Osynlighetskänslor...

Idag - fredag alltså - var jag på stan två gånger. Först åkte jag till Systemet och Subway och kände ångest på bussen för att glasögonen immade (det där ordet var jag tvungen att googla, man kan ju inte lita på gamla sångtexter), tyckte att det var pinsamt och om jag inte hade dem på mig så såg jag inte helt perfekt - och det kändes pinsamt att ha dem i handen, hade inte fodralen med mig - och om jag hade dem på mig så såg jag perfekt en liten stund och sen inget så jag var tvungen att torka av dem igen och igen. Men så mycket hann jag se att ingen annan hade samma problem. Äcklig tjockis, svettas som fan, då var det kanske bättre att ha dem i handen och inte se om allas ögon verkligen stirrade på mig. Nej, jag vet att de - kanske - inte gjorde det, inte alla i alla fall, och tjejen som skrattade pratade i telefon, hon kanske inte skrattade åt mig? För hon var ännu tjockare än jag. Kanske.

Tässä kaipaamanne oikein edustava kuva, terveisiä lumipyrystä.

Hemma orkade jag dricka ett glas vin, runt 22:00 var jag på VG. Bara fem personer i kö, eller två av dem kanske bara rökte eller jag märkte inte vart de försvann, bara tre tjejer framför mig. Men för mycket folk inne (för mycket?? Inte ens jag tyckte det var mycket folk!!) och vi fick vänta över en timme. Ibland växlade vi några ord. Ibland sa jag något, ganska högt och tydligt tyckte jag, något roligt, men fick ingen reaktion alls, fast efter ett tag sa nån annan typ samma sak och alla skrattade och tyckte det var roligt. Jag stod där precis utanför glasdörrarna bredvid de tre högljudda tjejerna över en timme. Jag såg Jakop och Lena och nån annan ute, Jakop hälsade. (Alltså inte min körbästis Jakob utan den andra.)

Till slut fick en av tjejerna gå in och vakterna bjöd på kaffe. Fast de märkte inte mig. Alla andra fick kaffe utom jag och först tredje gången när de frågade om någon mer vill ha så fick jag en kopp. Men en okänd tjej lät mig smaka två gånger av sin kopp! Så snällt!

Sen var vakterna snälla och sa att vi fick komma in i hallen och se bandet. Jag frågade om jag fick gå på toa och det fick jag också. Den andra av de tre tjejerna fick lämna jackan i garderoben och gå in. Efter ett tag skulle två personer gå så den tredje tjejen fick gå in, och så klart... en tjej som hade stått bakom mig i kön. Jag hade redan tagit av mig jackan, hon och jag stod vid garderoben samtidigt, min körkompis Pär skötte garderoben och kände igen mig och frågade mig "hur är läget", höll redan på att hänga upp min jacka när vakten sa nej, bara en fick gå in och vakten tyckte att jag hade stått mycket längre bak i kön. WTF? Samma vakt som hade stått där och tittat på de tre tjejerna och mig i över en timme, jag hade bara varit tyst nästan hela tiden, jag var ju ensam där.

Jag vet att jag överreagerade när jag började gråta, och nej, jag var inte full, hade alltså inte druckit mer än ett glas vin, och jag hade tagit min medicin. Eller så såg det ut i alla fall, att jag överreagerade. Sånt händer ju alla ibland, det betyder inte att jag är osynlig, eller hur. Så dumt att börja gråta för något sånt.

Överreagerar jag om jag tycker att sånt händer mig alldeles för ofta? Många gånger i rad, hela tiden? Vad är det för fel på mig? Det undrade jag när jag torkade ögonen framför spegeln och skämdes. Men sen så fick jag gå in (samtidigt som flera andra).

Jag kunde ha kommit mycket tidigare. Vem vet, det kanske var flera körkompisar där tidigare? Nu såg jag Fredrik och Sonia och hälsade båda. Ja, det var faktiskt jag som hälsade Jakop först också. Duktig katt! Sonia märkte inte mig fastän jag stod bredvid henne vid baren men det gjorde mig inte ledsen, jag tror det berodde på glasögonen och att hon inte tittade åt mitt håll. Men vi pratade inte mer än några ord. De båda var ju där med egna vänner.

Men en jättesöt tjej tittade på mig så länge och såg så bekant ut att jag sa "hej" och vi började prata, jag är ganska säker att vi inte hade sett varandra förut, men söt och trevlig var hon. Hon svarade glatt "hej, fin piercing" (eller hon kan ha använt något annat adjektiv, jag är bara så fin-sk att jag alltid säger fin) och det tog mig ett par sekunder att fatta vilken hon menade. Hah, hur många har jag som syns? Jag hade kläder på mig och tungan inne i munnen! Sen så frågade hon om det gjorde ont och jag sa att jag gjorde den själv för många år sen och att tungan gjorde mer ont. Och att vissa andra gjorde ännu mer ont... mer än så sa jag inte men jag kanske borde träna lite det här med samtal med främmande? Men jag tror jag kommer känna igen henne om jag ser henne igen. Söt och snäll. Vet inte namnet. Ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen! Alla fyra ögon!

Det var underbart att se perfekt. Det var halvmörkt och jag kunde ändå se om det var någon på andra sidan salen som jag kände! Nej, det var det inte. Till exempel hemma kan jag glömma att ta på mig glasögonen när jag går och kollar posten och vid datorn behöver jag dem inte (just nu har jag dem på mig för att jag är en aning längre borta från skärmen när jag skriver och dels för att jag gillar dem så mycket) men på stan, på VG, på Ica... nästan var som helst finns det saker som jag inte ser tillräckligt bra utan dem!

En ganska söt och jättetrevlig kille pratade också med mig lite, det var han som började!!! Han klättrade på en stol över stolarna bredvid mig för att se bandet bättre, sen så kom han tillbaka och frågade om han hade skrämt mig och vad jag antecknade. Jag skrev bara mina tankar i boken på finska för att komma ihåg alla detaljer för att berätta för Riitta, men jag tror jag har skrivit allt ganska mycket mer detaljerat här. Killen såg lite ut som någon ganska stereotypisk nörd-bög-karaktär från nån serie. Söt. Jag tror han och den där söta tjejen kände varandra. Och han frågade vad jag tyckte om bandet och berättade att de var hans kompisar. När han senare skulle gå (med nån annan tjej) gick han förbi mig och svarade på mitt leende. Jag tror han var det bästa på hela kvällen, förutom musiken och mina glasögon. Bättre än de tre cider jag drack. Han pratade med mig. Jag var inte osynlig.

Fan vad jag ville fråga om han var tenor och bodde i Uppsala och skulle vilja börja i kören... och fan vad jag ville tacka för att han började prata med mig. Som sagt, jag ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen, nu när jag känner igen ansikten lite lättare än förut (samma gamla obefintliga ansiktsminne men perfekt syn igen). Och om jag ser någon av dem igen och de kommer ihåg mig och jag lyckas prata med dem igen... som om det skulle hända, men man kan alltid hoppas... då tänker jag fråga vad de heter.

Ja, det var värt besväret att åka till stan. Vad som helst är bättre än rummet och jag kunde träna lite att visa mig bland folk i brillorna innan tisdagen. Det känns ändå lite läskigt men det är ju skönt att känna något annat än ångest, stress, ensamhet... och hur kan det vara läskigt att bli sedd när det är just det jag vill? Varför är jag mer nervös för att visa mig med brillor än för att kanske bli vald till klubbverkare? Eller för att inte bli vald?

Jag är ganska säker att det blir Isabel. Men man kan ju alltid hoppas. Om några röstar på mig så blir jag jätteglad och samtidigt undrar varför... och hjälp, vi har ju några mer eller mindre nya medlemmar, om vi ändå måste säga något om varför vi vill bli klubbverkare...? Jag får skriva ner några saker i boken innan tisdagen!

Puss och kram och ses på skype på eftermiddagen/kvällen, Riitta <3