Det där leendet

En hel sommar av fåniga drömmar. Av längtan. Visst tänkte jag på andra också, jag tänkte på honom som pratar och skrattar med andra. Åtminstone Lars L, hans bästa vän.

Och så kommer det en vacker tisdagskväll och han kommer till kören igen och ler precis så vackert som jag minns. Jag tror jag har aldrig tittat på Lars M lika lite som idag, jag tittade bara på Carl och hans vackra leende.

Och Elinor var där och verkade trivas jättebra! Ingrid kommer nästa vecka! Jag har vänner i kören!

Och efter repet gick Jakob till puben och då följde jag med, sen så kom åtminstone Elin och Louise också, och jag såg att Carl och Lars L gick hem till Lars och jag hoppades de skulle komma ut snart och sitta med oss. Och det gjorde de.

Alla andra försvann snart, alla andra drack bara en öl (Louise drack en läsk), jag satt med Carl och Lars och pratade länge och drack tre cider. Vi pratade om dockor, jobb, autism, språk, mera språk, musik, ännu mera språk, allt möjligt.

Jag är lycklig. Att det kan finnas så snälla (och söta) pojkar! Jag pratade mest med Lars, eller tittade på honom men pratade egentligen till dem båda. Jag vågade inte titta på Carl för mycket. Men när vi pratade om musik så sa jag hur bra Sonata är och berättade snabbt hur jag och Teikku lyssnade på Shy i gymnasiet och sjöng med, bara för att jag ville att Petsku skulle höra texten. Jag hoppas att Carl kommer ihåg att lyssna på Sonata. Helst Shy. Och att han kommer ihåg att det är texten jag tycker är viktigast.

När Lars gick hem och skulle sova och Carl cyklade hem (jag trodde han bodde så nära att han skulle gå!) och skulle äta varma mackor så tog jag bussen hem, med ett fånigt leende på ansiktet, och drack en kopp te hos Erica och berättade om min kväll. Hon sjöng några visor och vi pratade om musik - och om kören och om söta och snälla pojkar och hur trevligt jag hade det för jag fick prata med Carl.