Daana

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag.
När jag har jobbat mycket och inte kunnat sova så jag är så trött att jag inte orkar äta...
då ska jag INTE dricka mycket.

Det blev mycket på personalfesten. Först grät jag för att jag inte fick plats men de tog en extra stol till mig och där satt jag för synlig i vägen för alla men utan bestick och glas osv, utanför, som om jag inte riktigt hörde till. Som om jag typ inte var bjuden. Det var jag ju.
Medan jag grät på toa och hatade mig själv för att jag grät så gick Gotlandsresans personal till sitt eget bord så jag fick plats. Sen hade jag riktigt kul när vi åt förrätt (galet gott!!) och drack... typ fyra glas vin. Två glas skumpa (ett som alla andra och ett när jag grät på toa). Typ två eller tre white russians. Typ en gin tonic. Grät igen, minns inte vad som fick mig att börja gråta den gången men jag grät för att jag var så rädd att jag hade förlorat min chans att få fast anställning. Och att jag inte vågar berätta för Markus varför jag är så stressad att jag ibland inte kan sova. Ibland kan jag inte sova för att han säger så fula saker. Tur att jag inte minns vad han sa igår. Något väldigt elakt.

Jag vill inte heller vara så full som igår och jag vill inte heller att vårt hem ska se ut som mitt Flogsta-rum.

Jag är hela tiden rädd för att Markus ska bli trött på mig och kasta ut mig som han hotar ibland.

Jag är rädd för att jag inte får fast anställning. Vad gör jag då? Hur kan jag förklara det för Markus? Att jag var bakistrött dagen efter nationskörsbalen och typ halvsov på soffan när jag gosade med en kund, och att jag en annan gång lät Lovisa (som Markus hatar och som har fått mig att gråta några gånger men jag kan aldrig visa eller säga hur ledsen och arg hennes beteende ibland gör mig när vi är fulla) komma in i huset när jag hämtade en av kunderna och skulle äta sushi som ledsagare. Lovisa gick på toa och lämnade sin väska i kontoret "nu skiter jag i om det här är personalens privata område". Som tur är sa hon inget rasistiskt till mina kollegor. Jag tror inte hon skulle säga sånt direkt till någon, men jag skäms när folk i stan hör henne säga rasistiska dumma saker om folk. Men jag fick höra senare att det inte var okej att hon kom in. Och att jag borde be om förlåtelse. Jag har inte träffat Michaela sen dess, det var hon som fick jobba extra hårt när jag var trött (fast det var en söndag, inte jätteviktiga saker att göra, viktiga saker skötte jag självklart). Och jag vet inte hur jag skulle be om ursäkt för att jag lät min kompis komma in i huset och gå på toa och hon gick in i köket och kontoret. Men nu vet både Lovisa och jag att jag inte får låta obehöriga komma in i huset.

Jag ramlade igår och vad jag minns så gick jag till bussen även fast de hade beställt en taxi till mig. Jag skäms. Och som sagt fick jag inga vackra ord av Markus hemma. Han hade också druckit med sina kompisar men självklart inte lika full som jag.

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag, när vi var i Markus pappas sommarstuga, när jag ramlade och bet mig i tungan så att den fortfarande känns konstig och jag kan inte uttala s korrekt. Då hade jag också jobbat mycket och var så trött så jag inte orkade äta. Markus lät mig inte sova på dagen när vi kom fram heller. Och då gick kvällen som den gick. De fick i alla fall vara i fred på kvällen/natten för jag gick och la mig direkt efter att jag ramlade. Det var blod överallt.

Fast jag tror inte hela familjen hatar mig. Taina kanske, ibland. De andra tror jag inte. Även fast Markus skrev det den gången han sa att det var slut mellan oss. Det var det ju inte. Det första jag gjorde var väl att ringa till Riitta och Johannes.

Jag är rädd att Johannes tycker jag är jobbig. Snart slutar han säkert i kören som Carl gjorde. Jag ville ju bara att vi skulle vara vänner. Jag behöver honom. Jag behöver se honom. I tisdags pratade vi inget heller och han följde inte med på köröl. Fast det är väl skönt att han inte pratar med mig bara för att han tycker synd om mig. Jakob gjorde typ det och så nån gång när jag frågade när han skulle komma förbi igen så sa han nåt som att jag mår ju bättre nu, han trodde inte jag skulle behöva det längre. Han trodde också att jag hade önskat att få sitta bredvid honom på förra höstbalen. Jag hade inte önskat något. Ändå satt jag bredvid honom och mittemot Johannes. På vårbalen satt jag bredvid Johannes och mittemot Lars och Alex. Det var jättekul, för Alex, som jag då träffade för första gången, var så underbart social och efter typ första hälsningen betedde han sig som om vi hade varit vänner i åratal. Alex är så fin!!

Undrar vem jag får sitta med imorgon på höstbalen.

Undrar hur full och dum jag blir imorgon.

Ikväll ska jag i alla fall bara dricka cider, ingen Minttu som den gången jag pratade med Carl om hans pappa på serenadkvällen. Men imorgon? Tur att jag är ledig på söndag.

Nu vill nog katterna ha frukost. Jag vaknade klockan tio för att Markus hade lämnat lampan på i sovrummet. Typiskt.

Jag vill att Markus ska älska mig igen.