Jag har vänner...

...jag har vänner som inte fattar hur jag egentligen mår.

Jag mår bäst när jag inte fattar det heller.

Kissemiau ringde mig just och lovade att mata mig med kattmat om kanske 20 minuter, jag måste bara gå upp ur sängen.

Om hon inte bodde i samma hus, samma våning, så skulle det vara omöjligt för mig.

Erica, jag älskar dig och att du står ut med mig.

...

Monday, January 21st, 2008
7:08 pm	Vihdoinkin sain tietää nousevan merkkini - apua, kuinka totta!

Nousumerkki Skorpionissa
Sinä et hievahdakaan paikaltasi ellei tarjolla ole jotain sinua todella puhuttelevaa tai muuten hiukan vaaralliselta tuoksahtavaa juttua. Mustavalkoisena tyyppinä ryntäät kehiin joko täysillä tai sitten et ollenkaan. Oletat muiden olevan pelissä samoilla panoksilla ja pistät epäröimättä viimeisetkin nappulasi pöytään yhteisen projektin hyväksi. Elämässä täytyy olla haasteita tai se ei ole sinun elämääsi. Kuitenkin vedät puoleesi uskomattoman varovaisia ja materiaalisia Härkä tyyppejä, joiden hitaus ja pelokkuus saa pian sappesi kiehumaan.

Aurinko Leijonassa
Elämäsi perimmäinen tarkoitus on oppia luottamaan luomisvoimaasi ja tiedostamaan ettei kaikki ole kultaa mikä kiiltää. Kun lakkaat odottamasta muiden suosionosoituksia ja ihailua saavutuksillesi olet muuttunut itse aidoksi kultakimpaleeksi, jolle riittää ihailijoita.

Kuu Oinaassa
Tunne-elämältäsi olet kuin tuli ja leimaus. Et ehdi juurikaan miettimään miten reagoit yllättäviin asioihin. Toimit ja puhut ennen kuin ehdit edes ajatella mistä oikein oli kysymys. Muista että sinulla on aina oikeus muuttaa mielipiteesi jos siltä tuntuu.

Merkurius Leijonassa
On se niin hienoa olla äänessä vaikka ei olisi mitään sanottavaa. Sinä ainakin osaat tehdä kärpäsistä härkäsiä itse sitä lainkaan huomaamatta. Onhan se hienompaa sanoa että puu kaatui katolle kuin että se repäisi irti räystäskourun.

Venus Ravussa
Lämpö, läheisyys ja tunteiden kemia ovat ainoa ja lopulta melko vaikea tie sinun sydämeesi. Sinulle rakkautta on jatkuva lämmin vuorovaikutus sinun ja kumppanisi välillä, mikä vaatii lopulta melkoista kärsivällisyyttä molemmilta.

Mars Leijonassa
Sinä et halua sotkea käsiäsi mihinkään toisarvoisiin juttuihin. Tekemisellä tulee olla selvä tarkoitus ja muidenkin tulisi huomata mitä sinä olet saanut aikaan. Olet parhaimmillasi silloin kun tekeminen on lähempänä leikkiä kuin totista puurtamista.

Vielä vanhasta blogista, jaksaisinpa kääntää tämän ruotsiksikin...

 

 

Tuesday, February 26th, 2008

1:56 am



Olin jo vähitellen menossa nukkumaan, kun vahingossa aloin ajatella Johnnya.

Kirjoitan hänen nimensä ihan kiusallani, koska en oikein vieläkään usko ettei hän lukenut itse. Ja jos se on totta, kuka hänelle raportoi ja miksi joku luki?

Mitä vähemmän ihminen paljastaa itsestään, sitä enemmän hänestä haluaa tietää.

Olen ajatellut Johnnya silloin tällöin, koettanut pitää koossa hapertuvaa mielikuvaa. Silmät - enää en taida edes muistaa minkä väriset, mutta ne olivat pelottavasti Jennin silmien näköiset - ja täydellisin vartalo jonka olen ikinä nähnyt pojalla, niin laiha! Hiukset, ne tietysti muistan ja pitkät sormet. Muistan housut, mutta en muita vaatteita - en kai kun näin hänet useimmiten Nokian takki päällä.

En oikein osaa nähdä mielessäni hänen kasvojaan. Mutta muistan, mitä hänen näkemisensä - edes vilaukselta - sai aikaan Nokialla. Niin paljon pahemmin vielä kuin muiden - Jeppen, Ilkan, Henrikin - tietysti tuijotin heitäkin, mutta Johnny on ehkä rehellisesti sanoen ainoa ihminen jonka näkeminen on ihan oikeasti saanut minut fyysisesti sekaisin. Punaiseksi ja pysähtyneeksi, en pystynyt hengittämään enkä hetkeen välittänyt siitä että olisi pitänyt tehdä töitä. Minulla jos kenellä on kokemusta pakkomielteisestä ihastumisesta, mutta Johnny sai ensimmäisellä katseellaan minut palasiksi.

Pelottava ihminen.

Pelottavinta siinä oli ehkä se, että SIITÄ IHMISESTÄ EI OTA SELVÄÄ. Ei voi tietää, mitä hän oikeasti ajattelee ja haluaa. Ihminen, joka puhuu paljon enemmän kuin minä mutta ei paljasta itsestään mitään. Siihen ihmiseen olisin halunnut tutustua. Tutustumiseen olisi vaadittu niin paljon enemmän. Nyt olen täällä, hän sanoi viimeisenä päivänäni siellä tulevansa käymään joskus - mutta en usko hänen muistavan sitä. Muistaako hän minua? Jos muistaa, mitä hän ajattelee? Siitä? Olin yötä hänen luonaan, kaksi yötä peräkkäin, nukuin hänen vieressään, en muista puoliakaan siitä mitä puhuimme. Tiedän, että se oli väärin, vaikka yritin uskotella sekä itselleni että Petterille silloin että se ei ole sen kummallisempaa kuin olla jonkun tytön luona yötä. Keneen tyttöön olisin ihastunut samalla tavalla? No ehkä Jenniin silloin, kauan sitten. Ja mitä kävi? Ketä olisin vihannut koskaan yhtä paljon kuin vihasin Jenniä ennen kuin muisto alkoi hapertua? Kuka olisi valehdellut minulle kuten Jenni - nyt muistan hämärästi että epäilin jotain mitä Johnny sanoi, pelkäsin että hän on samanlainen kuin Jenni. Mutta sen tiedän, että samanlainen hän ei ole. Haluaisin tavata hänet, Johnnyn, uudelleen. Mieluiten sen verran pitkän aikaa, että ehtisin tutustua edes vähän lisää. Toisaalta pelkään että ihastun jälleen samalla tavalla. Eihän se koskaan mene ohi, mutta nyt tuntuu että sillä ei ole väliä, kun ei se kuitenkaan nyt ole pakkomielle - ainoastaan muisto, joka saa sekaisin.

Unessakin. Muutama yö sitten näin unta jossa katsoin ylhäältä ikkunasta pihalle, jossa tosi monta ihmistä pelasi jotain pöydän ääressä - ainakin kaksi niistä oli näitä Nokialla olleita pakkomielteitä, muista en ole varma keitä he olivat, ehkä muita Salossa olleita ihastuksiani. Ensin tuijotin Ilkkaa ja hän jostain syystä ärsyyntyi siitä (Nokialla hän tuijotti takaisin kun tuijotin ja siitä tuli lopulta minulle jokapäiväinen leikki). Sitten näin Johnnyn, taisin sanoa hänen nimensä ääneen. Pakkasin reppuun pitkähihaisen ja vaikka mitä, ja juoksin alas pihalle, pelkäsin että pojat ehtisivät kadota. Pihalla tajusin etten tiennyt mitä sanoisin heille ja päätin kai vain katsoa Johnnya pidemmän matkan päästä. Ja heräsin.

Tänä aikana, kun olen ollut Thomasin kanssa, en ole vielä ihastunut häiritsevän pakkomielteisesti. Enkä usko että enää ihastunkaan, tai ainakaan niin että se häiritsisi suhdettamme, tai siis että nukkuisin jonkun muun luona tai jotain. Enköhän ole oppinut jo että se on väärin.

Salossa lopulta kaikki tuntui olevan jotenkin väärin. Tiesin olevani siellä vain väliaikaisesti, tiesin lähteväni, tiesin että pääsisin pakoon. Enkä uskonut että kukaan ihastuisi minuun. Mitä Johnny sanoi Matista...? En tiedä mitä uskoisin. Ehkä... jos Matti olikin hetken kiinnostunut minusta, se meni nopeasti ohi ja siihen vaikutin minä. Onneksi. Koska suhde Petterin kanssa oli onnellinen - minulle - niin kauan kuin sitä kesti.

Johnny sanoi paljon. En enää muista kaikkea. En muista edes millaiseen päiväkirjaan siitä kirjoitin! Mikä päiväkirja minulla oli ennen tuota mustaa jonka täytin syksyllä? Ja missä se on nyt?

Kun tapasin Thomasin, vertasin häntä Johnnyyn. Ajattelin että hän on melkein samanikäinen kuin Johnny ja niin edelleen. Syksyn mittaan ajattelin Johnnya yhä vähemmän, mistä yllätyin itsekin. Ihan rehellisesti tuntui oudolta kun en enää ajatellut häntä joka päivä. Meinasin kirjoittaa hänelle kirjeen. Itse asiassa, kirjekuori osoitteineen on yhä hyllyssäni. Tuskin lähetän sitä. Muisto on käynyt niin ohueksi, ohuemmaksi kuin hänen käsivartensa. Kirjeen luonnos oli syksyllä käyttämäni kouluvihkon välissä. Tai siis on. Jos nyt kirjoittaisin, en edes vilkaisisi sitä. Kirjekuori on sen ison tyhjän kirja välissä, johon olen aloittanut luonnosta kirjaan Kuolleiden lasten orpokoti. Oikeastaan ajattelin tarinan melkein valmiiksi ehkä yhden päivän aikana Nokialla, enempää en ole keksinyt siihen. Silti ajattelen nimeä Deena Needles melkein joka päivä. Mutustelen sitä kuin purkkaa. Sen sijaan kirjan toinen henkilö on melkein unohtunut, vaikka alussa hän oli kirjan tärkein henkilö. Johnny Needles. Ihmettelen sitäkin, että minussa elävä kuollut pikku Deena oli alussa kovasti sitä vastaan, kun joku kirjan lopussa kutsui häntä Deenieksi. Hän tahtoi olla vain Deena, koska hänen veljensä Johnny kutsui häntä niin. Nyt minussa elävä pikku Deena on tottunut olemaan Deenie Needles, vaikka minä itse koetan sanoa hänelle, että nimessä on liikaa e:tä ja Deena Needles näyttää paremmalta. Itse asiassa kirjan luonnosta kirjoittaa Deena itse, joten minun ei tarvitse hävetä sitä jos teksti on vähän lapsellista. Deenahan oli 11-vuotias kuollessaan, ja vaikka siinä vaiheessa kun hän kirjoittaa kirjaa siitä on kulunut muutama vuosi, jokin hänessä on yhä 11.

Ja kirjan Johnny näyttää yhä vähemmän siltä toiselta Johnnylta. Luulisin. Tai jos ulkonäöltä näyttääkin, luulen että muilta piirteiltään hän muistuttaa Thomasia.

En halua ihastua enää sillä tavalla. Vaikka toisaalta minua ei haittaa ihastuminen vaikka seurustelenkin, ei sellainen ihastuminen kuin Nadezhdan kohdalla, tai sen kauniin Mian josta kaverini käyttivät pronominia "han" ja Johan väitti että siitä sanotaan "det". Nadezhdaa en välttämättä enää tapaa, vaikka facebookissa kirjoitellaankin, sitä paitsi olemme ihan oikeasti kavereita nyt eikä hän edes tiedä että ihastuin häneen, tuskin saa koskaan tietääkään. Mia tulee vastaan harvoin ja silloin sellainen hymy... no joo, hän tietää mutta en välttämättä koskaan enää juttele hänen kanssaan. Ja kumpaankaan noista en edes ole SILLÄ tavalla ihastunut. Ehkä vähän pakkomielteisesti, mutta en SILLÄ tavalla.

Ja Thomasin söpö 18-vuotias kaveri Niklas... no, häntä pitää vain nähdä enemmän niin totun vielä paremmin hänen näkemiseensä. En oikeastaan sanoisi olevani ihastunut, hän vain sattuu olemaan syötävän söpö.

Kello on melkein kolme, täytyy mennä nukkumaan.

Ainakin nyt tuntuu siltä että ihastuksilla ei ole väliä, kun minulla on maailman ihanin ja söpöin Thomas. Yksin on vaikea nukkua, mutta onneksi tyyny tuoksuu vielä vähän häneltä kun hän oli täällä viikonlopun. Voisi muuten luulla, että olen vihdoinkin tyytyväinen kun minulla vihdoinkin on pitkätukkainen poikaystävä. Ja niin itse asiassa luulenkin. Että pysyn tyytyväisenä.

Luulen että puhun muuten koko ajan vähän enemmän. Mikä tarkoittaa että mietin vähemmän. Luin Thomasille päiväkirjaani, hänen pyynnöstään, kerroin mitä kaikkea kirjoitin syksyllä hänestä. Hän tuli onnelliseksi. Ja taisi yllättyä - kuten minäkin - kun huomasimme kuinka monta kertaa olin jo aika aikaisin syksyllä kirjoittanut rakastavani häntä.

Kirjoitin myös todella monta kertaa että tuntui kuin minua revittäisiin kahtia, ja että tahtoisin olla tavallinen ja rakastaa vain yhtä. Välillä kirjoitin Johnnystakin, ja kuinka en enää ajattele häntä niin paljon - tai paljon yhtään. Mahtoikohan Thomas bongata päiväkirjastani nimen, tai nimiä, ainakaan hän ei kysynyt mitään. Osoitti vain yhdessä kohtaa nimeä Esa ja sanoi että olin kirjoittanut hänen sukulaisistaan (Thomasin isän nimi on Esa).

Olen tainnut taas kirjoittaa liikaa. Mutta uskaltaisinpa sanoa Johnnylle jotain mesessä, silloin keväällä kirjoittelimme niin paljon. Enää se ei ole pakkomielle, nyt juttelu voisi sujua paremmin kuin kesällä kun aina kun se oli offline, itkin, kun pelkäsin sen torjuneen minut mesestä. Petsku lohdutti minua kerran kun itkin Johnnyn takia. Mistä se sai kaiken sen kärsivällisyyden? Toivottavasti se oikeasti löytää seuraavaksi tytön joka on sen arvoinen.

Jostain syystä en halua nähdä Johnnysta unta, vaikka luulen että niin voi käydä kun olen miettinyt sitä liikaa. Haluan nähdä unta Thomasista koska ikävöin sitä - nähtiin viimeksi eilen, oli jo pimeää kun se lähti täältä. Olen riippuvainen siitä ja tällä hetkellä se tuntuu pelkästään hyvältä.

Kerroinkohan minä Johnnylle siitä yhdestä kuvitelmastani. En ehkä. Voi olla etten kertonut koskaan muille kuin Petterille. Siinä se oli kyllä oikeassa, että puhuin liikaa muista pojista. Thomasille en puhu muista pojista, mitä nyt joskus saatan mainita että esim. Niklas on söpö. En tiedä osaisinko kertoa Thomasille esim. Johnnysta, en varmaan kunnolla, kun en ihan osaa selittää sitä ihmistä itsekään. En ihan? En yhtään.

Oho. Nyt muistan hänen äänensä. Muistan jopa - ellen sitten muista väärin - että hänenkin kätensä olivat kylmät. Ja ehkä vähän kuivat? Vai sittenkin lämpimät? Kenen käsistä joskus kirjoitin että ne olivat lämpimät? Okei, en oikeasti muista. Haluan sen päiväkirjan tänne.

Thomasin kädet ovat kuivat, ja lämpimät, mutta en usko että olen kirjoittanut sitä hänen käsistään.

Pitää kai mennä nukkumaan, tai muuten alan seuraavaksi muistella vielä kauemmas, Hiipparia tai jotain, ja se olisi jo liikaa. Kaikkea ei halua muistaa.

Vanhasta blogista...

"Tällä kertaa en mene Johnnyn luokse yöksi. Mutta ehkä me nähdään. Jospa se auttaisi, ettei hän olisi muistoissani, kuvitelmissani, jokin yliluonnollisen täydellinen enkeli? Tai sitten saan kauhistua siitä kuinka lähellä todellisuutta mielikuvani on."

En suinkaan tunnista näitä tunteita? Mulla on ikävä Johnnya, vai ehkä kuvitelmaani siitä, ei, tutustuin siihen ihan oikeasti. Kuolleiden lasten orpokodin Deenan elävä pikkuveli sai nimensä siitä, sitten joskus muistan omistaa kirjan Johnny N:lle joka ei ole Johnny Needles.

Välillä tuntuu kuin se olisi patologinen valehtelija, mutta ehkä mielikuvani siitä on liian vahva enkä voi myöntää, ettei se ole sama asia kuin oikea, elävä Johnny.

Ja lempinukkeni sai nimensä siitä tarinasta, jonka keksin Nokian tehtaalla kännyköitä kootessani, siksi se on Johnny ja siskonsa (mutta vain noin 8 kk vanhempi) on Deena.

Rachie ja Carrie ovat ehkä kirjassa tärkeitä hahmoja, mutta ajatuksissani aika unohtuneet, koska niillä ei ole mitään vastineita todellisuudessa.

Henri on kyllä niin nero

Facebook-keskustelusta:


Awwwww, itkunaurua ja silleen, ja pääsin vasta kohtaan "ota nyt tosta pieni hali väliin". Ei hitto että osaat kirjottaa ja kuulostaa samalla niin itseltäsi =D

Huh, mahtaisinkohan uskaltaa kokeilla samaa kirjettä joskus...

 

Haha, voi kiitos

Mulla kyllä itsekritiikki sanoo, että tuo teksti on ihan hirveetä paskaa

 

 

tolle mä nauroin ehkä jopa enemmän kuin tekstin parhaille kohdille, tekis mieli laittaa se kiertoon koko maailmalle, jos toi on hirveetä paskaa niin sun ruoansulatus on joku sampo.

 

 

 

 

Tässäpä siis koko maailmalle:

http://munvinkkeli.blogspot.fi/2013/10/neuvoja-tulevaisuudesta.html

 

Rakas Joulupukki

Olen ollut kiltisti, tai ainakin joskus, ehkä.

Toivoisin joululahjaksi NOKIAN älypuhelinta (se uusi halpis-Lumia) tai sitä kauan toivomaani sähköpianoa, joka mahtuisi suht pieneen tilaan ja jolla voisin soittaa vähintään yhden oktaavin ali ja yli oman äänialani (ylpeästä ala-altosta suihkusopraanoon). Ei sillä tilalla niin väliä. Kunhan ei ole mikään flyygeli.

Yritän olla tosi kiltti tyttö jouluun asti, en toivo mitään muita joululahjoja, olis tietty tosi kiva jos joulupöydässä tarjottais viiniä kuten ennenkin ilman että kukaan kuiskisi korvaani kuinka törkeää sitä on juoda. Kun kännääminen on niin kaukana parin lasin avittamasta sosiaalisuudesta. Osaan muuten edelleen jouluevankeliumin ulkoa. Ja kaikki joululaulut.

Mutta pettyisin vielä paljon pahemmin, ellei joulupöydässä olisi tarjolla mitään mikä on joskus uinut. Makeista asioista en enää pahemmin välitä kiitos lääkkeiden; mäti, smetana ja lohi ja randomit pikkujutut kuten pororullat ovat parasta jouluruokaa - ja toki porkkanalaatikko.

Tosin tänä vuonna ollaan kai Helsingissä? Pelottaa jo pimeässä kotiin ajaminen, tai siis vanhempieni kotiin, eikö voitais nukkua siellä? Vaikken itse ajakaan. Pelottaa. Tai mennä junalla edestakas?

Rakas Joulupukki, eipä tässä mitään muuta, toivottavasti voit hyvin ison mahasi kanssa ja ehkä voisit lähettää pienen mäyräkoiran rakkaalle isälleni? Karkeakarvainen on paras malli. Pliide? Jos iskää pelottaa nimen keksiminen tai että joskus, noin 20 vuoden sisällä joku joutuu adoptoimaan nakin, lupaan hoitaa asian. Lupaan jopa että se eläisi kauemmin kuin Sedrik ja saisi enemmän huomiota.

Ollessani pieni laitoin nämä viestit postiluukun rakoon ja tonttu haki ne sieltä. Se oli ihanaa. Melina-tonttu tuli jotain mikropieniä reittejä siihen ihanaan seinällä roikkuvaan taskuun jostain seinien läpi ja sai myöhemmin jopa poikaystävän, molemmat kummieni tekemiä älyttömän upeita nukkeja. Ehkä olen kolmasosa kummia, kun tykkään näperrellä pikkujuttuja. Kuten facebookissa ruukaan sanoa - kitty luvs. ^^

 Olisko tässä kaikki.

Tietty jos esim. iskä haluaa veistellä jotain niin 1/3, 1/4 tai 1/12 ovat tosi suosittuja skaaloja. Tai oikeastaan mikä tahansa siltä väliltä.

Det armlösa mumintrollet - DS 2005

Det armlösa mumintrollet bodde inte i en mumindal.
Visst skulle han ha velat bo där.
Men sådana dalar finns inte i verkligheten.

Han hade varken en Snorkfröken eller Mamma och Pappa.
Sådana finns inte i verkligheten.

Men han hade en vän. Det var en snusmumrik.

De levde tillsammans i ett höghus.
Det fanns en stor fontän på gården, i form av ett mumintroll med både armar och vingar.

Snuffe var inte alls musikalisk. I verkligheten finns inga snusmumrikar som spelar munspel.

Snuffe målade gärna. Bara det armlösa mumintrollet visste att han använde ett lila nattlinne hemma.

Det armlösa mumintrollet tittade på Snuffe som målade.

Sedan sov de tillsammans i sin stora säng.

Nästa morgon märkte de att mumintrollet hade blivit alldeles lila.



På trollets rumpa står det Suicidal med fin handstil.
Spegelskriften: "Är jag redan död för jag ser ljuset - nej det är bara våren som kommer"

Runorna ska tydligen vara något som "ni sitter i mörkret - ert skinn bleknar tills det är genomskinligt - snart tål ni inte ljus längre"

Lång tisdag

Kören är viktig för mig och nu ska jag inte längre låta mig själv stanna hemma för att jag inte känner mig social eller något. Jag hade skrivit på körens fb-sida att jag ska äta sushi och ville gärna ha sällskap... nej, jag trodde nog inte någon skulle komma, men kanske nån annan gång, kanske.

Men alla dessa känslor. Tur att jag hade Baby Jane med mig, kunde koncentrera mig på den istället för känslorna och sen så inspirerade den mig lite. Jag vet att det inte går att läsa min handstil, det var nog inget jätteviktigt heller. Oavsett boken så hörde jag för mycket, kände för mycket, hade svårt med tanten bredvid mig på bussen som luktade rök, det var för varmt, alla stirrade och bussen till och med lät för mycket. Jaha, en av såna här dagar igen alltså. Men jag visste att jag inte skulle må bättre hemma. Och sen så var jag ju faktiskt glad, på sätt och vis, mådde bra, kände mig inte deppig alls.

Håret som hade sett så bra ut hemma hjälpte inte mycket. Glasrutorna visade en hemskt ful spegelbild. Hur masokistisk är jag egentligen som äter ensam i ett litet och ljust glashus när det är mörkt ute? Men det är så gott!

Jag ville absolut köpa Baby Jane på svenska också, för att kunna visa den för folk som förstår mig men inte finska, och för att kolla om översättningen är bra och för att den skulle se bra ut i min hylla, men Akademibokhandeln hade den inte. Jag vågade fråga. Det gick bra. Sen så gick jag snabbt därifrån och hoppades att jag skulle få en lugn stund för mig själv innan kören. "Spelade" piano lite på övre våningen, fast efter att ha hört Lars spela så kan jag inte säga att jag kan spela ens Walking in the Air bra. Hur kan någon nånsin ha lärt sig spela så bra??

Den här gången försökte jag i alla fall inte sjunga med. Det var lugnande att spela min barnsliga klantversion av Myrskyluodon Maija. Sen så försökte jag andas och lugna ner mig men det gick inte så bra. Rastlöshet, social ångest, allt. Plus för många känslor.

Jag blev besviken när Ingrid inte kom idag heller. Men Elinor kom och kramade mig, det behövdes, och sen så gjorde Jakob också det, det behövdes också.

Jag läste lite under repet, drack vatten och skrev klart de började meningarna på... Fix You -noterna som fick vara min dagbok idag när jag inte hade eller ens orkade köpa en bok. Jag har ju många påbörjade dagböcker hemma, men aldrig någon med mig när den skulle behövas.

Skaffa en smartphone kanske och skriva tankarna här direkt? Åh nej, vem skulle orka läsa så mycket, inte ens jag.

Efter kanske en timme - en väldigt rastlös timme - fick jag för mig att ta en paus och en cider och kolla om det skulle hjälpa när inget annat hjälpte. Det gjorde jag. Och det hjälpte faktiskt. En väldigt snabb, kall cider, andas lite ute i regnet (om det nu regnade just då) och simsalabim - jag orkade igen. Ganska bra i alla fall. Hann tillbaka innan fikapausen och klarade av att sjunga och allt kändes mycket lättare.

På fikapausen pratade jag lite med Carl och Lars och det var nog det som fick mig att må jättebra. Jag var lugn och njöt av att sjunga.

Efteråt var det styrelsemöte och vi andra gick till Djäknen, jag pratade mycket med Jakob men också med andra. Jag mådde bra. Klart jag väntade lite otåligt på att mötet skulle vara över och de skulle komma ner till oss, kanske, men jag hade det bra ändå.

När mötet äntligen var över så fastnade Merry och Pippin - det var Jakobs liknelse och väldigt passande tycker jag - vid pianot och när jag såg och hörde att Lars spelade så gick jag på toa där uppe istället (i källaren var det ändå upptaget) och lyssnade en stund. Jättevackert. Inte lika vackert som leendet som jag fick, men nästan. Jag älskar att höra någon spela piano, det började nog när jag var kär i Dani. Och jag minns Risto som spelade Myrskyluodon Maija så perfekt, det var i Tyskland 2002. Jag behöver inte vara kär i någon för att älska att se och lyssna. Men det gör det ju ännu vackrare, så klart... när jag (nästa gång) hör Carl spela så smälter jag nog som en glass.

Jag minns när Dani spelade Spice Girls och Abba och sånt, Maaria 12-14 år var... ja, helt besatt.

Fast vad är jag nu då om inte besatt? Jag stirrar inte genom hans fönster som jag gjorde med Lind, men annars beter jag mig... jag vet, jo, jag vet. Det är bara så svårt att låta bli.

Andra gången jag gick upp till salen för att lyssna... det var sant som jag sa till Carl, det var alldeles för högljutt inne i källaren när jag kom tillbaka och efter ett tag behövde jag andas igen. Men sen så orkade jag bra igen och det blev också lite tystare. Skönt. Kanske lite konstigt att bara gå och stirra och lyssna...? Jag vet, det var det, jag ville säga så mycket men orden fanns inte riktigt. Carl pillade på sin mobil och försökte kanske välja vilket piano han ska köpa och Lars spelade oavbrutet, vad tänkte han när jag gick närmare för att stirra på hans tassar som besatt? Pratade de något om mig när jag gick tillbaka till källaren? Jag skulle i alla fall ha kommenterat hur awkward det var men... vem vet, de två kanske inte behöver ord för att kommunicera längre. ElfQuest-term: Brothers in all but blood. Det är vackert.

De båda visste ju att tystnaden, musiken, luften inte var den största anledningen att jag var där.

Senare gick jag ut för att kolla några gånger till, genom fönstret, tänk att jag skulle gå nerför den där jävla helvetestrappan så många gånger frivilligt! Det där låset kan man hålla i, det märkte jag idag, men ändå. Fy helsingfors när det snöar och blir halt...

Sista gången när jag kollade så stod de på trappan vid huvuddörren och pratade. Om mig? Om inte, varför kom de aldrig ner till oss andra? Varför bryr jag mig så mycket? Varför kan jag aldrig låta bli att låta det synas?

De kanske aldrig har växlat ett enda ord angående mig. Vem vet?

Jag ville gå närmare och säga till dem att de sa precis att det är sista beställningen så om de hade tänkt ta en öl med oss och vara sociala med andra än bara varandra så borde de komma nu. Kunde så klart inte komma på hur jag skulle säga det och vågade inte, kände mig blyg, tog kanske ett par steg närmare men gick in igen, det såg säkert inte konstigt ut eller hur? Vad konstigt att de aldrig kom.

Men kul hade jag ju ändå. Tre timmar, fyra cider, bra sällskap. Jakob får säga till om han blir trött på mitt barnsliga prat om Carl. Men det var långt ifrån det enda jag pratade om. Den där nya tjejen - vad hette hon nu - läste horoskop och Lejonet skulle vara kreativ och komma igång med saker... skaffa ett nytt jobb och börja kanske ett nytt projekt... så passande! Sen så bad jag henne läsa Skytten också utan att hon ens visste varför men det var inget intressant, minns inte ens vad.

En sak som jag tänkte på, kanske för första gången, när jag kom hem - om jag visste att någon är kär i mig eller bara tycker väldigt mycket om mig, och denna person skulle prata om självmord och såna grejer, hur fan skulle jag reagera? Skulle jag ens kunna visa att jag inte är intresserad - nej, jag kan inte visa om någon kommer för nära, och absolut inte säga det. Skulle jag orka ha kontakt? Vara snäll? Visst, snäll skulle jag kanske vara om jag måste se personen men orka... nej, jag skulle springa för livet. Om det alltså var nån äcklig tjockis, någon ful, någon som inte alls var min typ. Skulle jag vilja bli vän med någon sådan? Precis. Aldrig.

Men just det där att någon är "olyckligt kär" och pratar om självmord... fy helvete vad jobbigt det måste vara, det hade jag aldrig riktigt tänkt på. Inte ens när jag gjorde serierna om Det Armlösa Mumintrollet runt 2004, Mumintrollet som bodde tillsammans med Snuffe (smeknamn för Snufkin) som målade och Mumintrollet var kär i honom men han brydde sig typ inte och Mumintrollet hoppade ner från taket, kanske också för att han inte hade armar. Först hade han blivit lila för att han blev mer och mer kär i Snuffe. Sånt ritade jag när jag skulle plugga svenska i Åbo. Utan att tänka på något särskilt. Vad tänkte Snuffe då? Mina bilder av Snuffe (som har ovanligt långt hår för en mumrik) visar ingenting.

Men verkligheten är inga serier eller ens drömmar, och det är så svårt att gissa vad någon annan egentligen känner eller tänker.

Och nej, jag har nog inga självmordstankar på riktigt, eller visst har jag tankar men... skulle nog aldrig våga göra det. I alla fall inte på ett säkert sätt.

Kan jag nånsin veta vad du tänker? Kan jag drömma om att vara du och känna vad du känner?

Eller kan jag ens lita på drömmarna, som den där "Maaria, kan du berätta mig varför..." som kanske inte hade något med verkligheten att göra, bara drömmen? Fast alla drömmar kommer ju från verkligheten. Från det omedvetna.

Om sex timmar börjar jag psykoterapin. Nu borde jag sova.
Det var kul när terapeuten ringde igår och frågade om jag kunde komma redan klockan 11 på onsdag och skulle sedan förklara adressen (som min vanliga psykiater redan hade visat mig) och började med "vet du var Trädgårdsgatan ligger?"

Jo, du, det vet jag, jag som är så dålig på gatunamn och hittar ingenstans ens i Salo eller Helsingfors. Just den där gatan vet jag. Och idag när jag gick hela vägen hem så lyckades jag faktiskt vända mot Flogsta ändå, duktig katt?

Jag älskar...

men just idag tar jag med mig...

 

 

och hemma läser jag...

 

På fb skrev jag:

Jag är så bra på att börja läsa en bra bok och sedan glömma den för att jag börjar läsa om nån gammal favorit. Jag älskar Lilla Stjärna men just idag tar jag med mig en väldigt dammig Baby Jane.
...och hemma läser jag Alltid den där Anette igen.

Instant self esteem booster

...because I'm worth it.

Alla mina dikter...

...nästan i alla fall... finns här.

De allra flesta är på finska och ganska bra. En del är på engelska och fåniga. Några är på svenska och jag dör varje gång jag läser dem... grrrrrammatikfel!!!!!


Men ibland får man vara fånig. Som när jag var femton och hade precis börjat läsa ElfQuest...

Sad healer

Sad healer, a soul so lonely
sheds no tears. A sad smile only.
Wants to talk, dare not speak
wants to find, can not seek.
She calls for you. Can't you hear?
She never heard anybody call her 'dear'.
She cries out loud with no words.
Can not fight. Has no swords.
No one hears her sendings shy.
No one would know if she would die.
She sends to herself **Don't be afraid**
-- something that nobody to her never said.
She's not a human, she's an elf
but always the most unsure of herself.


Eller... vad sägs om den här?


Suomalaisille vielä yksi kultakimpale, oikeasti aika...hyytävä.

Så ni tycker att mina gamla dikter är bra?

Här var idéen att varje rad ska börja och sluta med en bokstav i taget. Av hennes namn.

Pojkvännen i 4,5 år... svårt att tro?

Jee!

Uusi lukija, ja minkä näköinen! Olet uusi idolini (ja kun angstaan etten ikinä voi näyttää yhtä hyvältä, niin onhan mulla nuket jotka voivat).

Tyyli-idoli. Kunhan taas jaksan väkertää jotain, niin nuket voivat saada vaikka suoria kopioita joistakin jutuista!

Kyllähän mä voisin suomeksikin kirjoittaa, mutta just tällä hetkellä tärkeintä on että muutama valittu ruotsalainen saa lukea ajatuksiani, ja google-kääntäjään ei voi luottaa eikä sitä kukaan jaksa rämpyttääkään. Ja kun käytän ehkä vähän värikkäämpiä sanoja, kukaan ei tajuaisi kuitenkaan.

Ehkä pitäisi taas muistaa kirjoittaa samat asiat kahdella kielellä... tai no samat, ei onnistu...

...jag älskar din stil JulienneViolet, tack för att du kommenterade, och jag kommer absolut läsa hela din blogg så snart som möjligt! Typ ikväll!

Borde kanske ibland skriva på två språk igen, men det är lite annorlunda saker och tankar som vill komma ut när jag väljer svenskan än om jag väljer att skriva på mitt modersmål som kanske ger mig ännu konstigare och färgrikare ord, vågar använda språket mer kreativt kanske.

Det går inte att skriva samma saker på två språk, tankarna börjar vandra och det blir två helt olika texter ändå. Dubbelt så bra för de duktiga finnar som kan svenska!

Men en bild säger mer än tusen ord... här kommer en ganska gammal och den betyder...

KAHVIA. NYT.

Jag sov ganska länge och...

...drömde om stress, jobb, bråttom, mamma, mormor, stress, att jag var för långsam och skulle missa tåget och skulle gå och handla på sista minuten och... i varje dröm så var det något sånt. I minst två av drömmarna hade jag jobbet kvar. Och drömmarna kom ihåg hur det kändes att vara dödstrött och stressad och jobba för mycket. Och tusen nya saker på en gång som man skulle klara av som ingenting, annars är man inte värd nånting.

Ganska hemska drömmar. Men ändå bra. Några korta bra stunder när jag fick andas ut och märkte att jag är bra ändå. Som den sista drömmen när mamma åkte bil till Helsingfors och jag följde med, jag satt på baksätet men ändå lyckades jag gå åt fel håll en gång och hamnade i ett parkeringshus, kunde inte hitta ut, inga trappor ut till ljuset, bara flera bilar som körde in. Till sist kom mamma och hämtade mig och vi tog hissen upp. Det var inte en av mina vanliga drömmar när benen inte funkar och jag kan inte stå upp (déjà vu, sparväckel?) men det hade ändå varit svårt för mig att orka gå en trappa upp. Vi tog hissen. I hissen stod jag upp (hur hamnade jag i hissen om jag satt på golvet där??) och kände att jag klarar av vad som helst om jag bara får - och kommer ihåg att - göra det på min egen takt och på mitt eget sätt.

Sen så vaknade jag när klockan ringde 13:13 (för att jag kanske skulle hinna färga håret om jag orkade, men det gör jag först ikväll) och märkte att jag var utvilad och mådde bra. Men skulle kanske sova lite till, klockan skulle få ringa igen 14:14. Sen så tänkte jag på drömmarna och lite ett och annat, kom ihåg en dröm om skor och vinterjacka och fick lite ångest när jag kom ihåg att jag måste hitta ett par vinterstövlar här i rummet innan det blir halt... om det enda passande paret är i Finland som min vinterjacka?? (Betyder det att jag borde göra samma sak som i våras och stanna där en stund för att vila och komma bort från allt svårt?)

Sen så kom jag ihåg att jag faktiskt har pengar nu. Och att om jag betalar nästan vad som helst för helt underbara skor i storlek SD, MSD, petite eller tiny...

(Det här måste vara en gång när jag skulle på Wilde och Johnny ville följa med men han fick inte.
Varför var han inte klädd så där när han äntligen fick?)

 

 

...varför inte betala nästan vad som helst för helt underbara skor i storlek 38? Och nya kläder, jag behöver lite nya kläder. Och jag ska inte försöka hitta allt på en gång, det blir bara ångest. En sak i taget. Nu när jag ska träffa Jakob så kollar jag kanske snabbt en skoaffär på vägen dit. Och skitsamma om jag inte vill köpa en skinnrock nån annanstans än på loppis, största delen av mina skor har mamma köpt till mig och de är gjorda av djur. Och om en liten del av ett djur är mord, vad är räkmackan jag kanske äter idag? Precis, massaker.

 

Imorgon, innan min vanliga tisdagssushi, orkar jag kanske snabbt kolla på kläder. Och om jag börjar känna det vanliga - äckligt tjock och ful, ingen säljer kläder i min storlek, alla stirrar, alla knuffar mig och jag är osynlig men alla stirrar ändå - så går jag därifrån och andas. Och äter sushi i lugn och ro och vilar en stund innan mina viktigaste sociala kontakter dvs. kören.

 

Nej men tjejer, och varför inte killar, någon som vill gå och shoppa nån dag? Titta på kläder? Det är otroligt mycket lättare för mig när någon annan är med. Helst någon som inte har något emot Myrornas bokavdelning heller ;)

 

Förresten...

...förväntningar? Nej, bara drömmar.

Mycket bättre idag

En söndag helt utan vin. Orkade borsta håret och åt söndagspizza med Erica, pratade och såg hela filmen Hanna.

Har tittat på barnprogram typ hela dagen... och kanske ett till avsnitt nu innan jag släcker ljuset och hoppas jag kan somna direkt.

Älskar mina vänner. Det finns många som bryr sig. Och ju fler de är desto mindre måste var och en lyssna och hjälpa. Och jag borde komma på ett bättre sätt att få uppmärksamhet än att skriva dumheter på facebook... någon sa det till mig redan på högstadiet, eller många kanske, att jag borde försöka få uppmärksamhet på något positivt sätt, som genom att skriva.

Om jag bara orkade skriva något annat än sånt här. Jag har så många berättelser i huvudet, varför orkar jag aldrig skriva dem på riktigt? Jag har inte ens skrivit dikter på jättelänge.

Det är bra att komma ut ur rummet så ofta som möjligt. Det ska jag göra imorgon (fika och prata med Jakob), på tisdag (jag ska försöka äta sushi innan kören igen och ha en lika bra tisdag som förra veckan), på onsdagen har vi nog tjejrep (som idag men jag hade helt glömt bort och skulle kanske inte ha orkat ändå...) och vet inte om resten av veckan. Det är bra för mig att vara social - ofta svårt och tröttande, men bra.

Det var skönt att få ett litet svar.

Nu försöker jag hitta ett till Arthur-avsnitt som har något att göra med min favorit George och sen så får vi se vad jag drömmer.

Jag skulle behöva...

en tass, ett ord, en kram, en vän, en blick eller nåt...

Jag mår inte alls bra. Skriver det till de viktiga och de märker inget.


Osynlig.

Jag mår hemskt och ett enda ord... en tass... vad som helst.

Ignorera mig inte.

Nu kommer jag ihåg...

...att det var länge sedan jag såg spöken. Tror jag. Eller så minns jag bara inte?

Eller så har jag inte haft sådana kontakter, efterfest eller något, att jag kunde ha märkt att vi faktiskt bara är två här, inga andra?

Eller så är till och med spökena rädda för mig?

Varför känner jag mig så ensam... varför kommenterar ingen annan än Riitta... varför?

Käften, jävla grannar. Jag vill inte höra att ni har kul där med äcklig musik, jag vill ha riktiga kontakter och åtminstone kommentarer om att någon har läst... men det gör nog ingen.

gamla dikter som jag skrev på svenska

Ingen visste

Ingen visste vad jag tänkte
ingen ville veta vem jag var
ingen brydde sej om mina känslor

Jag höll på att försvinna i skuggan
och ingen skulle märkt det,
alla andra som lyser så kraftigt
täckte mej i sitt ljus;

bland olika ljus
var jag ensam
i mitt mörker.

Då kom du med ditt ljus
så mycket mer lysande än de andra;
men du såg mej
jag vet fortfarande inte varför,

du tände mitt ljus
och skyddade det mot vinden.>

2001/2002

Du

Du är den enda
som jag verkligen älskar.
Du tänder ljus till mitt liv.
Och på kvällen
när jag är här ensam
och står snyftande vid fönstret
då är du den enda
som sträcker ut handen till mej
och säger till,
att jag inte skall stå så nära luften
och så nära den djupa Evigheten.
Att jag inte behöver vara ensam.
Vet du vad det betyder för mej
att vara
vänner?>

<3

2001/2002

Känslor som jag alltid har haft - min första riktiga diagnos som jag fick veta nu.

Päiviä

On päiviä jolloin
jokainen katse viiltää
ja satuttaa pitkän aikaa

Mikä mussa on vikana, mitä se tuijotti?

Ja jolloin
kaukainenkin nauru
on minulle naurettu

Miksi ne nauravat minulle.

On sellaisia päiviä jolloin
kaikki itkettää

Jolloin olen yksin maailmassa
kaikki muut menee pois, yhdessä
Kaikki muut.

Ja sitten on sellaisia päiviä
jolloin yksinäisistä päivistä
ainoa muisto
on ruotsin moniste
jossa lukee:

jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam
jag vill inte vara alltid så ensam>

Jos tämä ei olisi totta, tekisin siitä taiteellisemman.

07.02.2005

 

DAGAR

 

Det finns dagar

då varje blick skär

och gör ont så länge

Vad är det för fel på mig, vad stirrade de på?

Och när

även det avlägsna skrattet
är skrattat åt mig

 

Varför skrattar de åt mig.

 

Det finns dagar

när allt gör mig gråtfärdig

 

När jag är ensam i världen,

alla andra försvinner

tillsammans

alla andra.

 

Och sen så finns det dagar

när det enda som påminner

om ensamma dagar

 

är ett papper från svensklektionen

där det står...

 

 

Kom just hem...

...från psykiatern som var förvånad över att jag inte visste att jag har fått en riktig diagnos.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_fobi

Nu ska jag dricka en aspartamläsk, äta lite, sova och sen får vi se hur jag firar detta. Troligen inte genom att vara social... visst skulle jag vilja gå och träffa körkompisar på VGs Tirolerabend men det är alldeles för mycket folk där, jag skulle bara känna mig utanför och få ångest. Jag behöver inte skämmas för det, nu vet jag till och med vad det beror på.

Jag är jättestolt över att ha fått en diagnos. Över att allt inte är mitt fel. Att jag inte bara är lat.
Och alla mina känslor som jag har skrivit här är typiska för oss med diagnosen F40.1.

Hoppas jag drömmer nån söt lucid-dröm nu! (Det har inget att göra med diagnosen, diagnosen är inte allt jag är och har.)

Det här var förresten inlägg nr. 100! Dubbelt att fira!

Jag mår så bra när jag får prata med någon att det inte syns hur jag egentligen mår - även om jag pratar om det, kanske som förbigående, som om jag inte brydde mig.

Bara när jag är full - för full, för att inte komma ihåg - så kan jag säga det rakt ut och låta det synas. Hur jag mår. Hur rädd jag är.

Då tror folk att jag bara känner så för att jag är full. Kanske.

Har jag fel?

Läser någon det här? Någon i Sverige alltså??
Läser någon vad jag skriver på fb? Och vad andra - som Erica - skriver på min fb?

Jag tror inte att någon av mina vänner (är de ens mina vänner eller hoppas jag bara?) skulle kunna göra något annat än lyssna och bry sig, men det är det jag behöver mest.

Bli mig lite. Det är därför jag skriver.

p.s. Kissemiau, och Andreas, jag vet att ni läser och bryr er. Nu tänkte jag mest på kören. Alla körkompisar som jag skickade kort till från Azorerna.


p.p.s. gissa bara vems kort jag började med... men det var långt ifrån det enda =)

Tack för länken Andreas

http://urplay.se/Produkter/174478-Liv-med-autism-Vi-har-alla-autistiska-drag

Jag känner igen dels mig själv, dels vissa andra jag känner.

Jag pratar inte engelska frivilligt men har det kanske hänt nån gång att jag pratat svenska istället för finska...? Ja, det har hänt.

Och tänk om...

...jag kunde läsa någon annans version om vissa jobbiga kvällar. Såna som jag kanske inte minns perfekt.

Läsa, inte höra, för det skulle vara jobbigt.

Tänk om någon annan skrev om mig i tredje person.

Människan bakom det galna kattskrället... eller: om mig själv

Jag har tänkt mycket på saker som jag skulle vilja veta om... ja, TAR BORT NAMNET mest av allt kanske, men varför inte alla som läser min blogg och några till. Vad glad jag skulle bli om någon svarade på samma frågor och/eller flera. Här, fb eller mail - blodsugaren-adressen använder jag inte och inte DS-adressen heller längre, men MV-adressens post läser jag varje dag, inte bara onsdagar för körens infomail ;)

Jag är livrädd för:

- Hala trappor, trappor där man inte kan hålla i något, trappor överhuvudtaget när jag måste gå nerför dem. Upp är det enkelt att gå, men perkele vad andfådd jag blir efter typ mer än en våning. Knäna känns som spaghetti när jag bara tänker på trappan till Djäknen på vintern! Handtaget börjar först efter första steget. Och en gång sjöng vi på Universitetshusets trappa och jag var idiot och tog med mig högklackade skor... nej, dem hade jag inte på mig när vi kom ut ur huset och gick halvvägs ner för att sjunga. Och en annan gång när vi sjöng på någon nation och skulle sedan gå ner från scenen... inget att hålla i. Fan vad jag ville ha en tass då. Och en till gång, när vi sjöng på bal eller något på en scen därifrån man måste komma ner med hjälp av öllådor!! Panik... och sen sket jag i hur det såg ut och satte mig ner först.
Jag hatar också när det är halt, is på marken, men då räcker det att jag ser ut som en 120-åring när jag går sjukt försiktigt. Den där backen till Ica Väst... nästan lika hemsk som trappor!!

- Tandläkare. Annars klarar jag ganska bra av saker som gör ont, kunde till och med skaffa en piercing på tungan (och vissa ännu känsligare ställen) men just inne i munnen får ingen sticka mig.

- Sopor. Andras disk. Äckliga saker. Matrester. Gammal mat. Mögel. Lukten är det värsta, jag skulle aldrig kunna ta ut korridorens sopor själv. Jag börjar nästan gråta om jag måste gå ner till soprummet med mina egna eller korridorens glasburkar eller sånt. Jag är bra på att hålla andan (i högstadiet kunde jag simma över 35 meter under vattnet) men det räcker inte. Ofta håller jag andan när jag ska ta något ut ur kylskåpet. Kiss, bajs, snor osv. är inte alls så farligt, det är naturligt. Sopor, fy perkele!
Jag borde kanske inte erkänna men jag har varit med i kören sedan hösten '07 och aldrig städat på en städdag. Man borde göra det varje termin.


Jag är inte längre livrädd för:

- Att prata med folk, att ringa någon, till och med på svenska eller omg, engelska! Att läsa högt - fast det är fortfarande obehagligt, men det är ju allt det där, jag vill fortfarande inte att någon annan hör när jag ringer någon, åtminstone folk som förstår språket som jag ska prata.

- Om att prata inför en större grupp? Jättenervös, men det kan man inte jämföra med hala trappor. Nej, inte livrädd. Men hellre skippar jag. Och en gång var jag tvungen att se videon på mitt föredrag... med en liten grupp till och med. Inte kul! Och temat var ändå något jag tyckte om, hur viktigt det är att läsa för barnen tror jag.

- Nålar. Jag tror att jag blev så fascinerad av nålar just för att jag hade en sån nålfobi som barn. I typ femton år hade jag nålfobi och -fetisch samtidigt. När jag var 17 så vågade jag pierca mina öron och när jag flyttade hemifrån så... ja, resten vet väl alla.

- Att mamma eller pappa skulle dö. Det låter hemskt, men jag har förstått att de är över 60, kommer inte leva tills jag får barnbarn. Nu hoppas jag bara att de nån gång får barnbarn och hinner se dem i många år.


Jag älskar jättemycket:

- språk

- svart och lila

- barnböcker

- att samla böcker

- att samla dvd-filmer

- att vara sedd

- att vara kär i någon

- att drömma

- lucid-drömmar

- saker som är mycket större eller mindre än vanligt, som dockornas grejer eller jättepennor

- min handstil när jag skriver långsamt

- havet, vatten överhuvudtaget, att simma, att dyka, att känna att jag kan röra mig bättre än de flesta

- att känna mig vacker

- att känna mig stolt över något jag kan

- berg- och dalbanor, om man inte räknar mina känslors egen

- att åka båt jättefort

- höga vågor

- katter

- ElfQuest

- Harry Potter, LOTR, Sofi Oksanen, Ennen päivänlaskua ei voi, Astrid Lindgren, bäst att jag inte börjar lista mina favoritböcker.

- Nemi

- kaffe

- att sparva mig. Jag menar bli full. Åtminstone så där "lagom plus".

- vedbastu, lukten av rök, hög temperatur och att bada i sjön.

- sommarnatt.

- Många dofter. Som nyklippt gräs, bensin, vinternatt, tjära, rökelse, rök (INTE cigarrettrök), grill, tändvätska, tunnelbana, gamla böcker, nya tidsskrifter, bibliotek, resin, kaffe, mina parfymer (CK One a.k.a. min bögparfym och Diorissimo eftersom Kenzo Parfum d'Été inte säljs längre, liljekonvalj), många killars parfymer eller andra saker, vissa tvålar eller schampooer, nagellack, hårfärg, tvättmedel...

- sushi.

- lax i alla former.

- långt hår.

- piercingar och tatueringar.

- Sonata Arctica och Nightwish

- Mumin

- Snusmumriken!!

- musik


Jag avskyr - men klarar av att inte visa det när jag måste, för att vara artig:

- frukter i riktig mat, till exempel ananas i pizza

- julmust

- öl

- att folk spottar på gatan

- dålig musik

- folk som stirrar på mig eller mina vänner

- homofobi

- transfobi

- när någon har haft sött hår och klippt det


Jag är beroende av:

- kaffe

- alkohol

- den som jag just vid tillfället är kär i, eller en av dem, jag är oftast kär i många

- internet

- Salatut elämät

- tid för mig själv, ofta helt eller nästan utan kläder eller i jättefula och -bekväma kläder, håret uppe och ur vägen, utan hals- eller armband eller ringar, utan minsta droppe smink, utan att behöva tänka alls på hur någon annan skulle se mig, när jag kan prata eller sjunga eller skratta eller göra vad som helst helt fritt, helst så att jag kan dricka vin och använda internet gränslöst.

- uppmärksamhet.

- Erica.

- Sertralin.

- att riva sönder mig själv och riva av alla sårskorpor och lite till


Jag är bra på:

- att skriva

- att översätta

- grammatik

- att simma och dyka

- att lära mig saker utantill

- att pierca

- att måla

- att använda färger, sa mamma redan när jag var liten

- att läsa, jag tror jag kunde läsa innan Carl föddes, kanske inte helt flytande men åtminstone när jag var fyra så läste jag flytande

- det mesta som har med språk att göra

- att äta/dricka/smaka nästan vad som helst

- svenska

- tyska

- sudoku

- att sjunga ett par låtar, tror jag.

- att hitta melodier på piano eller kantele eller vad som helst, så att det låter bra i mina och några kompisars öron

- att vara med barn [edit: DET VAR INTE SÅ JAG MENADE!!!!1]

- att jobba som assistent



Jag är skitdålig på:

- att springa

- alla sorters sport

- att sjunga rätt

- att dricka lagom

- att vara social

- balans

- lokalsinne

- ansiktsminne (jag älskar folk som har piercingar, tatueringar, födelsemärken...)

- att städa eller hålla rent, att lägga tillbaka grejer på sina platser

- att komma igång med saker, jag skulle till exempel ha läst ett år på Översättarprogrammet nu om jag kunde ha börjat skriva C-uppsatsen. Om en barnbok och dess översättning, alltså just det jag älskar, perkele!!

- att titta folk i ögonen när jag pratar med dem

- att få folk att höra vad jag säger när vi är fler än två

- att prata de språk jag "kan"

- att uttala engelska

- att låta svensk, eller det kommer aldrig gå alltså, men varför började jag ens försöka, så att jag nu uttalar y och u på nästan samma sätt, och kära och skära...? Konstigt att folk förstår mig.

- retroflexer. Så vi har CarlLars i kören, går det om jag säger kalas?

- att gå och lägga mig i tid


Jag skulle behöva:

- dricka mycket mindre

- söka en kurs, då skulle jag kanske få bo kvar här

- eller hitta en annan, och större, lägenhet

- gå ner ~20 kilo

- städa!!!

- kontakta min chef och kolla om jag har jobbet kvar eller kan få ett annat

- få tänderna undersökta

- få synen undersökt

- sluta riva sönder mig själv och äta sårskorpor (okej, det var äckligt)

- kolla om jag kanske ändå kan skaffa en diagnos och hjälp.


Många andra är rädda för - men inte jag:

- nålar

- spindlar och andra söta småkryp

- höjder, alltså på riktigt, när man inte kan ramla. Själv är jag bara rädd om jag inte kan hålla i ordentligt, men då räcker det med en halv meters fall och om jag håller i och kan lita på min balans så älskar jag att sitta på höga platser.

- bakterier osv.

- ormar

- många andra djur

- getingar

- clowner och dockor =D


Många andra älskar, men inte jag:

- godis

- vanlig cola

- sex

- så många sorters musik

- julmust

- öl

- kemi, fysik, matematik

- dataspel!!

Awwww kissemiau

"Läste du den...?" (menade innan hon gick och la sig)
"Så klart jag läste. Och jag har redan läst den tre gånger."

Därför är det skönt att köpa saker till Erica <3

Nej men en till ändå som jag minns

Hittade den bara på estniska. Vi sjöng den på finska typ 1999.

http://youtu.be/EXA8FkQPqAU

Då översatte jag den till svenska, inte perfekt men ganska bra, och sen så...

Er'd jahn les retogikone
kadefjodes as tegone
les ed odet adegosele
ezett's tec daot adegosele

Jahn' ma ti jahn eddecoze
stedre de rahn relen' cozige
sted' de kvaret ank rahn eddere
el de rigle rahn candere

De kvaret ank forana lurie
de candere rigle forana candie
de kvaret ank candere fiiskte
de candere rigle aryede

Rehn de jahn, retogikone
jahn feridade lurie
laderedes sted' rahn pariper
candie, de jahn feridade

De'l vard jahn forana candie
de'l vard jahn candere fiiskte

Laura minns säkert den här och läser min blogg ibland. Och bara för hennes skull utelämnade jag alla "alleaa, alleaa" som hon redan har mardrömmar om tror jag... sedan högstadiet.

Jag kan den utantill på mitt språk, och finska och svenska... nästa blir estniska om jag hittar noterna så jag kan läsa texten!

En till =D

Strange Blood

När jag började läsa EQ och några år efter det så höll jag på med det där språket väldigt mycket. Därför har en stor del av orden något med alverna att göra. Jag översatte också åtminstone den här EQ-sången till mitt språk, fast absolut inte ordagrant, till exempel "strenne" betyder "stark". Bara för att... det lät bra??

Försöker komma ihåg den utantill:

Strenne blee, rihn me ner le blee de' akala
Strenne mares egal' me as ed el tegon klaen


Strenne blee el de' tyl hettamme rehn de ter'
Sjen el tah de shoét rahn me el so mora e.

Strenne blee, Timmain' tyl...

jag kunde inte komma ihåg hela texten. Hade en känsla att jag hade skrivit den i min gamla blogg. Märkte hur mycket text jag har där. Och precis samma känslor, till och med samma sångtexter som nu.

Märker att jag inte skriver till någon annan än mig själv. You can't be acting like my Daana?

Jag kanske är kär, det kanske känns som om det aldrig går över, det kanske aldrig gör det, men allt jag vill säga vill jag kanske säga genom dig till mig själv på något sätt och då spelar det ingen roll vem du är.

Visst, lite mer än ett glas vin för smakens skull. Klockan är fyra och jag mår fortfarande bra. Om jag inte fortsätter att läsa mina jättegamla självmordstankar (daana-svan.livejournal.com).

Var det så länge sedan?? 2007 känns som igår men när jag läser... nej, det läser jag inte. Och vad mycket jag skrev då. Bara på finska förresten. Kunde inte ha drömt om att jag kunde känna mig nästan tvåspråkig.

Strennes stell de seada me rihn men me' galad le.

Jag kommer ihåg den, bara inte just nu. Men just nu mår jag bra. Jag vet bara att när jag kommer ihåg ett och annat som jag inte vill tänka på så mår jag inte lika bra. Och för att inte komma ihåg det måste jag... dränka alla mina sorger, älskling, Umbala, i din röda kyss.

Och det hjälper knappast.

Nej men nu fastnade jag.

Låtsasgrammatik om inte annat. När det inte finns plats för pussel hemma hos mig...

Ner êleo, rahn Lorien
rahn gàcell Êllxman'!
Latea tàret Elbereth
er'd luare Galadriel
de le as njem de Tah de' Stell
el càndie de' Êllxman le
at heare heelande.

Ner êleo rihn Lorien,
heare: le Smeagol tyl!
Erdast at le irejeketat,
ielade, ti rihn êletan,
càndere at shre' ohlin tyl
vàr't càndie de' Êllxman le
at heare, heelande.

Nej, där finns inte så mycket grammatiskt att fixa, fast i början lekte jag nog lite för mycket med olika ^´`' osv. tecken. Ändå hittade jag på att a inte uttalas som andra bokstav, om det inte är à eller följs av h. Det dumma är att jag hittade på det för att jag tyckte om att säga "Gladtriel" istället för Galadriel, men den här texten ska sjungas med en melodi där Galadriel ska uttalas Galadriel, och så har jag ju inte skrivit. Det var 2001 tror jag.

 
Ordet Ellxman är från en bok som jag troligen bara började läsa.
Tydligen kan man förkorta orden ganska mycket om det behövs för melodins skull, men det kan lätt blandas ihop med genitivformerna - som är samma som nominativ fast med apostrof i slutet, och det gäller pronomen också, fast enligt den nyare versionen kan man också säga kkat-ma istället för jahn' kkat. Vad kreativt av mig, det finns två ord som börjar med kk, kkarta och kkat. Gissa vad de betyder. Gissa varifrån jag lånade dem. Fast kkarta kan lika bra vara från finskans kartta... fult i alla fall!

Jag säger att jag inte är nördig...

...ändå läser jag alla kortare rot13-texter (Salatut elämät -spoilers på demi.fi) utan översättare (rot13.com) bara för att jag är för lat för att kopiera texten. Och stolt över att jag kan, läser det högt och väldigt fort.

Och sen så kan jag Braille-alfabetet nästan helt utantill och kan läsa det mesta, hobbitrunorna, Tengwar-runorna ganska bra, Futhark-runorna ganska bra, det finska teckenalfabetet som också råkar vara det amerikanska.

Och skriver och läser spegelvänt väldigt bra, kan Julevangeliet och minst en barnbok utantill på finska och massor av sångtexter och några dikter, för att inte nämna hur många böcker jag har - och i bästa fall samma bok på samma språk flera gånger bara för att översättningarna är lite annorlunda.

Alverna på ElfQuest har sitt eget språk som bara visar sig i en del av namnen och ett par gånger när det står hur människorna hör deras prat. Till exempel "shreeah ohlin tyl", vilket jag stal till språket som jag gjorde själv, och det betyder "god natt" men eftersom det är tre ord bestämde jag att det behövde vara "sov natten gott" fast "natt" hette redan "odet" på mitt språk så de fick vara synonymer. "Tyl" betyder också "present", eftersom namnet Tyleet betyder "healer's gift" och Leetah "healing light", därför betyder "tah" ljus på mitt språk fast på EQ är det nog bara "ah" som på namnen Ahdri, Savah, Vurdah...

Jag undrar fortfarande vad "shen" betyder, som i namnen Shenshen, Ahnshen, Shushen osv. Men det var enkelt att göra det till verbet "sjenre"... nu minns jag igen varför jag slutade hålla på med det språket, det kunde hända att jag skrev fel när jag skulle skriva svenska. Det värsta jag lånade var "at" som betyder "att" (fast man använder det nog mycket oftare). Nån gång råkade jag skriva "jahn" istället för "jag"... och nu tog det ett tag att komma ihåg hur sken egentligen stavades på svenska.  

Nörd och stolt över det kanske! Men kan jag kalla mig språknörd om jag inte ens orkar komma ihåg hur man förklarar allt med grammatiska termer? Jag som älskar grammatik? Och jag kan inte ens förklara helt hur mitt språk funkar, jag skrev ju ibland texter först och sen hittade på regler.

Jag erkänner. Jag är nån sorts nörd ändå. Åtminstone kan jag förvirra folk med sånt som de inte förstår - utan att de märker att jag inte förstår allt själv.

Relen de' Lorien

Ner sjenre yrde relen de' Lorien,
el yrd' me heare Ellxman càndere.
De relen tegone, mountaini el stell,
de sjenre rahn jahn' sàid, de le jahn' graen...
Mer Heelande le tyl at Derath rahn ti,
de sjenre rahn jahn' soel el eras e lì.

'Je Derath sjenre rahn jahn rid de sjenre,
er'd uledes jahn làtea Galad.
De'l amir Màrestel,
de rahn jahn luare,
de luare rahn jahn' sàid
"seada Kria"...
Jahn lefore demer' de jahn veel rahn ti,
de jahn' soel forana el eras e lì.

Omg, nu när jag läser det... jag kommer ihåg vissa regler. Typ alla. Och ser inga fel, fast jag skulle kanske inte stava "de le" riktigt "de'l" även om det måste passa till melodin (Ved Rondane, som min gamla kör sjöng 2001). Men varför ska Livet skrivas med stor bokstav men inte Själ??

Jag förstår fortfarande varje ord och kan böja de få som kan böjas. Och senare hittade jag ju på nyare regler, jag ville nog låna lite fler grejer än ordet "me" från finskan (och ordföljden kanske), så man kunde böja verb och till exempel "le" blev (om man ville låta finare) "elén", jag är, "elét", du är, "elemme", vi är, "elette", ni är, om jag minns rätt, fast nu börjar det låta nästan för mycket som finska, olemme, olette... men tredje person var nog alltid bara "de le" och det var ingen skillnad på han, hon, det, den, de, dem, eller är, var osv. Eller jo, faktiskt, man kan skriva/säga "les" om man vill när det är imperfekt. Det är möjligt att jag använde det för fina ordet "elessen" nån gång när jag ville skriva "jag var" som vardagligt skulle vara "jahn le" eller "jahn les". Och det har inget med finskan att göra om inte ändelsen -n. Tror jag.

Men om jag börjar skriva om det där språket nu så kommer jag inte sova på hela veckan... ja, jag är nog lite nörd ändå. Och stolt över det.

Måste förbättra mitt Braille så jag kan skriva och läsa perfekt och snabbt! Med ögonen ändå, inte med tassarna förrän jag är så gammal att jag inte ser längre.

Om min tisdag =)

Kära dagbok.

Jag vaknade redan efter 10 fast jag hade satt väckarklockan på 15:15.

Innan tolv drack jag en stor stark kopp kaffe och tittade på barnprogram, tog min medicin, borstade håret och tidigt på eftermiddagen tog jag en lång varm dusch.

Och sjöng i duschen och tyckte att det lät bra.

Sen så såg jag resten av avsnittet (De vilda djurens flykt), grävde fram rena kläder (fast kjolen var jätteskrynklig) och åkte till stan.

Jag åt på Yukikos. Det var gott.

Om jag kände lite av den sociala ångesten på väg dit så försvann den när jag fick den första biten av tonfisk-temaki i munnen. Takashi var inte där men det var lika bra att inte vara social alls.

Sen så gick jag till seriebutiken förbi ett visst hus utan att stanna och stirra på fönstren och försöka gissa vilket som var det rätta. Utan att stanna i alla fall.

Jag köpte ElfQuest - The Final Quest pt. 1 och för att den var så billig så köpte jag en till Erica också.

Sen så gick jag till Systembolaget genom Forumgallerian och köpte hårfärg (nummer 6.66, den rödaste jag hittade) men var klok nog att inte prova några kläder. Jag tittade lite på några och såg en underbar klänning men den fanns bara i storlekar 36-40. Jag tittade lite på smycken men gick vidare till Systemet.

Köpte vin och en stor flaska cider.

Gick till VG fastän klockan inte ens var fem, den sociala ångesten var för nära och väskan tung.

Stora salen var tom. Jag gick fram till pianot och spelade Walking in the air väldigt bra, sen så spelade jag allt möjligt mindre bra. Och sjöng. Till exempel Peltoniemen Hintriikan surumarssi, Myrskyluodon Maija, Shy, Letter to Dana, Päivänsäde ja menninkäinen, Lintu, och lyckades inte riktigt med någon av dem. Eller kanske Myrskyluodon Maija men bara med en hand och ett finger. Men ibland tror jag nästan att jag lyckades sjunga samma ton som jag spelade. Och jag kan ju sjunga typ alla av dem bra, men då är det kanske bäst att ingen spelar rätt melodi samtidigt ;)

Om man förstår texten så blir det ju vackrare. Ei haittaa vaikka loisteesi mun sokeaksi saa, on pimeässä helppo taivaltaa...

Ja men jag skulle ju skriva en kort text i enkel dagboksform. Jag kände att jag inte kunde nånting, drack en mugg cider i smyg och slutade spela när Anna kom och skulle börja basrepet (som jag hade trott redan hade börjat i övre våningen).

Jag läste lite EQ och borstade håret. Sen så började repet snart. Jag fick en kram av Jakob och märkte att folk brydde sig om hur jag mår. Trodde att Ingrid skulle komma men hon kom inte - men ärligt talat hade jag blivit mer besviken om Carl inte hade kommit och han kom.

Under repet läste jag EQ och njöt av alla möjliga känslor. Det gjorde inte ens något att vi inte sjöng Fix You, Koppången eller något annat lika vackert. Och på fikapausen pratade jag med folk mycket mer än vanligt. Det var skönt.

Efter repet gick vi ner till Djäknen. Jag drack bara en cider för jag hade så kul när jag pratade med Carl och Jeppe att jag inte hann hämta en till. Och när de gick så gick jag också, dels för att ge Erica hennes EQ och berätta hur bra jag mådde, dels för att inte börja känna mig utanför och dessutom var det lite för högljutt, ja och kanske dels för att Carl gick - om det hade varit tystare där hade jag kanske pratat lite till med Jakob och några andra men nu kände jag att det var bäst att gå. Jag mådde så bra.

Jag kom hem, först till Erica utan att ens ta av mig jackan, hon blev jätteglad över sin EQ och för att jag mådde så bra, och lättad var hon också.

Sen så kom jag hem till mig och eftersom håret fortfarande doftade rökelse efter Ericas rum så tände jag en också, drack resten av min stora cider och såg dagens Salatut. Och skrattade lite till åt det som Björn skrev på fb och på körens sida. Och för att jag var - och är - så lycklig.

Och skrev så här på fb:

Det är alltid lika härligt när man märker att man är någon i alla fall. Och värd något. Och en av dem ändå. Synlig, inte ens genomskinlig - men ändå vågar man se sin spegelbild och till och med le. Och att man har vänner.

Jag har haft en underbar tisdag. Nyaste ElfQuest och världens bästa sushi, massor av kaffe och lagom med cider... men det är vännerna som gör mig glad.

Tack för att ni finns. <3

 

Nu ska jag dricka den sista klunken av cidern, äta mina två mackor från körens fikapaus och dricka lite Umbala med dem, men nästan bara för smakens skull. Jag har mått jättebra hela dagen och nu vet jag att jag kommer må bra tills jag somnar, när jag sover, förhoppningsvis börjar onsdagen på samma sätt - med en Stor Stark [kaffe] som får mig att känna att jag orkar vad som helst.

 

Sanningen om vad jag egentligen orkar är kanske något annat. Men skit i det, känslan är viktigast.
Jag förväntar mig inte att jag orkar gå och äta körlunch på nationen för första gången i mitt liv, men kanske betala en och annan gammal grej och... nej, jag säger inget om städandet men vem vet. Jag är världens starkaste Maaria, jag orkar vad som helst.

 

Katta mår bra!

...om livet?

Jag älskar livet. Jag vill ha det kvar.

Jag drömmer om ett mysigt hus med en massa rum; i vardagsrummet kan min boksamling bo, ett rum vill jag ha för dockorna och deras grejer och varje barn ska få sitt eget rum.

Jag har också planerat att få många barn. Jag vet att jag kanske aldrig kommer få dem med någon, men drömma kan man ju alltid. När jag var yngre så tänkte jag att jag skulle skriva min första bok och få mitt första barn (Joonatan Mikael, född i december) när jag är 27. Så gick det ju inte, obviously. Sen så skulle jag få tvillingar, helst identiska, Laura Kataja och Meeri Ilona, ett par år efter Joonatan. De skulle kunna vara lejon men det spelar ingen större roll, vädur funkar lika bra.

Varför är Deena äldre än Johnny då? De är lätt baserade på en bok som jag ska skriva - Kuolleiden lasten orpokoti. Barnhemmet för döda barn. Och syskonen i boken är lätt baserade på mig och Johnny N. som jag var jättekär i runt 2007. Därför är Johnny bara åtta månader yngre än Deena som på riktigt. Fast jag använder aldrig namnet Deena på nätet, det är dockan som är Deena, jag är bara Daana.

Efter Joonatan och tvillingarna vill jag gärna ha en till son, Johannes Benjamin (fast jag är inte säker om Benjamin, har älskat namnet Johannes nästan lika länge som Joonatan och sen så har vi flera Johannes i släkten), och sen gärna två flickor till för att kunna använda namnen Ronja och Lotta. Men det viktigaste är att få minst två barn, Joonatan och Laura. För jag vet hur ensam man kan vara om man inte har syskon.

Och böcker har jag velat skriva så länge som jag minns. Många böcker. Och när jag bara orkar börja så kommer jag kunna skriva bra böcker. Barnböcker och andra böcker.

Därför vill jag leva. Så tänker jag om livet. Din tur.

...

...och min kudde doftar växthus (??!), tröst och tårar som inte finns.

Lugnande.

Pieni pätkä viestistä äidiltä.

 

On hyvä, jos Erica on halukas auttamaan sinua,

mutta tärkeintä on, että autat itse itseäsi; sinä - ja vain sinä,

olet vastuussa itsestäsi. On ehdottoman tärkeää, 

että käyt siellä terapiassa - ja jos pelkäät itseäsi,

sinun on sanottava se siellä - ja mentävä hoitoon.

Avohoito ei riitä, jos olet vaaraksi itsellesi (tai/ja

muille).

Toivottavasti ymmärrät huolemme. On kauheaa, 

ettemme paremmin pysty auttamaan sinua,

mutta käsität varmaan myös sen, ettemme täältä käsin

pysty mihinkään muuhun kuin tähän, että yritämme

kertoa sinulle huolemme sinusta - ja sen, että

haluamme, että lopetat alkoholin käytön ja hakeudut

hoitoon. 

Siivoamaan voin tulla, mutta sinun on käsitettävä, että

jos tulen, sinun on ensinnäkin hoidettava pois kaikki

paperiroska ja muu tavara, mikä olisi alunperinkin

kuulunut pudottaa roskikseen. Kun/jos tulen, roskiin 

menee kaikki 

1. mikä ei mahdu päällesi (ei nyt eikä seuraavaan vuoteen)

2. "rähmät", mitä "mahdollisesti tarvitaan seuraavan 10 vuoden aikana/kuluttua"

3. "ylijääämätuotteet", mitä ei ole käytetty viimeiseen kuuteen kuukauteen

 (esim. laukut tms.)

4. paperitavarat (rikkinäiset nuotit, vanhat muistiinpanot, arvottomat monisteet/

ilmaiskirjat jne. jne.)

5. jne.

Nu har Carl adressen till bloggen.

Jag lyckades inte med nånting jag hade lovat mig (och Jeppe och Elin). Eller jag kanske inte grät? Det är bara medicinens fel. Självmordstankar och -prat? Check. Blod på väggarna? Check. För konstiga saker? Check.

Ändå hade jag kul. Ändå var det höstens bästa helg. Och jag hoppas att jag får följa med på nästa också. Kören är ju det enda jag har - och så Erica så klart.

Jag var så glad när jag fyllde 28, dels för att det är lättare att uttala än mitt favoritnummer 27, dels för att jag överlevde 27. Men nu är jag jätterädd för mig själv. Ändå VILL JAG INTE dö. Jag vill överleva och skriva mina böcker.

Världen behöver Tassu-böckerna. Alla lika konstiga som jag som inte har nån diagnos. De behöver veta att det finns andra som kanske tänker likadant. Fast Tassu har en syster, hon är inte ensam. Det är skillnaden.

Och med Ilmiäiset blir jag Nordens egen J. K. Rowling.

Det enda jag vill nu är att du - Carl alltså - läser hela bloggen, åtminstone från och med körresan, och kommenterar åtminstone med ett par ord ibland. Och lyssnar på två av mina favoritlåtar, som råkar vara  två adjektiv.

Ja och förresten, en till bara för att den är jättevacker.

Riitta muuten!

Taisin joskus mainostaa sulle Helen Kellerin kirjoittamaa omaelämäkertaa?

Katohan leffakin.

Joku sanoi joskus demissä että mulla on Anne Sullivan -syndrooma, kun mainitsin että ottaisin mielelläni vastaan kehitysvammaisen tai autistisen lapsen. Otin sen kohteliaisuutena. Melkein. Vähän kuten äitini diagnosoiman Peter Pan -syndrooman. (Sen voi ottaa kohteliaisuutena, toisin kuin äidin "meidän pikku narsisti" -heitot.)

- jag vet en gubbjävel... jag menar en man som borde se hela filmen.

Jag har skrivit ett brev till E, skrivit att jag tycker om henne och vill fortfarande vara hennes vän, lyssna på Spice Girls, gunga osv, även om jag inte får vara hennes assistent längre.

Mår inte så bra.

Jag tror inte jag tog min medicin igår. Ganska skönt. Det är inte så svårt för tårarna att komma ut.

Jag köpte vin till övningshelgen men kom ihåg att då har jag inget kvar på söndag. Jag öppnar nog min andra Umbala nu (den första drack jag inom två dagar som vanligt) och köper en till innan vi åker.

Jag vill gråta. Jag vill ha uppmärksamhet. Ändå vill jag vara osynlig. Om ca. tolv timmar ser jag Carl igen - och så länge! Hoppas han pratar lite med mig.

Jag är så lycklig för att jag har en vän som Erica. <3 Kitty loves. Glöm inte söndagspizza förresten! Hon gjorde slut just efter förra övningshelgen men nu är vi vänner och kramas mycket. Och älskar varandra. Och tycker att det är så skönt att inte vara ihop. Kitty loves.