Kiitos, rakkaat isovanhemmat, kun olitte elämässäni 14, 19 ja 29 vuotta.
Terveisiä vaarille, mummu. Jotenkin vaikea olla surullinen, kun tiedän, ettet sinäkään ole. Onnea matkaan.

Jag har inte skrivit så mycket under de senaste månaderna...!

Livet är lite annorlunda nu än för ett år sedan.

Jag pluggar, till undersköterska alltså, och trivs kattbra.

Jag har precis börjat jobba på det finska äldreboendet Onnela - och jag trivs kattbra där också.

Jag och min Markus har ett fint hem i Sävja och vi trivs kattbra.

Och så har vi två söta små kissemjauare och vi älskar dem nästan (?) lika mycket som vi älskar varandra!

Förresten så bor ju Riitta i Uppsala nu, vi jobbar på samma plats, och jag har andra vänner och sociala kontakter också. 

Sisu och en del av bokhyllan

Arne Katt i sovrummet

Syskonen och fönstret mot skogen

Jag är överlycklig med mitt liv nu. Tydligen skriver jag bara när jag inte mår så bra, när jag vill klaga och gnälla.

För ett år sedan hade jag inte träffat Markus än. Jag gjorde inget annat än drack vin och låg i sängen vid datorn och tänkte på Carl. Jag pluggade inte och jobbade inte. Jag älskade att krama främmande katter men skulle säkert inte ha kunnat ta hand om en själv. Riitta bodde i Finland, jag kände mig ensam och vågade knappt prata med körkompisar om jag inte var full. Det hände att jag drack en cider innan repet bara för att orka med så mycket folk på en gång. Mitt rum såg förmårrat ut, golvet syntes inte alls under allt skit. Jag bytte aldrig sängkläder och orkade inte ens tvätta kläder. Jag orkade inte diska och samlade så småningom största delen av korridorens tallrikar osv in i rummet. Jag hade inte råd att köpa mat - hur jag lyckades dricka så mycket ändå vet jag inte - så jag stal ett och annat ur grannarnas hyllor i köket. Jag mådde inte bra alls.

Nu älskar jag mitt liv. Det betyder inte att allt är jättekul och enkelt, jag äter fortfarande samma medicin och dricker fortfarande ganska mycket, men jag har ett bra liv nu och älskar det. Och jag älskar min Markus. <3