...

Vet inte vad du ska säga... och vet inte vad han skulle säga, det var inget farligt svar i alla fall. Men hur mycket läste du? Hur mycket vet han?

Det kommer nog inte gå över så snart. Men mig stör det inte. Älskar ju känslan att vara förtjust som en tonåring. Och det där med L.M. har nog inte riktigt gått över heller, jag blev jätteglad när han hälsade när jag kom till kören (först klockan sju för jag jobbade till sex och sen kollade jag facebook med E's dator innan jag åkte).

Och så snällt av honom att ta ifrån mig kniven när jag lekte med den på lussegasken. Märkte någon annan ens något? Jag minns inte ens om Carl var där. Jag minns inget annat om honom från förra året än att han satt bredvid mig på höstbalen och att jag tyckte han var otroligt trevlig. Därför tog jag hans namnlapp också, det kanske var den första jag nånsin sparade som inte var min eller Lars, men då var jag inte förtjust än, jag ville bara komma ihåg hans namn. Och på vårbalen? Han satt bredvid mig igen och var söt och snäll och rolig och jag sparade hans namnlapp igen. Fin liten samling jag har här.

Jo, jag är visst lite creepy. Och när söta grannar flyttar ut så sparar jag deras namnlappar också. Okej, Lind bodde inte i samma hus men det var ju Lind det. Och förresten så är det här inte alls lika creepy som vissa bilder på min gamla Bilddagbok, där jag hade bilder på saker som "Mathias Lind är söt" som jag skrivit med blod på väggarna. Vilken tur att Carl inte bor i Flogsta längre. Han bodde tydligen tidigare i samma hus som Trollet, men då visste jag inte det, vilken tur för honom.

Efter kören gick vi ner till Djäknen. Just det, vi har förresten nytt hår i kören! Fan vad jag stirrade när jag kom och såg honom bredvid Jeppe. Jag tror Jeppe märkte det och jag tror också han vet precis hur mycket jag gillar långt hår... och smala söta nördar. På fikapausen sa jag faktiskt till Elinor att det är bra att vi har nytt hår i kören så min uppmärksamhet är lite delad, och det är ju sant, men ändå märkte jag jättetydligt att det bara är Hårets (ja Hampus heter han ju på riktigt) utseende som jag märkte och med Carl var det ju något helt annat. Jag märkte inte hur jättesöt han är innan jag hade märkt hur otroligt snäll och artig och trevlig han är.

Jag hade min Sonata-tröja på mig. Och då - på Djäknen alltså - började folk prata om musik och jag hörde Fredrik fråga en ny jättetrevlig tjej om hon tyckte om Sonata Arctica. OMG!! Fredrik bytte musiken till Tallulah och vi sjöng med och mjau vad jag njöt! Dricka cider och prata med trevligt folk, att känna att jag var en av dem och lyssna och sjunga på SONATA med folk som också gillar det!!!! Och inte bara en, utan två, och så att andra hör också hur bra det är. Hampus sa att det lät bra! =)

Jag var inte ens särskilt ledsen över att Carl (och Lars, och Lars) inte var där. Fast jag skulle gärna spela lite Sonata för dem. Hoppas jag kan göra det på nåt sätt på övningshelgen. Om Fredrik och/eller nya Caroline kommer så att det inte är bara jag som vill lyssna på nåt konstigt och annorlunda när alla andra vill typ dansa. Fast... på Djäknen blev det också massor av svensk musik sedan och fastän Fredrik sa att det kommer mer Sonata sedan så blev det inte så. När min sista cider var slut så började jag känna mig ganska utanför fast jag visste att det var dumt och jag var bara trött och... ja, inte sparv men jag hade druckit ganska många cider. (Riitta förresten, nästan ingen annan förstår om du säger sparv när du menar full, det är bara nåt konstigt jag har hittat på. Och om du vill ha kaffe så bör du oftast inte beställa "en stor stark"... fast det här visste du ju redan!)

Och jag blev inte särskilt glad när jag hade tänkt jättelänge på vad jag skulle säga, fråga Hampus om jag hade hört rätt att han också bodde i Flogsta och om han i så fall visste när sista bussen går, men jag hann bara fråga om han alltså också bor i Flogsta och han typ tittade på mig, sa nej och fortsatte prata med de andra. Tur att Johanna H. var där, hon märkte i alla fall alltid när jag försökte säga något och nästan hjälpte mig att få dem att höra mig. Nästan. Jag försökte några gånger att kolla bussarna med min mobil men sen lyckades jag fråga så högt att de hörde om någon visste eller om nån som hade snabbare internet kunde kolla. Johanna kollade. Snällt.

Jag hade alltså en ganska bra kväll. När jag kom hem så var jag nästan för trött för att se Salatut, och tänkte att det skulle störa mina drömmar (jag drömde ändå inte om kören eller om Salatut, jag drömde om typ Hunger Games) men sen så såg jag avsnittet ändå för att idag skulle det kanske inte gå längre att hitta det. Och klockan ett försökte jag somna. Det gick inte. Jag var hungrig. Till slut gav jag upp, tände lampan och åt lite nötter och chips (som Riitta hade köpt till lördagen men vi åt inte så mycket) och kollade vad folk hade skrivit på Demi om Salatut. Sen försökte jag somna igen. Efter tre, dödstrött och stressad, sms:ade jag E's pappa att jag skulle behöva mer sömn än ett par timmar och kommer först på eftermiddagen. Relativt snart somnade jag. Vaknade ändå ganska tidigt och tände lampan innan elva, tänkte skriva "gick upp" men det har jag inte gjort än. Nu hinner jag dricka en Stor Stark och ligga vid datorn i lugn och ro innan jag måste åka. Och imorgon börjar jag jobba först klockan elva.

Om jag hade åkt hem direkt efter kören, ätit något och försökt somna, hade jag kanske sovit mer än sex timmar och gått upp klockan sex helt pigg? Kanske. Eller så hade jag druckit en eller två liter cider hemma istället och varit säker att pojkarna samtidigt satt och hade kul med halva kören på Djäknen. Utan att veta att de inte ens var där. Dessutom så var jag inte alls trött efter kören.

Nu är jag lite trött. Kaffe!!