Ett par ord om tisdagen

Trodde jag att jag skulle bli besviken om jag inte skulle bli vald till klubbverkare?
Eller om Carl fortfarande inte skulle vara där?

Kanske det. Men jag blev inte besviken. Jag hade ju gissat att inget av det där skulle hända, sen så lyckades jag prata ganska bra om varför jag ville bli klubbverkare, fick dem att skratta ett par gånger, var jättenervös men klarade av det genom att vara ärlig och typ skoja om det. Jag var jättestolt över mig själv och lycklig för att jag hade klarat mig så bra. Och glad för Isabels skull, hon blir en jättebra klubbverkare och när jag inte bestämmer vart jag ska sitta på vårbalen så kan det bli fina överraskningar. På övningshelgen tänker jag vara med på fixargruppen!!

Och Carl? Först var jag rädd att han hade slutat på riktigt på grund av mig, sen så sa Elin att vår hemsideansvarig är ganska upptagen den här terminen, då tänkte jag att han kanske var "upptagen" för att slippa se mig... sen så frågade jag Elin senare och hörde att han jobbar mycket. Så det har kanske inget med mig att göra. Troligen inte.

Ändå undrar jag fortfarande om det som folk på korridorsfesten sa, att han är rädd för mig.
Och inte vill se mig.

Det är kul att skoja om att jag är tankeläsare, nu när jag pratade med nya Carl för första gången kunde jag redan hans födelsedatum utantill, visst, jag kan läsa tankar, fråga bara Carl, sa jag.

Om jag bara kunde det.

Han berättar inget och visar inget. Nej, jag tror inte och har aldrig trott att han skulle kunna bli kär i mig, det är inte såna känslor jag menar. Men om jag kunde läsa hans tankar och känslor en liten stund. Som... när gick allt fel? Vad skulle jag kunna göra rätt? Är han rädd för mig? Avskyr han mig? Vad kan jag göra för att han inte skulle göra det? Och varför? Så många varför-frågor.

Inte ett enda svar.

Men det var ju den här tisdagen och körfesten jag skulle berätta om. Jag hade jättekul och kände mig jätteglad, pratade med många, lyckades prata lite med Lars om Carl, han hade hört något om lördagen. Men det gick ju inte att prata så mycket om Carl där, men det jag försökte säga var att jag inte kan tänka på nåt annat än honom och måste få veta vad han tänker om allt det här. Lars känner honom bättre än någon och kan kanske hjälpa mig att hitta ett par svar. Berätta något. Och nu menar jag det inte som det vanliga "jag vill veta allt om dig", men hur läser man honom??

För att läsa mig behöver man inte ens läsa bloggen, jag skriver bara för att själv sortera mina tankar.
Mina ögon byter inte färg. De är väldigt enkelt blå. Inte som havet som växlar mellan storm och is... är det verkligen bara ögonen som speglar allt det jag vill veta?

Resten av veckan ska jag städa. Nu kan man inte ens se golvet. Jakob kommer hit på söndag om inte redan på lördag och då ska rummet se ut som ett rum! Hoppas du inte har något emot rökelser, min underbara vän ^^

Och i början kändes det konstigt att ha glasögon på mig men sen så kändes det konstigare att ta av dem. Så det värmde när folk sa till mig att de passar mig, eller att det var bra talat och starkt av mig, jag blev så glad.

Och kände att jag nådde just det som jag ville. Att bli sedd. På ett bra sätt för omväxlingens skull. (Det sa jag också, det enda ordet som inte kom ut som det skulle för att jag pratade för snabbt och var nervös.)

Nu är jag redan lite trött och ska kanske se resten av Glee-avsnittet som jag började på innan kören, sen ska jag sova. Länge. Och drömma något sött och glatt.

Jag vill ha två eller tre tisdagar i veckan!!