Inte lätt att vara Maaria

...när man alltid måste skämmas och hata sig själv. Jag kan förstå att många tycker att jag är jobbig men ingen hatar mig så som jag.

Jag klarade mig ganska bra tills vi gick... tror jag. Pratade dumheter men det var kanske inte så farligt, fick veta lite intressanta saker och hade ganska kul. Jätteskönt faktiskt. Och jag var inte äckligt full... än. Vet fortfarande inte vad som hände med resten av min Minttu, drack jag den eller glömde jag flaskan nånstans, eller...? Och vart gick ni och varför. Och vad fan tänkte jag. Nej, jag tänkte inte alls. Högst något som "ohoppsan, nu är jag dum igen, kan lika bra fortsätta för nu har jag redan förstört allt". Nyfiken katt som vanligt, alldeles för nyfiken. Om Lotta inte hade varit där så hade jag kanske varit lite snällare. Lugnare i alla fall.
Erica brukar säga att det inte går att nå mig när jag är för sparv, jag vet, det är sant. Då kunde jag inte ens själv nå mig själv. Försökte ringa tusen gånger för att fråga vart ni gick, för att prata... och säga vad då? Är det för sent att hoppas att du fortfarande inte hatar mig?

Tack för att du var ärlig. Ändå inte tillräckligt ärlig. Jag tycker fortfarande att det skulle hjälpa att prata i lugn och ro nån gång - helt ärligt. Eller skriv något, för jag förstår inte ens riktigt varför det inte går att ses och prata en gång.

Ibland är jag trött på att drömma. Sluta vara för snäll och säg vad du tänker så blir den där drömvarelsen i mitt fula lilla huvud lite mer som en riktig människa!

Fast det känns jätteskönt när du är snäll mot mig och inte ignorerar mig som så många andra. Farligt skönt kanske.

Om jag skulle köpa en till Umbala innan jag åker till Finland... men sen så ska jag inte köpa mer innan februari. Och ingen Minttu!!! Kanske. Fast hur ofta lyckas jag hålla ett sånt där löfte?

En vecka i Finland. Där ska jag i alla fall inte sparva mig. Får se om det får mig att må bättre, jag tror det. Måste städa rummet innan jag åker... det ser ganska hemskt ut nu igen! Det skulle hjälpa att sova och inte dricka nåt starkare än kaffe och sedan städa medan det är ljust... fast då vill jag bara fota dockor om jag råkar vara vaken innan solen går ner. Jag skulle ju fixa Madeleines face-up innan Finland!

Ikväll skulle jag kunna se manskören och kanske några körkompisar. Jag släckte precis ljuset och tänkte vila en stund... men konserten börjar om två timmar, jag kanske borde borsta håret - och tänderna - och försöka se ut som en människa? Men orkar jag? Mår jag bättre om jag ligger här och ruttnar eller om jag åker till stan och kanske köper vin? Om jag skulle duscha också och köpa något litet att äta... fast jag är trött... orkar inte ens tanka mer pengar på mobilen för att svara på Riittas sms.

Men om jag skulle lyckas sova nu och vakna när Erica vill ha "söndagspizza" ikväll så skulle jag kanske ha svårt att somna på natten. Det är ju fullmåne också. Bäst att tända ljuset igen och börja borsta håret. Sen så hoppas jag att jag är trött på kvällen och kan somna - med eller utan vin - runt midnatt och se lite dagsljus imorgon.

På onsdag måste jag gå upp "tidigt" för jag har årets sista psykoterapi. Jag får berätta om lördagen och försöka förklara allt som jag inte kan förklara. Vad fan tänkte jag? Vad ville jag nå? Vad tänkte du då?

Det var kanske dumt att jag tog min medicin idag, annars skulle jag kunna gråta tror jag. För jag hatar mig själv så jag vill gråta.