Lång tisdag

Kören är viktig för mig och nu ska jag inte längre låta mig själv stanna hemma för att jag inte känner mig social eller något. Jag hade skrivit på körens fb-sida att jag ska äta sushi och ville gärna ha sällskap... nej, jag trodde nog inte någon skulle komma, men kanske nån annan gång, kanske.

Men alla dessa känslor. Tur att jag hade Baby Jane med mig, kunde koncentrera mig på den istället för känslorna och sen så inspirerade den mig lite. Jag vet att det inte går att läsa min handstil, det var nog inget jätteviktigt heller. Oavsett boken så hörde jag för mycket, kände för mycket, hade svårt med tanten bredvid mig på bussen som luktade rök, det var för varmt, alla stirrade och bussen till och med lät för mycket. Jaha, en av såna här dagar igen alltså. Men jag visste att jag inte skulle må bättre hemma. Och sen så var jag ju faktiskt glad, på sätt och vis, mådde bra, kände mig inte deppig alls.

Håret som hade sett så bra ut hemma hjälpte inte mycket. Glasrutorna visade en hemskt ful spegelbild. Hur masokistisk är jag egentligen som äter ensam i ett litet och ljust glashus när det är mörkt ute? Men det är så gott!

Jag ville absolut köpa Baby Jane på svenska också, för att kunna visa den för folk som förstår mig men inte finska, och för att kolla om översättningen är bra och för att den skulle se bra ut i min hylla, men Akademibokhandeln hade den inte. Jag vågade fråga. Det gick bra. Sen så gick jag snabbt därifrån och hoppades att jag skulle få en lugn stund för mig själv innan kören. "Spelade" piano lite på övre våningen, fast efter att ha hört Lars spela så kan jag inte säga att jag kan spela ens Walking in the Air bra. Hur kan någon nånsin ha lärt sig spela så bra??

Den här gången försökte jag i alla fall inte sjunga med. Det var lugnande att spela min barnsliga klantversion av Myrskyluodon Maija. Sen så försökte jag andas och lugna ner mig men det gick inte så bra. Rastlöshet, social ångest, allt. Plus för många känslor.

Jag blev besviken när Ingrid inte kom idag heller. Men Elinor kom och kramade mig, det behövdes, och sen så gjorde Jakob också det, det behövdes också.

Jag läste lite under repet, drack vatten och skrev klart de började meningarna på... Fix You -noterna som fick vara min dagbok idag när jag inte hade eller ens orkade köpa en bok. Jag har ju många påbörjade dagböcker hemma, men aldrig någon med mig när den skulle behövas.

Skaffa en smartphone kanske och skriva tankarna här direkt? Åh nej, vem skulle orka läsa så mycket, inte ens jag.

Efter kanske en timme - en väldigt rastlös timme - fick jag för mig att ta en paus och en cider och kolla om det skulle hjälpa när inget annat hjälpte. Det gjorde jag. Och det hjälpte faktiskt. En väldigt snabb, kall cider, andas lite ute i regnet (om det nu regnade just då) och simsalabim - jag orkade igen. Ganska bra i alla fall. Hann tillbaka innan fikapausen och klarade av att sjunga och allt kändes mycket lättare.

På fikapausen pratade jag lite med Carl och Lars och det var nog det som fick mig att må jättebra. Jag var lugn och njöt av att sjunga.

Efteråt var det styrelsemöte och vi andra gick till Djäknen, jag pratade mycket med Jakob men också med andra. Jag mådde bra. Klart jag väntade lite otåligt på att mötet skulle vara över och de skulle komma ner till oss, kanske, men jag hade det bra ändå.

När mötet äntligen var över så fastnade Merry och Pippin - det var Jakobs liknelse och väldigt passande tycker jag - vid pianot och när jag såg och hörde att Lars spelade så gick jag på toa där uppe istället (i källaren var det ändå upptaget) och lyssnade en stund. Jättevackert. Inte lika vackert som leendet som jag fick, men nästan. Jag älskar att höra någon spela piano, det började nog när jag var kär i Dani. Och jag minns Risto som spelade Myrskyluodon Maija så perfekt, det var i Tyskland 2002. Jag behöver inte vara kär i någon för att älska att se och lyssna. Men det gör det ju ännu vackrare, så klart... när jag (nästa gång) hör Carl spela så smälter jag nog som en glass.

Jag minns när Dani spelade Spice Girls och Abba och sånt, Maaria 12-14 år var... ja, helt besatt.

Fast vad är jag nu då om inte besatt? Jag stirrar inte genom hans fönster som jag gjorde med Lind, men annars beter jag mig... jag vet, jo, jag vet. Det är bara så svårt att låta bli.

Andra gången jag gick upp till salen för att lyssna... det var sant som jag sa till Carl, det var alldeles för högljutt inne i källaren när jag kom tillbaka och efter ett tag behövde jag andas igen. Men sen så orkade jag bra igen och det blev också lite tystare. Skönt. Kanske lite konstigt att bara gå och stirra och lyssna...? Jag vet, det var det, jag ville säga så mycket men orden fanns inte riktigt. Carl pillade på sin mobil och försökte kanske välja vilket piano han ska köpa och Lars spelade oavbrutet, vad tänkte han när jag gick närmare för att stirra på hans tassar som besatt? Pratade de något om mig när jag gick tillbaka till källaren? Jag skulle i alla fall ha kommenterat hur awkward det var men... vem vet, de två kanske inte behöver ord för att kommunicera längre. ElfQuest-term: Brothers in all but blood. Det är vackert.

De båda visste ju att tystnaden, musiken, luften inte var den största anledningen att jag var där.

Senare gick jag ut för att kolla några gånger till, genom fönstret, tänk att jag skulle gå nerför den där jävla helvetestrappan så många gånger frivilligt! Det där låset kan man hålla i, det märkte jag idag, men ändå. Fy helsingfors när det snöar och blir halt...

Sista gången när jag kollade så stod de på trappan vid huvuddörren och pratade. Om mig? Om inte, varför kom de aldrig ner till oss andra? Varför bryr jag mig så mycket? Varför kan jag aldrig låta bli att låta det synas?

De kanske aldrig har växlat ett enda ord angående mig. Vem vet?

Jag ville gå närmare och säga till dem att de sa precis att det är sista beställningen så om de hade tänkt ta en öl med oss och vara sociala med andra än bara varandra så borde de komma nu. Kunde så klart inte komma på hur jag skulle säga det och vågade inte, kände mig blyg, tog kanske ett par steg närmare men gick in igen, det såg säkert inte konstigt ut eller hur? Vad konstigt att de aldrig kom.

Men kul hade jag ju ändå. Tre timmar, fyra cider, bra sällskap. Jakob får säga till om han blir trött på mitt barnsliga prat om Carl. Men det var långt ifrån det enda jag pratade om. Den där nya tjejen - vad hette hon nu - läste horoskop och Lejonet skulle vara kreativ och komma igång med saker... skaffa ett nytt jobb och börja kanske ett nytt projekt... så passande! Sen så bad jag henne läsa Skytten också utan att hon ens visste varför men det var inget intressant, minns inte ens vad.

En sak som jag tänkte på, kanske för första gången, när jag kom hem - om jag visste att någon är kär i mig eller bara tycker väldigt mycket om mig, och denna person skulle prata om självmord och såna grejer, hur fan skulle jag reagera? Skulle jag ens kunna visa att jag inte är intresserad - nej, jag kan inte visa om någon kommer för nära, och absolut inte säga det. Skulle jag orka ha kontakt? Vara snäll? Visst, snäll skulle jag kanske vara om jag måste se personen men orka... nej, jag skulle springa för livet. Om det alltså var nån äcklig tjockis, någon ful, någon som inte alls var min typ. Skulle jag vilja bli vän med någon sådan? Precis. Aldrig.

Men just det där att någon är "olyckligt kär" och pratar om självmord... fy helvete vad jobbigt det måste vara, det hade jag aldrig riktigt tänkt på. Inte ens när jag gjorde serierna om Det Armlösa Mumintrollet runt 2004, Mumintrollet som bodde tillsammans med Snuffe (smeknamn för Snufkin) som målade och Mumintrollet var kär i honom men han brydde sig typ inte och Mumintrollet hoppade ner från taket, kanske också för att han inte hade armar. Först hade han blivit lila för att han blev mer och mer kär i Snuffe. Sånt ritade jag när jag skulle plugga svenska i Åbo. Utan att tänka på något särskilt. Vad tänkte Snuffe då? Mina bilder av Snuffe (som har ovanligt långt hår för en mumrik) visar ingenting.

Men verkligheten är inga serier eller ens drömmar, och det är så svårt att gissa vad någon annan egentligen känner eller tänker.

Och nej, jag har nog inga självmordstankar på riktigt, eller visst har jag tankar men... skulle nog aldrig våga göra det. I alla fall inte på ett säkert sätt.

Kan jag nånsin veta vad du tänker? Kan jag drömma om att vara du och känna vad du känner?

Eller kan jag ens lita på drömmarna, som den där "Maaria, kan du berätta mig varför..." som kanske inte hade något med verkligheten att göra, bara drömmen? Fast alla drömmar kommer ju från verkligheten. Från det omedvetna.

Om sex timmar börjar jag psykoterapin. Nu borde jag sova.
Det var kul när terapeuten ringde igår och frågade om jag kunde komma redan klockan 11 på onsdag och skulle sedan förklara adressen (som min vanliga psykiater redan hade visat mig) och började med "vet du var Trädgårdsgatan ligger?"

Jo, du, det vet jag, jag som är så dålig på gatunamn och hittar ingenstans ens i Salo eller Helsingfors. Just den där gatan vet jag. Och idag när jag gick hela vägen hem så lyckades jag faktiskt vända mot Flogsta ändå, duktig katt?