Jag glömde...

...att vi också lyssnade på Mary Lou och sjöng med. Jag glömde att fråga om de hade hört den akustiska versionen.

Det var Fredrik som valde musiken, jag har inget emot Tallulah eller Mary Lou men själv hade jag så klart valt Broken, Shy, Misery, Gravenimage eller nån annan av mina favoriter. Som sagt, texten är viktigast.

På jobbet igår ville jag ta den obligatoriska promenaden innan det skulle börja regna på riktigt, så jag väntade utanför huset för att bara kasta in ryggsäcken och gå när taxin skulle komma. Den kom jättesent och det började redan regna ganska mycket. När vi hade gått så märkte jag att jag hade glömt radion som E alltid har med sig och lyssnar på när vi är ute. Jag sa det till henne och att vi helt enkelt får prata istället, och frågade som vanligt om hon hade haft en bra dag och vad hon hade gjort. Hon berättade (samma svar som alltid, ja och att hon sydde) och sen överraskade hon mig genom att fråga om min dag. Jag berättade att jag hade bara sovit och sen handlat lite bröd innan jag kom till jobbet igen. Och jag tror jag nämnde att jag skulle till kören efter jobbet.

Efter ett tag sa hon igen något om att vi hade glömt radion, och då sa jag att det var ju så typiskt och dumt av mig men själv lyssnar jag ju nästan aldrig på radio när jag är ute, jag bara sjunger för mig själv. Och då skrattade vi båda. Sen frågade hon vad vi skulle sjunga, och jag frågade vad vi båda skulle kunna, om hon hade nåt förslag? Och hon tänkte efter och började sjunga Jag går och fiskar! Och vi båda skrattade igen och sjöng och ingen av oss kunde hela texten men det var så kul. Jag hade kanske visat videon för henne nån gång. Alla vet ju varför jag gillar den...

Jag skulle vilja att flera läste mina tankar. Men då borde jag inte skriva så personliga saker. Och ändå är det just såna saker jag vill berätta. Är det bättre om jag skriver en pappersdagbok och visar den ibland för folk som inte borde läsa den? Som på körresan till Riga, det var ju helt okej att visa den för Erik (och han brydde sig ju mer än någon annan i kören nånsin, han blev orolig och hjälpte mig att få hjälp - eller åtminstone medicin, men han kunde också bli glad om jag var glad över fåniga små saker) men att jag lät Lars läsa vad jag hade skrivit om "min söta favorit"... han visste ju säkert redan allt men ändå. Ja, han hatar mig fortfarande inte =)

Men det är inte en pappersdagbok jag vill skriva, jag vill skriva så att vem som helst kan läsa det och jag vill att de ska läsa mina tankar. Att de kanske förstår mig bättre. Kanske.

Men hur kan jag veta om någon har läst det här? Om ingen - alltså ingen i kören - ens vill läsa så personliga saker? Att komma så nära mig?

Jag vill vara en av dem men jag vill ändå vara mig själv. Och ofta känns det att jag måste välja antingen det ena eller det andra.

Vad skulle Carl tänka om han läste min blogg? Eller Jeppe, som är så trevlig och bryr sig om mig? Eller Hanna? Jag borde ju länka bloggen till Hanna. Varför har jag inte gjort det än? Det gör jag nu genast!