inte, men vi pratade inte alls om sånt. Tankar - hela tiden. Senast i natt drömde jag att jag ville döda mig. Men jag skulle nog inte våga, om inte av misstag när jag är för full, men jag vill inte dö, jag vill skriva böcker. Men ändå - vadå nekar??
Min psykiatriker är bäst och min Freud också. Och gubben som först skrev ut Sertralin till mig efter att Erik i kören hade bokat en läkartid åt mig. Men ingen av dem är svensk. Jag tror jag förstår invandrarnas svenska bättre än många svenskar men förstår de mig...?
Whatever, jag fortsätter med Umbala. Psykiatrikern ville att jag skulle lämna blodprov imorgon men jag gör det på måndag istället. Nu dricker jag vin och ERICA VILLE HA KATTKRAM <3 <3
Nu ska jag krama katt och visa mina nya papper <3
Kitty luvs: piano
Det är ingen jag känner på videon. Bara nån som jag hittade på youtube.
Jag tappade bort mina noter till Myrskyluodon Maija. Lars svarade inte på fb-meddelandet om det och har inte läst meddelandet om Carl osv. Carl har läst mitt senaste meddelande men inte svarat.
Om vi hade pratat om allt nån gång efter höstens övningshelg... skulle jag fortfarande drömma om dig eller skulle du vara som Lars M, en jättesöt körkompis som vet att jag tycker han är sötast men som också vet att jag inte tror (eller hoppas) på nåt som inte kommer hända?
Fan vad jag saknar att se dig, Carl. Det kommer nog aldrig gå över.
Kitty luvs: Stormskärs Maja
Och Fannys lilla Melissa är jättesöt.
onsdag 9 april 2014
Jag drömde att jag drömde... igen
Jag älskar mina konstiga drömmar. Största delen av dem försöker jag inte ens förklara - det enda jag skulle kunna göra är att ge en lista på element i samma dröm. Eller plocka bort element som inte går att förklara och berätta en väldigt enkel version, men det är svårt om man är så extremt ärlig som jag och vill berätta allt.
Nu hände det igen att jag drömde att jag förklarade en dröm, fast jag var inte säker om jag hade drömt eller om det hade hänt på riktigt, det kändes så verkligt.
Jag och tydligen några andra körkompisar satt nånstans och det var soligt och varmt och skönt, sen så kom Carl och satt bredvid mig, och han ville börja från början och vi skulle bli vänner, och han var bara arg på mig för att jag hade skrivit med blod på väggarna i hans och hans lillasyster Hannas lägenhet, men jag sa att det var bara trapphuset och jag visste att det var för mycket... lillasyster-Hanna var min körkompis Hanna (Jakops lillasyster förresten, och Carl har faktiskt en storasyster som heter Hanna) och de bodde tydligen i samma hus (kan ha varit VG-huset där Hanna bor).
Och jag ville direkt sms:a Riitta och berätta men det var för svårt för jag satt så nära Carl och sen så tänkte jag ringa men gjorde nog inte det heller, tänkte göra det senare kanske.
Sen så undrade jag om det hade varit en dröm eller sant, kunde inte hitta sms:et på mobilen och tänkte att det nog bara var en dröm. Jag tror jag höll på att förklara det för någon - Lars L. troligen, och han visste inte heller om det var sant eller inte. Men jag sa att det inte spelade nån större roll för det kändes så skönt ändå. Men sen så kontaktade jag min stora kärlek för att veta säkert, och träffade honom igen, det hade varit så länge sen... Johnny. (Inte dockan alltså, killen från Finland.)
Gemensamt mellan Carl och Johnny? Det är väldigt få människor som får mig att fysiskt känna att mitt hjärta typ stannar när jag ser dem. En enda gång hände det med Lind. Och ofta med Dani när jag var liten.
Nu hände det igen att jag drömde att jag förklarade en dröm, fast jag var inte säker om jag hade drömt eller om det hade hänt på riktigt, det kändes så verkligt.
Jag och tydligen några andra körkompisar satt nånstans och det var soligt och varmt och skönt, sen så kom Carl och satt bredvid mig, och han ville börja från början och vi skulle bli vänner, och han var bara arg på mig för att jag hade skrivit med blod på väggarna i hans och hans lillasyster Hannas lägenhet, men jag sa att det var bara trapphuset och jag visste att det var för mycket... lillasyster-Hanna var min körkompis Hanna (Jakops lillasyster förresten, och Carl har faktiskt en storasyster som heter Hanna) och de bodde tydligen i samma hus (kan ha varit VG-huset där Hanna bor).
Och jag ville direkt sms:a Riitta och berätta men det var för svårt för jag satt så nära Carl och sen så tänkte jag ringa men gjorde nog inte det heller, tänkte göra det senare kanske.
Sen så undrade jag om det hade varit en dröm eller sant, kunde inte hitta sms:et på mobilen och tänkte att det nog bara var en dröm. Jag tror jag höll på att förklara det för någon - Lars L. troligen, och han visste inte heller om det var sant eller inte. Men jag sa att det inte spelade nån större roll för det kändes så skönt ändå. Men sen så kontaktade jag min stora kärlek för att veta säkert, och träffade honom igen, det hade varit så länge sen... Johnny. (Inte dockan alltså, killen från Finland.)
Gemensamt mellan Carl och Johnny? Det är väldigt få människor som får mig att fysiskt känna att mitt hjärta typ stannar när jag ser dem. En enda gång hände det med Lind. Och ofta med Dani när jag var liten.
tisdag 8 april 2014
Tisdag... hemma
Först var jag för trött och sen drack jag kaffe och orkade gå upp ur sängen och klä på mig men strumpbyxorna var för varma och kjolen för skrynklig och brösten för stora och jag började redan känna mig svettig och sen så var klockan redan över sex, när jag skulle ta skorna på mig, och då kände jag att det där skavsåret på tassen bara måste få vila idag. Det är inte sandalväder, det är deppigt grått och regnigt. Dessutom hade jag inte orkat duscha som jag hade tänkt och inte ens orkat borsta håret. Utan det här med min baktass hade jag säkert gått, jag ville gå och känner mig inte särskilt deppig eller asocial. I år har jag bara missat storkörsrep och stämrep, inga "riktiga" rep. Förra terminen var jag bara borta när jag var på Azorerna. Det hade säkert nåt med Carl att göra, men jag ville vara med på varje rep nu också fastän han inte är med. Jag älskar kören.
Idag stannar jag i alla fall hemma. Och då kan jag inte köpa vin heller, det är ju bra. För jag skulle säkert ha köpt Umbala och druckit det sent ikväll och varit trött imorgon och kanske inte orkat laga middag hos Fanny imorgon, och det vill jag orka! Äntligen får jag se lilla Melissa! Det kommer inte vara sandalväder imorgon heller men jag får väl lida. Och sen så köper jag kanske vin imorgon, eller kanske först på torsdag när jag har både psykiater och terapi. I värsta fall skulle vinet vara slut då annars... bättre att jag bara köper en box den här veckan. Och köper mat med resten av pengarna. Pengar som jag skulle betala medborgarskapet med men hade nog räknat lite fel, jag hade bara 350 kr kvar istället för över 500. Jag har inte betalat NKF-gasken heller än och inte ens övningshelgen, Lars (kassören) har inte läst mitt långa fb-meddelande där jag också nämnde det.
Det skulle vara klokt att städa lite när jag ändå inte har nåt annat att göra... eller mejla till arbetsgivaren... men jag orkar inte tänka på sånt idag heller. Jag gör det jag är bäst på: sover.
Fast inte riktigt än. Först väljer jag NKF-bilder till fb och sen kollar jag dagens avsnitt av Salatut.
Jag lovar att borsta håret och duscha innan jag ska vara social imorgon!
Idag stannar jag i alla fall hemma. Och då kan jag inte köpa vin heller, det är ju bra. För jag skulle säkert ha köpt Umbala och druckit det sent ikväll och varit trött imorgon och kanske inte orkat laga middag hos Fanny imorgon, och det vill jag orka! Äntligen får jag se lilla Melissa! Det kommer inte vara sandalväder imorgon heller men jag får väl lida. Och sen så köper jag kanske vin imorgon, eller kanske först på torsdag när jag har både psykiater och terapi. I värsta fall skulle vinet vara slut då annars... bättre att jag bara köper en box den här veckan. Och köper mat med resten av pengarna. Pengar som jag skulle betala medborgarskapet med men hade nog räknat lite fel, jag hade bara 350 kr kvar istället för över 500. Jag har inte betalat NKF-gasken heller än och inte ens övningshelgen, Lars (kassören) har inte läst mitt långa fb-meddelande där jag också nämnde det.
Det skulle vara klokt att städa lite när jag ändå inte har nåt annat att göra... eller mejla till arbetsgivaren... men jag orkar inte tänka på sånt idag heller. Jag gör det jag är bäst på: sover.
Fast inte riktigt än. Först väljer jag NKF-bilder till fb och sen kollar jag dagens avsnitt av Salatut.
Jag lovar att borsta håret och duscha innan jag ska vara social imorgon!
söndag 6 april 2014
Meow
Så här ful var jag i klänningen fastän jag trodde jag var typ söt:
Men jag kände mig typ söt i alla fall, det var nog viktigast. Kände mig som typ så här söt - jag menar Sandy, fast min klänning ser ut mer som den på henne på den sista sekunden på videon. Och jag hatar slutet på filmen egentligen - visst ser hon bra ut i svart men varför måste hon ha örhängen som alla andra och röka??!
Men jag var ändå mycket bekvämare i svarta kläder senare på kvällen. Konstigt nog lånade jag dem av min katt! Alltså, tröjan som jag hade gett till henne för att den ser så mycket bättre ut på henne, och byxorna som jag hade köpt till henne (hon hade berättat om dem och jag köpte dem som överraskning, hon hade just köpt samma byxor men lämnade tillbaka dem) och tassvärmarna som är så mjuka och kattiga tassar (som inte har nåt att göra med mig). Och mina egna skor och kattöron (köpte ett par till min katt också, på UppCon 2012).
Nu är katta trött katt, men här är kattspexet.
Men jag kände mig typ söt i alla fall, det var nog viktigast. Kände mig som typ så här söt - jag menar Sandy, fast min klänning ser ut mer som den på henne på den sista sekunden på videon. Och jag hatar slutet på filmen egentligen - visst ser hon bra ut i svart men varför måste hon ha örhängen som alla andra och röka??!
Men jag var ändå mycket bekvämare i svarta kläder senare på kvällen. Konstigt nog lånade jag dem av min katt! Alltså, tröjan som jag hade gett till henne för att den ser så mycket bättre ut på henne, och byxorna som jag hade köpt till henne (hon hade berättat om dem och jag köpte dem som överraskning, hon hade just köpt samma byxor men lämnade tillbaka dem) och tassvärmarna som är så mjuka och kattiga tassar (som inte har nåt att göra med mig). Och mina egna skor och kattöron (köpte ett par till min katt också, på UppCon 2012).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)