Torsdag

Varför är det så lätt att skriva om depression, social fobi, mediciner, allt som jag inte lyckas med, att jag inte har pengar... men det känns pinsamt att nämna att jag ska söka socialbidrag och att jag ska få boendestöd?

Som mamma sa redan för länge sedan när jag bad om matpengar: gå till soc som alla andra invandrare.

Nu ska jag. Nu måste jag. Och det känns bra om det inte är alldeles för svårt att få pengar av dem. Jag har fyllt i alla papper, är sjukskriven av min fina psykiater, måste bara skriva ut kontoutdrag och sånt innan jag ska iväg. Hoppas Erica kan låna mig busskortet, annars får jag gå. Fast det är fint väder. Fan att min cykel försvann. Och perkele att jag inte har pengar alls, jag skulle förtjäna en cider vid ån efter att ha klarat av besöket till soc. Det är klockan 15. Känns mycket lättare än förra gången, det var innan jag ens hade medicin mot social fobi, jag gick dit för att mamma tvingade mig, det enda jag fick var telefonnummer och de pekade på en telefon i hörnet. Som om jag skulle klara av att ringa när andra hör mig. Jag hade inga pengar på min svenska mobil men bytte till mitt finska sim-kort, grät av ångest om jag minns rätt, satt på en bänk där ingen kunde höra mig, var jättenervös och när jag äntligen ringde - hörde jag bara ett meddelande om deras öppettider. Sen fick jag jobb som telefonförsäljare och försökte aldrig med soc igen. Nu, efter mer än tre år, har min kära vän Riitta kontaktat dem och fixat mig en besökstid. Hoppas jag har allt och klarar av att förklara allt och får hjälp. Om jag får pengar av dem så börjar jag tänka på bra namn för en Littlefee Ante ;)

Ja, jag prioriterar en docka. Sen kan jag skaffa mat, alkohol, en cykel och annat viktigt, och om jag känner mig rik så kan jag kanske börja fundera på en smartphone... eller först en ny kamera kanske?

Fast jag har ingen aning hur mycket jag kan få - OM jag kan få pengar av dem. Det måste jag väl få? Som alla andra invandrare!

Och boendestöd. Som alla andra... vadå? Jag har ingen diagnos på funktionsnedsättning. Men en kvinna ringde mig flera gånger och erbjöd det, för att någon/några hade hört av sig och varit oroliga, någon visste att jag alltid är hemma och har persiennerna nere, att det är stökigt och att jag inte mår bra... jag fattar inte vem som har koll på mitt fönster. Och vem ringer folk och är orolig för mig? Jag fattar inte. Alla som bryr sig om mig (vad jag vet) skulle säga till mig innan de gör något sånt.
Men den där trevliga kvinnan behövde bara läkarintyg så skulle hon fixa någon/några som ska komma typ en gång i veckan och motivera mig att göra saker som jag måste. Nu har hon fått intyget och då väntar jag bara på att de kontaktar mig och kommer hit. Hon ringde alltså och väckte mig idag för att säga det. Jag kan nästan höra Andreas sucka av lättnad. Han har ju boendestöd och klarar sig så mycket bättre än jag... det borde inte kännas pinsamt bara för att jag inte har en diagnos som Aspergers eller ADD. Ingen vågar kalla mig neurotypisk ändå. Jag borde ju nästan vara stolt över det, eller hur! Jag skulle vara glad om jag hade en sån diagnos. Men som om jag skulle klara av att skaffa mig utredning.

Jag har bara sovit ca sex timmar, men det är nog bara bra för då vet jag att jag kan somna samtidigt som Markus ikväll. Så jag har sett fram emot att träffa honom igen! Jag drömde om honom.

Jag har mått läskigt bra sedan Riitta var här. På grund av henne, Markus, vårsolen... kanske allra mest Markus! För att vara ärlig så kan det ju också påverka att jag inte har haft pengar till vin. Inget sparvande varje kväll. Sover utan sömntabletter. Dricker kaffe och mår bra. Ikväll kommer Markus hit, imorgon ska jag få se var han bor, och jag tänker gräva ut lite mer information om honom! Jag vill att han ska berätta om sig själv! Jag vill veta vad han tänker och känner! Jag vill lära känna honom på riktigt! <3 <3 <3

Sokeana hetkenä hän suuteli minua, eihän voi tuntea ihmistä joka ei kerro itsestään mitään...