Anteckningsbok - muistikirja

Jag borde kanske ha en dagbok igen och skriva ner en del av allt jag tänker på. Jag tror jag ska börja snart. Nu har jag bara min svarta bok med mig överallt och skriver/ritar i den när jag hinner och känner för det.

Pitäisi kai taas pitää päiväkirjaa, voisin kaivaa esille uuden sellaisen vihkon (niitä on vielä monta) ja aloittaa. Kirjoittaa ainakin osan siitä kaikesta, mitä ajattelen. Nyt mulla on vain tämä musta, aika uusi muistikirja aina mukana, ja kirjoittelen/piirtelen siihen kun ehdin ja kun siltä tuntuu.

Lite förtjust...? Mer än jag trodde, kanske. Men det går nog över. Det händer varje gång när någon är snäll mot mig. Jag drömde om honom inatt, han frågade mig (på finska, alla andra i drömmen var finnar) "Maaria, kan du berätta mig varför..." och hann inte fortsätta innan jag vaknade. Vad skulle han ha frågat? Varför jag var den enda av oss som försökte hjälpa, eller kanske bara titta på (kunde inte göra annat), "mannen som kanske var död" som visade sig vara en naken kvinna utan ben och fortfarande vid liv, konstig dröm, jag vet. Sen kom någon tant som hade bil och skulle ta henne till sjukhuset, och jag klättrade tillbaka upp till de andra, som höll på att gå, han var den enda som stannade kvar och frågade mig varför, det lät som något han hade tänkt på länge. Vad kunde det vara? Vad vill mitt undermedvetna fråga mig? Gulligt att fråga det med hans vackra röst. Och även i den här verkligheten kan han uttala mitt namn vackert och rätt.
   

Olen vihdoinkin opetellut pistekirjoituksen. Oli tarkoitus opetella kirjain tai pari päivässä, mutta sehän meni naurettavan nopeasti. Opeteltuani kymmenen kirjainta ulkoa osasin automaattisesti 25, täytyy myöntää etten vielä ihan muista noista poikkeavista (ranskan kielestä puuttuvista) kirjaimista kuin ö:n kunnolla. Ja mitä hyötyä tästä on? No, voin huvikseni tsekata lukeeko jossain kyltissä pistekirjoituksella eri asia kuin tavallisella tekstillä, voin kirjoittaa omia hassuja muistiinpanojani niin ettei kukaan muu ainakaan nopealla vilkaisulla osaa lukea niitä, vaikka yhdistäen lähekkäin olevat pisteet viivaksi nopeuttaakseni ja selkeyttääkseni tekstiä. Ja olihan se hauska huomata kuinka nopeasti opin, kun vain viitsin aloittaa.

Jag samlar saker i boken. Om någon vill ha film- eller boktips, om jag glömmer någons stjärntecken eller födelsedag eller fullständiga namn (jag har hittat en sjukt bra sida för stalkers som jag: ratsit.se), om jag vill spela nån av mina favoritlåtar med någon annans dator men kan inte komma på någon. Jag skriver ner fest- eller mysmusik på några sidor, "självmordsmusik" på andra osv.

Jobbigt att läsa när jag växlar mellan två språk? Jag vet, men bra träning för finnarna ;)
Ibland undrar jag vad körkompisarna skulle säga om de läste det här. Och tyvärr tror jag att jag nån sparvig kväll kommer visa boken eller bloggen för dem... Jeppe får gärna läsa, eller Jakob eller Johan, och Lars blir knappast överraskad över något längre men det är inte rätt sätt att lära känna Carl bättre. Det är farligt att vara snäll mot mig. Farligt att le vackert. Nej, Carl ska inte bli en ny Lind för mig, men han är söt och snäll och trevlig och just nu älskar jag livet som bara råkar ibland le med hans vackra leende. Awww.


Igår skulle jag och E gå och gunga, hon lyssnade på musik och en liten flicka kom cyklande och frågade vad vi hette och vart vi var på väg. Jag sa att jag heter Maaria och det här är E men hon kanske inte hörde vad du frågade, hon lyssnar på musik just nu. Och vi ska gå och gunga där borta. Flickan (som hette Nora och också berättade vad hennes lillebror hette men det minns jag inte) svarade: "Det kan ni inte! Vuxna kan inte gunga!"

Först senare kom jag på att jag borde ha sagt att om hennes pappa (som var ute med barnen) inte kan gunga så borde Nora lära honom. Jag sa bara att jo, det kan vi visst, och skrattade och gick vidare till gungorna. Vuxna kan visst gunga. När jag är vuxen tänker jag fortsätta gunga så ofta jag vill! Och nu när min rumpa är lite för stor för vissa gungor gjorda av däck så kan jag vända däcket upp och ner så att kedjorna inte gör ont. Tips för alla tjockisar som kanske läser det här ;)



Sori, jos on hankalaa lukea kun vaihtelen kieliä. Siinäpähän harjoittelette!
Juuri nyt rakastan elämää, ja se nyt vain sattuu hymyilemään minulle näyttäen erehdyttävästi Carlin kauniilta hymyltä. Se menee ohi. Luulisin. Mutta siihen asti kikatan kuin pikkutyttö ja hihittelen itsekseni höpsöjä asioita. Mitä sitten? Kyllä Herra hulluistaan huolen pitää, eikös se niin mene.

Eilen yksi pikkutyttö väitti minulle ja E:lle, etteivät aikuiset voi keinua. Höpsistä! Ei sillä, että kumpikaan meistä olisi ihan täysin aikuinen vielä, mutta minä ainakin aion keinua koko ikäni.

Nyt kipitän hakemaan äidin lähettämän paketin postista, ja jos siinä on suklaata niin nautin iltapäiväkahvit. Tai ehkä muutenkin. Ja vien muutaman löytämäni tölkin keräykseen, ehkä saan ostettua puolen litran limupullon, hihitän sitten tänäkin iltana minttuaspartaamikokislasin kanssa =)

Vapaapäivä

Vapaapäivä. Kauankohan siitä on, kun viimeksi oli aihetta käyttää sitä sanaa? Ei voi muistaa.

Käytännössä se tarkoittaa, että ei ole kiirettä mennä nukkumaan edellisenä iltana, ei herätyskelloa soimassa, nukun viiteen iltapäivällä nähden ihania lucid-unia (hemmetti, miksi sekin uni meni taas ihan väärille raiteille, vaikka keksisin paljon kiinnostavampaakin lucid-unipuuhaa kuin... siinä unessa!) ja juon aamukahvia kuudelta koneen ääressä, sängyssä, ennen kuin olen noussut edes vessaan.

Kuulostaa tutulta. Nautinnollisen tästä tekee se, että näitä Vapaapäiviä on korkeintaan pari viikossa. Ja myös se, että kaivauduin rättiväsyneenä sänkyyn jo kahden jälkeen yöllä, pimeään aikaan, enkä seitsemän tai yhdeksän jälkeen aamulla, ja kesken jäi Salon kirjastosta ilmaiseksi haettu nuortenkirja - tuskin olisin maksanut mitään kirjasta, jota en ole ennen lukenut, mutta kun ilmaiseksi jaettiin niin mukaan tarttui iso kasa, kuten tuo Taina Teerialhon Kaista auki! - Bulevardisarjaa kuten mm. Kun enkelit katsovat muualle (Simukka) ja Pientä purtavaa (Kaskiaho). Ja kannatti lukea. Joku päivä vielä raivaan tämän huoneen ja järjestelen kaikki uudet kirjat ja leffat omille paikoilleen!

Kirja jäi kesken kun väsytti liikaa, en enää jaksanut lukea viimeisiä 20 sivua vaikka olisi kiinnostanut. Kirja, eikä se viimeinen viinilasi tai -litra. Olisin varmaan juonutkin ainakin litran Umbalaa, jos olisi ollut rahaa - mutta sitä ei ole, kaikki loppu. Eilen palautin kaikki nopeasti löytämäni lattialla kierineet pullot ja tölkit, sain 29 kruunua ja ostin matkalla töihin kaksi juustohampurilaista. Kotimatkalla bongasin pullon ja tölkin bussipysäkiltä, palautin ne ja ostin kymmenen kruunun patongin, nyt on sitten juustokin melkein loppu mutta menenkin kohta hakemaan voita jäljelläolevalle puolikkaalle. Tänään pitäisi ehkä tehdä jotain oikeaa ruokaa (nuudeliwokki toimii aina!) ja ainakin käydä suihkussa, mutta ehtiihän sitä. Ei ole mihinkään kiire, onhan mulla Vapaapäivä!

Pitää myös meilata pomolle, kun avustettavan isä vihjaisi että palkkaa voisi saada etukäteenkin jos rahaa ei ole. Mutta en jaksa edes stressata rahoista, Suomessa ainakin perhe ruokkii mut ja sinne lähdetään jo alle kahden viikon päästä. (Eikä perheen pää tule mukaan, mikä on ihanaa. Suomalainen äiti, tytöt ja minä, käydään Lintsillä ja kaikkea!)

Että voikin olla ihanaa laiskotella ilman mitään tämän hetken velvollisuuksia. Kun sitä ei enää voi tehdä joka päivä. Mä haluan jatkaa tätä työtä niin pitkään kuin mahdollista. Kaksi muuta tapaamaani sen tytön avustajaa ovat olleet vuoden siellä töissä, toinen on vain yhden päivän viikossa, eilen oltiin molemmat ja sen piti opettaa minulle kaikenlaista, mutta taisin osata jo melkein kaiken. Paitsi ehkä sen, että omia aivojakin saa käyttää, ainakin kunhan perheen isä ei huomaa. Noudatan näköjään sen ohjeita paljon enemmän kuin se kokenut avustaja, ja osittain olemme saaneet jopa ihan erilaisia ohjeita. Se isä ärrrrrrsyttää mua, etenkin kun ei kuuntele eikä vastaa kunnolla kysymyksiin ("kumpi, tämä vai tuo?" "joo." "siis tuo?" "joo." -- "ei ei, kun tämä!!") ja kuulostaa aina niin negatiiviselta. Eilen huomasin, että se puhui ihan samalla tavalla sille kokeneelle, johon se on tosi tyytyväinen ja on puhunut siitä paljon, eli ei pidä ottaa henkilökohtaisesti. No en otakaan. Ja välillä olen uskaltanutkin käyttää omia aivojani tai jopa kuunnella itse asiakastani, mitä hän haluaa tehdä (kunnes isä tulee sanomaan että pitää olla ulkona kun on niin nätti ilma tms). Kävelyllä olen poiminut meille ahomansikoita, mitähän isäukko sanoisi jos tietäisi, huh sentään, pesemättä niitä ensin ja vain muutaman metrin päästä tiestä! Sillä äijällä on päähänpinttymänsä, en malta odottaa Suomen-reissua että pääsen lomalle niistä. Joissain asioissa siis. Jos neiti ottaisi itse farkkunsa pöydältä, sillä voisi ehkä olla jotain merkitystä mitenpäin ne on taiteltu, mutta kun avustaja ojentaa ne neidille, mitäs helkutin väliä sillä on mikä tasku pöydällä on ylöspäin? Ja jos hygienian takia on tärkeää suihkauttaa puhdistusainetta pöydälle ennen kuin laskee lääkkeet siihen, eikö niitä kannattaisi antaa puhtain käsin suoraan dosetista? Voin kertoa, että en aio vapaaehtoisesti laskea kylppärin pöydälle yhtään nappia.

Siitä vasta riemu repeäisi, jos äijä saisi kuulla mitä avaudun täällä. =D En aio kuvailla töitä yksityiskohtaisesti tämän enempää. Enkä valittaa siitä, että avustajien tehtävänä on siivota koko alakerta - sentään vain kerran viikossa. Kaikki muu töissä nimittäin on ihan älyttömän kivaa, ja vaikka näitä Vapaapäiviä, VAPAAPÄIVIÄ on ehkä pari viikossa jos sitäkään, minulle maksetaan (aika hyvin mielestäni) mm. keinumisesta, auringossa lojumisesta, piirtämisestä, musiikin kuuntelusta ja laulamisesta. Ehkä kysyn joku päivä saisinko lainata Singstar-mikkiä ja kokeilla, osunko yhteenkään nuottiin. Toistaiseksi olen vain tanssinut vieressä ja laulanut mukana Abbaa. Meillä on paljon yhteistä, hyvin tämä sujuu, kunpa radiosta tulisi enemmän minun tuntemiani lauluja niin voisimme molemmat laulaa mukana kävelyillä. Kerran siellä soi Alice Cooperin Poison!

Torstaina pitäisi olla taas vapaapäivä, hups, siis Vapaapäivä. Jos saisi aloitettua siivoamista? Äh, katsotaan sitä sitten. Kun mulla on lapsia joskus, en ikinä sano joulu- tai kesälomasta haikailevalle alle kouluikäiselle, että sullahan on lomaa joka päivä!

Jag fick i alla fall vara 13

Körresan var helt underbar. Det var Carl med, och Hanna, Kristina, Anna, Christian, Jakop, och Jakob och Johanna den korta tiden vi såg dem och... alla. Jesper så klart. Alltid.

Jag tror inte Elin tog kort på mig när jag satt högt uppe och visste att jag var synlig. Men där var Björn och Lotta också helt underbara. Och Elisabeth som alltid!

Det där med Carl. En del trodde jag att jag bara hade drömt eller pratat om eller... men jag minns inte. Jag vet i alla fall att jag var alldeles för sparv i förrgår och sa högt det som jag inte hade tänkt säga eller ens visa, att jag älskar att sova bredvid någon som jag gillar särskilt mycket. När Lars inte var där så var det Carl. Om Jakob hade varit där så hade det kanske varit han, vi har ju pratat så mycket om Lars och typ allt. Och det kunde ha varit Jeppe, eller Filip om han hade varit där, men ändå blev jag nog lite för förtjust i Carl. Sen jag var liten har jag alltid behövt någon att vara åtminstone lite förtjust i, även om jag är 1000000% kär i någon som inte är där.

Nu är det Erica, förresten. Vem annars?

Jag blev lite besviken när jag skrev på körens fb-sida att jag vill tacka för varje leende osv... jag ville ha flera kommentarer på det. Kunde ha skrivit det bättre, jag har druckit vin nu också, ännu mer besviken blev jag när Anna&co. gömde vinet, stängde dörren till köket och troligen pratade om mig. Egentligen älskar jag att bli sedd, att nån märker att jag finns, men inte när jag vill vara - EN DAG ÄR DU EN AV DEM (Volund: Andetag) - när jag vill vara en av dem. Då vill jag inte att de vet att jag finns och pratar om det när de vet att jag inte lyssnar, jag vill vara en av dem. En av dem! (Som har levat förut i en svunnen tid...? Nej, jag brukar försöka glömma att det fortsätter så när jag sjunger. Och första kvällen, då gjorde jag det, jag och Magda.)

Alla lyssnade. Jag skulle nästan säga att han lyssnade. Fast det brukar jag bara säga om Lars, till Jeppe eller Bettan eller Jakob eller Johan som på övningshelgen.

Men jag vet att jag var en av dem. Jag var helt synlig hela tiden. Ibland mer, ibland mindre, ibland lagom, ibland dumt, ibland precis som jag skulle vilja synas hela tiden. Mördarleken igår kväll! Det kanske var bra ändå, att Anna gömde vinet - fast jag blev jätteledsen för att de ljög för mig. Och ändå glad för att jag tror att Carl, som körde bilen och satt bredvid mig när vi åt, hörde och lyssnade på när jag och Anna pratade om att jag borde vara hos psykologen kl. 14:40, och om det där med vinet, och jättejättejätteglad för att han frågade mig vart jag skulle och att han släppte ut mig så att jag hann nästan i tid till psykologen. Där var jag kanske bara en halvtimme eller mindre, men han är iaf nöjd att jag inte dricker varje dag längre, jag berättade om resan, om sparvandet, om klättrandet, om att jag vill kolla om någon märker eller ser mig eller bryr sig om mig, om jag hade varit där en hel timme så hade jag berättat om Carl, allt det som jag inte minns och som kanske är drömmar eller kanske mardrömmar eller kanske sant, men han hatar mig inte, därför tackade jag för varje leende.

Imorgon ska jag till jobbintervju. Läskigt. När jag kom hem så kollade jag veckans Salatut, nu kommer nästa avsnitt i augusti! Eller är det september?? Och slutet på säsongen var ganska tråkigt. Sen så har jag bara legat vid datorn som vanligt, smörjat in armarna med Bepanthen, saknat kören och nästan blivit lite ledsen för att resan redan är över.

Och för att jag tror att de inte vill ha mig på sommarkören.

Bara Hanna kommenterade det jag skrev, nu är det 16 som har sett det, och Hanna ville också tacka resegruppen. Jag ville tacka Carl allra mest för att han inte hatar mig och pratar fortfarande med mig och tydligen bryr sig om mig. Och nu när jag tänker på det så visar han ju det jättetydligt. Inte på samma sätt som t.ex. Hanna, men det förväntade jag mig inte heller. Jag var bara rädd för att han skulle bete sig som Lars efter Lussegasken, och jag var rädd för att jag inte kommer ihåg allt. Men även fast vi inte är så bra kompisar att vi skulle ha kontakt utan kören - ingen annan än Ingrid har visat sig vara det, och jag hoppas så mycket att Ingrid ska verkligen börja om på hösten - så hoppas jag att jag får flera såna där leenden i framtiden.

Carl ler så himla vackert. Och är så otroligt snäll.

Jag kanske behöver en sån där så att när jag känner att "alla hatar mig" så kan jag komma ihåg en som jag gillar och som inte hatar mig.

Vad bra att han ska bli psykolog. När alla andra är vuxna och jag fortfarande ett barn så kan han prata med mig och Lars fixa mig när jag har... äh, bara skojar.

Imorgon när jag vaknar kommer jag vara besviken för att jag är hemma igen. Då tar jag min medicin (Sertralin, undrar vad det var han tog när jag inte kunde somna... varför skriver jag sånt?) och en Stor Stark (som jag kallar min ~6 dl kaffe) och blir nervös för att jag har jobbintervju.

Jag hinner i alla fall sova länge. Jämfört med igår när de hade gömt vinet och när det bara var jag och Carl som sov kvar på scenen - Hanna och Elin hade ju troligen sovit där för att ha koll på mig men sen flyttade de sig ner i källaren med alla andra - jag hade svårt att bestämma mig om jag skulle sova där eller flytta mig ner också, jag ville inte göra det efter honom, och sen så flyttade jag min madrass till andra sidan av scenen och kröp in i sovsäcken innan han kom och gjorde samma sak. Och han stannade kvar. På scenen. Det var så mycket bättre än att sova där ensam, på hårt golv. Hanna sa ju att de hade flyttat sig ner för att golvet var mycket mjukare där, men jag stannade kvar på scenen bara för att jag hoppades att jag inte skulle behöva sova där ensam. Och snälla lilla Carl sov där igen. Jag tänkte säga godnatt men vågade inte riktigt, jag tänkte fråga om han ville ha kaffe men vågade inte riktigt - tills Hanna gjorde det som igår, och då gick han upp och hämtade sitt kaffe själv.

Jag älskar min kör. Och jag tror de står ut med mig oftast.

Jag hoppas att jag får vara med på sommarkör. (Och att om nån körkompis läser det här sparvskrivandet så kommenterar du - eller skriver ett sms, numret finns ju på vgkoren.se.)

Lueskelin tätä blogia ja jostain kumman syystä tekstasin äidille (tankattuani vihdoinkin puhelimeeni rahaa) osoitteen. Ehkä joudun väittelemään siitä, saanko kertoa näin henkilökohtaisia asioita koko maailmalle (miksi en?) jne, ehkä joudun poistamaan koko blogin, tai piilottamaan ja itkemään sitä, ettei se ole kenen tahansa löydettävissä - vain siksi että halusin äidin lukevan muutamia ajatuksiani.

Äippä, sun pitäisi ymmärtää että vastaavia ja paljon pahempiakin blogeja on monilla muilla. Enemmän olisin huolissani siitä, että tietty pikkuserkun tytär demittää. En silti meinaa lopettaa demittämistä.

Haluaisin kertoa luokkakokouksesta ja laittaa kaikki kuvat siitä tänne. Ehkä laitan ne kuitenkin vain facebookiin - sitten kuoromatkan jälkeen.

Kuulin Lauralta, että Dani menee naimisiin. Tai siis rekisteröi suhteensa. Onnittelut sille =D

Luokkakokous oli kiva, ihana.

Moi äippä, jätähän kommentti tänne jos luet tätä. Tekstari saattoi kuulostaa melkein itsariviestiltä, sori. Ei ollut tarkoitus. Ootte rakkaita, sää ja iskä. Ei kai ainakaan sitä tarvitse hävetä, että sanon sen näin julkisesti? Ja tätä blogia lukee alle viisi ihmistä. =D