Rakkaus on rikos.

Efter VG kom jag alltså hem och lagade en snabb carbonara, med Ericas "recept", för att det skulle vara lättare att dricka vin. Och det var lätt. Jag drack vin. Mycket vin.

Riitta har en så konstig dygnsrytm att jag oftast fortfarande är pigg när hon vaknar. Så vi pratade på Skype på morgonen tills jag försökte somna, eller hur? Tidigt på eftermiddagen? Och somnade kanske lite och vaknade och hade världens ångest för att hjärnan fick ADHD och helvete vilka känslor. Men vin hjälpte. Och Skype med Riitta hjälpte ännu mer.

Min tidsuppfattning är borta igen, timmar känns som veckor... och jag har fortfarande inte ätit något sen den där pastan. Hur lyckades jag tömma en hel Umbala på lördagen? Och sen så sov jag kanske lite till eller något, tittade kanske på gamla Salatut och Riitta gick redan och la sig, men runt midnatt fick jag en idé att gå till Alans som skulle ha öppet till klockan två på lördagar, jag tog med en bok och Johnny ville absolut följa med. Då kände jag mig inte full, ville ha cider för jag hade ju inte druckit vin på flera timmar och sen så tänkte jag äta minst en pizzasallad om jag inte skulle orka äta riktig mat, fast det skulle jag kanske göra... på vägen mötte jag en finsk tjej och hennes kompisar gissade på nåt sätt att jag var finsk så de fick henne att ropa nåt på finska och när jag vände mig om så började vi prata. Hon hette Jenni och visste inte riktigt vart de var på väg men tydligen till hus 5.

Jag fortsatte mot Alans - stängt.

Jag var ju inte riktigt hungrig, så då gick jag tillbaka och tänkte försöka hitta Jenni på korridorsfesten. Jag hittade den mest högljudda korridoren och gick in - det första jag såg var Carl.

C a r l - som jag hade längtat efter så länge och tänkt på varenda minut.

Det dummaste var att jag inte märkte hur full jag redan var. Jag drack vad jag fick och lite till, lät en äcklig kille kyssa mig med tungan och suga på mina bröst bara för att få Gin&Tonic. Yäk. Jag hatar att kyssas med tungan och jag hatar kåta killar som försöker saker... men jag älskar Gin&Tonic.

Det minns jag inte varför jag sen ramlade så att nästan allt jag fick hamnade på korridorsgolvet. Någon kanske knuffade mig. Det var svårt att komma upp. Om jag minns rätt så höll Carl mina glasögon och Johnny...

Resten är lite suddigt och för pinsamt. Ja, jag var äckligt full. Tjejerna sa till mig att festen var slut och alla skulle hem men det var ganska mycket folk kvar. Carl var kvar. Jag ville stanna kvar. De ringde polisen. De sa att Carl inte ville se mig och att han var rädd för mig.

Rädd??

Rädd för mig??

???

"Hanterar jobbiga situationer genom att undvika dem"... ja, jag vet. Jag var precis lika dum och full som efter luccegasken, om inte fullare, och jag märkte inte själv hur full jag var.

Den här gången när polisen tog mig fick jag ingen panik. Jag försökte få dem att låta mig gå hem men de tog mig och Johnny... det var nästan lika hemskt som innan, jag kunde inte somna alls och på morgonen var det så kallt att till och med jag frös. Mycket. Jag vet att det inte ska vara bekvämt men helvete vad jag frös. Hur kan det vara kriminellt att älska någon? Jag var för full, men vad gjorde jag egentligen för fel?

Den finska polisen (hans finska lät som om han var full) och en till gubbe var snälla och skjutsade mig till stan. Nån gång runt sex. Jag och Johnny tog bussen hem och var trötta. Väckte Riitta för att vi behövde prata. Det fortsatte vi hemma på skype och nu har vi sovit alldeles för lite och fortfarande inte ätit.

Om jag bara kunde lyckas att somna lite innan Erica kommer hem och vi ska äta söndagspizza.
Jag är hungrig men har inget att äta och vill inte laga pasta i köket bland folk.

Mina glasögon är smutsiga men inte trasiga. Jag är både och.

A little broken, always been... a part of you belongs to me...
You were never mine to love but this all has made it easy for me...

Det hjälper inte att alltid säga förlåt om jag aldrig lär mig.
Men ändå.
Förlåt.