Kör, föreningsmöte och fest

Det var en bra kväll i alla fall. Och lagom kort. Nu ligger jag i sängen och borde sova, men jag kommer ändå se Salatut, dricka lite vin och... ja, skriva här.

På själva repet var Carl inte. Efteråt fick vi kaffe och innan mötet var det några av oss som passade på att betala medlemsavgiften till kassören Lars. (Lars M. var inte där heller och jag tänkte inte heller mycket på honom.) Jag ville fråga varför Carl inte var där, säga något om det eller fråga om han skulle komma, men sa ingenting. Genast efter det kom han. Han var med på mötet och det var skönt, jag orkar aldrig lyssna på allt och vill hellre titta på något vackert.

Sen skulle alla berätta vad vi hette, vad vi hade haft för smeknamn som barn och vad vi hade med oss. Carl stod bredvid mig i ringen, inte konstigt om jag sa något som att jag hade carlrökt lars med mig. (Kallrökt lax hade jag och lakritspipor, jag hoppas Lars tog med sig resten av dem, typ hälften var kvar, jag äter ju inte mycket sött och Erica hatar lakrits så jag kan inte ge dem till henne heller. Resten av laxen har jag i kylskåpet, det var inte mycket kvar.)

Mina föräldrar kallade mig Maamu när jag var liten, det kunde jag nog uttala ganska tydligt. Nu har jag redan glömt vad Carl sa att han kallades! Om någon som vet/minns läser det här så vet du gärna berätta. (Elinor minns säkert inte och Lars läser säkert inte.)

Och Carl sa att han skulle dessvärre gå nu, och sen gick han. Jag gnällde. Men skönt att han var med åtminstone ett litet tag. Jag åker ju till Azorerna om en vecka och kommer vara borta två, kanske tre rep, fast jag hoppas att jag hinner och orkar gå tisdagen den 15/10 då vi kommer tillbaka.

Helgen efter det är det övningshelg. Snälla Carl, snälla snälla snälla snälla snälla, du måste komma!!

Om jag hade kommit på ett sätt att se till att Carl hittar en av lapparna där jag har skrivit att han är söt osv, och adressen till bloggen, så hade jag gjort det. Kanske bara bra att han inte var på festen. Men vad kommer jag göra på övningshelgen, under så många flera timmar, efter mycket mer än den här kvällens två små cider? Skulle det inte ha varit bättre att skrämma honom nu med allt det här, när vi inte kommer ses på minst tre veckor? Eller kan jag mot alla odds hålla det "hemligt" och verka typ normal? Det vore bäst, det vore den enda vettiga chansen att lära känna honom bättre och bli kompisar, men tyvärr känner jag mig själv lite för bra. Hålla något hemligt? När det är det enda jag kan tänka på? Aldrig.

Vad fan vill jag liksom? Gå och säga att hej sötnos, jag kan inte tänka på annat än dig och är helt besatt, kan jag få ett hårstrå eller ännu hellre en droppe blod i mitt halsband där jag redan har skrivit ditt namn med mitt blod?

Det är nog bäst att jag försöker "hålla det hemligt" och låta mitt fåniga leende osv. tala för sig. Någon som läser det här kanske känner till känslan när man pratar med någon och plötsligt ser honom - ibland känner jag att jag inte har förändrats alls på de senaste 20 år. Stirrar, ler som en galning och glömmer vad jag skulle säga.

Men han är så söt. Så snäll. Så underbar. Jag vet att han vet att jag finns, men hur skulle jag kunna få honom att, jag vet inte, komma ihåg det varje dag eller...?

...Vi hade också namnlappar. Han skrev bara Carl, inget smeknamn (men han sa något). Vi hade två olika färger, han valde rosa också.
Varför tog jag inte namnlappen innan han gick? Den skulle ha varit en riktig skatt i min samling. Okej, det hade varit "lite" konstigt men ändå... varför lämnade han inte kvar den så jag kunde ha sparat den utan att någon såg?

...När Elinor fick sången så valde hon Så skimrande var aldrig havet. Hon kanske märkte den bäst för att jag hade ritat hjärtan på sidan. Men det var hon som valde den, fast om jag hade fått sången så hade jag så klart valt den. Som Carl valde på reccegasquen. För att den är vacker. Och för mig innehåller den så underbara minnen, som det skimrande havet när vi åkte till Riga - då tänkte jag bara på Lars M. - men nu har nyare minnen gjort den ännu viktigare för mig. Och på reccegasquen var det ju jag som gav sången till Carl och då valde han den. Nu hade jag redan bestämt mig att välja den om jag hinner först och sen ge sången till Elinor, men jag hann inte få sången alls, den här gången var det bara bra, för Elinor valde den.

Jag skulle vilja få någon mer i kören att läsa hela min blogg. Kristina? Men hon är inte med längre och har inte facebook. Jeppe kanske? Skulle han ha tid för sånt? Erik skulle säkert ha det, men har han ens varit med samtidigt med Carl? Vi har inte haft någon kontakt alls sedan han slutade. Med Elisabeth brukade jag prata om Lars M. men hon är inte med längre heller. Johan är för vuxen (det skulle ju Erik också vara) och Jakob... jag skulle kanske kunna prata med honom, som vi pratade om Lars, men jag skulle nog inte våga be honom att läsa bloggen. Ändå skulle jag vilja... ja, uppmärksamhet, som alltid. Jag vill att folk ser mig! Utan att jag måste skära mig på lussegasque eller sitta nånstans på gränsen till döden. Fast egentligen, om jag inte hade jobbet (och Julia, 15 år, som redan en gång frågade om jag nånsin hade skurit mig med flit) så skulle jag göra om det där för att kolla hur Carl skulle reagera. Lars tog kniven av mig och sa att jag skulle få den tillbaka på nästa rep, det räckte för mig. Och det visste han, för han visste ju vems uppmärksamhet jag ville ha. Men skulle Carl veta det? Efter övningshelgen är det kanske redan så kallt att jag inte behöver visa mig i kortärmade kläder inomhus på jobbet? Fast är det inte det dummaste man kan göra, att "planera" sånt på bloggen? Jag vill ju att han ska vara med på övningshelgen - hela helgen dessutom - och då hjälper det knappast om jag redan planerar att göra så där sjuka saker för att han ska se mig.

Jämfört med det där låter det nästan normalt att planera att prata med honom. (Om vadå? Ingen aning.)

...En till grej jag glömde att skriva. Jag satt mellan Elinor och Emelie, nära Louise, Anna, vem var det nu som satt bredvid Elinor men sopran i alla fall, och så Johan och Lars och Anna W som var den närmaste alten och som jag inte hörde så bra att jag kunde sjunga högt. Ja just det och Sigrid, sopran hon också som inte sjöng alls (förkyld som jag, Johan osv?).
Men Emelie, som hade varit alt förut, sjöng altstämman på åtminstone de sista två låtarna. <3 <3 <3
Jag brukar ju alltid ha otur och sitta mellan pojkar och sopraner - jag har inget emot pojkar och egentligen inte sopraner heller, nu hade vi otroligt bra tur för Elinor råkade få lappen som gjorde att hon satt bredvid mig, och jag ville hellre ha henne än en alt bredvid mig men annars vill jag sitta så långt från sopranerna som möjligt för att höra alten så att jag vågar sjunga åtminstone så högt att jag hör det själv. Jag tror Emelie gjorde det för min skull. Tack och puss och kram, Emelie som ändå aldrig kommer läsa det här, men det var skönt.

Förresten, just innan jag skulle åka från jobbet till kören så lyssnade jag på "Killing me softly" med E's dator för jag hade den i hjärnan och den är vacker, och förra gången hade E sjungit med fast jag inte hade anat att hon kunde den. Och sen sa jag att hon skulle duscha, bytte till Spice Girls (som får oss båda att skratta och komma ihåg när vi var typ 7-13 år) och pausade musiken. Och när hon duschade så sjöng jag lite till, and there he was, this young boy osv (gissa bara vad jag tänkte på) och hon skrattade. Och jag skrattade. Men jag hade den fortfarande i hjärnan och varenda gång jag började sjunga eller nynna på den så skrattade hon så hon typ kunde spräcka. Jag ska försöka komma ihåg att testa samma sak imorgon, men jag tror inte det var för att jag sjöng så dåligt eller något... nej, jag sjunger bättre än hon, fast jag hör också ibland om nån annan sjunger fel fastän jag inte hör om jag gör det. Men i mina öron lät det bra. Vad skrattade hon åt? Inte hela tiden, bara när jag sjöng eller nynnade den där. Hon kanske visste vem jag tänkte på? Eller gissade? Det kanske syntes på mig? Jag hade ju sagt något om söta tenorer, "hoppas jag får sitta bredvid Carl", pratat ganska mycket om kören och söta pojkar och Carl. Det första jag tänkte på när E skrattade så där var "så dåligt sjunger jag väl inte??" men jag sjöng ju bara en väldigt kort bit som jag säkert kunde, några rader. Och E skrattar inte när jag sjunger något annat, något som vi båda tycker om, eller ibland skrattar vi båda, men just det där... verkade precis som om hon visste vad jag tänkte på.

Jag älskar mitt jobb. Bara tiderna är skitjobbiga. Nu är klockan snart tre, jag borde gå upp vid sex... och... jag fyllde precis muggen med mer vin och skulle orka ligga här och skriva hur länge som helst men jag måste ju sova. Okej, jag åker inte till Stockholm imorgon för att hämta mitt pass, det gör jag på fredag. Men jag ska jobba imorgon, dvs på morgonen. Eller...? Jo jag måste jag måste jag måste.

Men ja, jag älskar mitt jobb. Och försöker mitt bästa för att veta hur mycket E kan, hur hon tänker, hur man ska tolka det hon säger, och jag tror jag är ganska bra på det. Ibland känns det som om jag är bättre på det än hennes föräldrar. Betyder det att jag är en naturbegåvad assistent eller att jag är tillräckligt autistisk själv för att förstå en autistisk person? Och för att få henne att förstå mig?

Det är också intressant att det verkar vara lättare för mig att få henne att svara än för pappan. Han pratar persiska med E, hon svarar på svenska om hon svarar - väldigt sällan. Mamman pratar finska, hon svarar på svenska om hon svarar, väldigt sällan. Jag pratar svenska, hon svarar på svenska om hon svarar, ganska ofta faktiskt. Man ska bara vänta och upprepa om det behövs... någon på Demi tyckte att jag hade "Anne Sullivan -syndrom" men jag skulle hellre kalla det "Torey Hayden -syndrom". Men det viktigaste är att jag kan. Att jag - fastän jag är ett kattskrälle som kan bete sig minst lika autistiskt och som dricker för mycket och ibland inte orkar jobba - att jag kan det här och har fått E att lita på mig. Hennes mamma sa att det är svårt att få E att gå in i flygplanet men att pappan vet några knep. Då tyckte jag att jag kan bättre än pappan, men nu när jag skriver det så kommer jag ihåg hur svårt det är för mig att packa mina grejer, i det här rummet alltså, att ha tid och att orka köpa en ny bikini, att tvätta kläder, jag kanske ändå sms:ar att jag inte orkar komma om fyra timmar... men jag måste ändå åka till Stockholm på fredag, orkar inte imorgon...

Men jag tror ändå att jag kan bättre än pappan, gubben, han som ändå kan skoja men jag har nästan aldrig hört E svara på nåt han säger. Ögonkontakt. Kanske ska man prata om något gemensamt. Något vi båda tycker om, som att vi ska bada på Azorerna, eller att jag kommer få kaffe på flygplanet och hon kan säkert få saft eller läsk. Min mp3-spelare ligger kanske 1,5 meter ifrån mig. Det är typ omöjligt att ta fram den, hitta hörlurarna, batterierna, sladden, byta musik...

Och när hon ska gå till tandhygienist på torsdag... jag tror jag kan få henne att lägga sig ner och öppna munnen minst lika bra som pappan eller mamman, men jag måste kunna lova henne att ingenting kommer göra ont, och att hon ska få veta allt som händer i förväg. Själv är jag ju livrädd för tandläkare. Nålar, det är okej, så länge det inte är i munnen (eller i skelettet fy perkele).

När jag pluggade i Åbo så drömde jag en gång att jag skulle gå till tandläkaren och var jätterädd men sen så kom Nicklas och höll min hand. Nicklas var en underbar kille, bög och så stolt över det (omg, trodde du att jag var hetero??!), till och med orolig när jag ritade serier där ett armlöst mumintroll tänkte hoppa från taket. Lite (ett år??) senare hörde jag att Nicklas hade dött och att det troligen var -- itseaiheutettua, hans fel, vet inte bättre.

Ska jag kanske sms:a igen att jag inte kunde somna? Jag har ju inte sovit... men...

Dålig katt. Men ja. Det gör jag. Paskiainen.

Måste jag då åka till Stockholm?? Nej, fredagen räcker, Anne förstår. Trött katt.