Så trött

Idag åkte jag till jobbet, bussen var för TIDIG så jag kom ändå för sent för jag missade den tidigare bussen.

Jag kom in utan att se någon. E sov fortfarande. Jag satte på hennes dator och en youtube-playlist, ställde hennes mediciner och kläder i badrummet, kokade vatten så att jag skulle få kaffe och satte mig ner. Och fattade att jag inte skulle orka.

Sanningen är att jag har legat hemma och druckit vin över ett år, alla nätter alltså, sovit alla dagar. På tisdagar har jag försökt gå till kören, men ibland inte orkat. Med medicin och allt, ibland orkar jag bara inte vara social alls.

Och igår drack jag ganska många glas vin, utan det hade jag orkat idag, kanske. Eller inte orkat men gjort det ändå.

Till E's mamma sa jag bara en del av sanningen. Att jag helt enkelt inte orkar, att jag måste få sova ibland, att jag hade varit där 9 dagar i rad och jag skulle vara - hur säger man det, enemmän haittaa kuin hyötyä. Och att jag hade sovit alldeles för lite så många dagar i rad.

Pappan sov, lillasysterns kompis kom och väckte henne men då hade jag redan gått. Jag sa godmorgon till E, låtsades vara pigg och lät glad men glömde säga hejdå eller förklara till henne innan jag gick. Fick upp henne ur sängen, det var inte svårt alls idag, jag var tröttare än hon så hon vaknade själv utan att jag behövde skaka eller kittla henne.

Om jag hade stannat så skulle jag typ städa nu, helvete vad trött jag skulle vara och skulle typ ha tömt min påse av snabbkaffe, och skulle inte få åka hem på ca 3,5 timmar till. Jag trodde jag skulle sova men jag har läst och skrivit på demi. Och druckit vin. Skit i dygnsrytmen, jag går och lägger mig när vinet är slut. Om jag hade träffat Erica när jag kom hem så hade jag jättegärna kramat henne men inte orkat gå in till henne, jag ska ju inte somna i hennes säng. Jag kom hem, kastade av mig kläderna och har legat i sängen sen dess. Ätit lite mozzarella och vinbladsdolmar och läst demi. Jag är nöjd att jag försökte, det är så värt allt som kommer i övermorgon. Jag tror och hoppas att Klara kan jobba imorgon så jag har en hel ledig dag! Äntligen!

Jag skulle ha städat idag, inte bara i E's rum utan också i köket och hallen. Skönt att slippa idag, men jag vet att jag hade börjat gråta om pappan skulle ha sagt nånting alls. Tur att han sov. I övermorgon orkar jag höra vad som helst. Imorgon kommer jag inte ha vin kvar, jag åker ingenstans, jag köper inte mer vin, jag ska bara vila. Idag klarar E sig bättre själv än vad jag gör.

Jag trivs med henne, det gör jag verkligen. Men hon är också en människa, och jag trivs inte med människor. Och inte med hennes pappa! Och det är sant att jag har sovit alldeles för lite under alldeles för många dagar, jag kan aldrig gå och lägga mig i tid. Men jag är också socialt trött. Som när Andreas ringer och jag orkar inte svara. Jag orkar skriva på demi, orkar vänta på svar och vara social på internet, men inte träffa människor.

Jag är så trött. Så järksla trött.