...

Två tanter från Heimstaden var här. De hade hört att jag "lånar" grannarnas mat och påminde också om att jag snart måste flytta. Nej, den där lappen som psykiatrikern gav mig hjälper inget heller. De sa vänligt att de måste tänka på dem som studerar och om jag ska plugga igen så får jag söka igen.
De sa "ta hand om dig" precis som Freud alltid säger innan de gick. Fast till Freud svarar jag att jag försöker.

Visst, jag har varit vaken hela natten (och för en gångs skull ätit egen älgfärs och egen ris, de sista jag hade, med bara lånat stekfett) och det brukar alltid kännas bättre efter att jag har sovit. Men jag kan inte sova, bara gråta.

För en stund sen kändes det som mitt största problem just nu att jag kanske inte får pengar att dricka - och äta - något gott på valborg. (Men pappa ger mig nog lite matpengar - jag prioriterar sprit ändå, det är ju valborg.)

Nu känns det som mitt största problem att jag inte ens vågar döda mig själv.

Ändå är jag ibland rädd att jag råkar göra det nån gång när jag är tillräckligt full.

Ändå vill jag dricka. Inte varje dag längre, men varje vecka.

Jag känner att jag har förlorat allt.

Det finns ingen som kan hjälpa mig.

Snart har jag inget hem, vad händer med alla mina böcker, alla mina dockor, vad händer med mig?

Jag vet inte hur de kunde veta att det är just jag som har ätit andras mat... men vem annars. Även om jag lagar mig egen mat så gör jag det helst på natten så att jag slipper träffa folk. Svenskarna i min korridor är kompisar med varandra och bara Kristina brukar vara trevlig mot mig, så att det känns äkta. Och kanske den där åländska killen. Jag vet att Matilda avskyr mig och andra känner jag egentligen inte. Social fobi och sopfobi, visst är jag den bästa korridorsgrannen nånsin! Och sen så måste jag "låna" mat när jag inte har pengar... nu tror de säkert att det alltid har varit jag, fast till och med mina saker har försvunnit några gånger.

Om jag kunde börja om från förra sommaren... eller... egentligen skulle jag kanske vilja börja om från... nej, hela mitt liv har gått snett på nåt sätt men det har funnits så mycket bra i det också.

Jag försöker alltid tro på att allt löser sig på nåt sätt. Men nu känns det svårt. Hopplöst.

Riitta skulle bli ledsen om jag dödade mig när hon är här. Så jag får komma ihåg att inte göra det på valborg... att inte göra det alls menar jag. Kan jag låta bli att gråta under valborgsfirandet?

Det finns säkert hjälp i det här landet för den som kan - och orkar - söka. Det är bara mig det är hopplöst för.

Det känns så hopplöst.

Är det så konstigt att jag dricker för mycket när jag kan?

Och att jag blir helt besatt när jag blir kär i någon? Jag kan förstå att det är jobbigt för Carl att vara så viktig för mig, men ofta är han - min drömbild av honom kanske - min enda ljusa tanke. Den lyckliga tanken jag behöver för att göra en Patronus, liksom. När det finns för många Dementors omkring mig.

Och som Erica säger - det är inte lätt att tycka om mig. Hon menar att när man tycker om mig så blir det ofta jobbigt. Men det är ju också väldigt sant att det är svårt att tycka om mig.

Ändå har jag vänner. Väldigt viktiga vänner. Jag vet att de inte kan hjälpa mig med alla mina problem, men de får mig att må bättre, mycket bättre.

Just nu väntar jag på att Erica ska komma hem och höra av sig så jag kan komma över och gråta hennes kudde blöt. Jag behöver kattkram. Just nu orkar jag inte ens tänka på vad jag kan eller måste göra, om det finns något jag kan göra, åtminstone för att få pengar... just nu behöver jag bara gråta i Ericas famn och sova. Hur ska jag klara mig när hon flyttar till Stockholm?

Och vart flyttar jag då?

Blir det aldrig något av mig? Varför måste hela mitt liv misslyckas totalt?

Varför??