Oktober 2016

Uppdatering då och då. Jag är förresten inte full den här gången! Inte särskilt ledsen heller. Lite sårad fortfarande för att Markus sms:ade så fult när han (antagligen vrålhungrig och trött) hade kommit hem och skulle laga mat, skulle väl rengöra spisen först och märkte att jag hade använt skrapan för att göra rent i ugnen. (Efter att jag gjorde vegetarisk lasagne, då var han också hungrig och trött och arg för att plåten blev så full att det droppade lite över och han var säker att jag inte skulle rengöra ugnen, sen så var lasagnen väldigt blöt när den var nylagad - "jävla soppa" - och förresten var lökbitarna för stora och för många. Nästa dag tyckte han också att den var god.)

Idag när jag var på jobbet och han hade kommit hem:

Markus: "Vad i helvetes har du gjort med SPIS SKRAPAN? Du köper en ny för du kommer hem."

Jag: "Skrapat... ugn kanske. Trodde det skulle räcka att byta blad? Men ok jag köper. Jobbar på julafton och juldag förresten :(

Nåt annat jag ska köpa? Släng inte den gamla skrapan förresten!

Markus: "Den är till för spisen. Används inte på något annat jävla ställe är du efterbliven på riktigt?

Skit i affären den gick inte sönder när jag bröt upp den men hade lika gärna kunnat göra. Fattar inte vad i helvetes du håller på med."

Ja, Markus kan säga riktigt fult till mig ibland, och om jag också blir arg och säger saker tillbaka så blir det bara värre. Men oftast har jag inget att säga tillbaka. Han har ju rätt, han säger det bara så att jag blir riktigt ledsen. Oftast blir han arg när han är hungrig och trött efter jobbet. Han skulle aldrig prata så fult till någon annan. Förutom kattjävlarna kanske! Och motståndarna på dumma dataspel, men de hör ju inte honom. 

Annars är väl mitt liv bättre och bättre.

I förrgår fick jag månadsanställning på LSS-boendet där jag har jobbat som vikarie i ett år. Månadsanställning året ut, sen är den fasta tjänsten min om de är nöjda med mig! Det är ganska säkert, åtminstone om jag spelar lite mindre Candy Crush på jobbet ;)

(Jag har försökt se till att bara använda mobilen när jag jobbar med kollegor som också bryter mot den regeln, men någon hade väl nämnt det i alla fall.)

Det är lite svårt att hinna med jobbet, vara ledsagare åt två av kunderna (20 timmar i månaden utöver arbetstimmarna) och så kören. Igår blev jag stämfiskal i alten. Äntligen med i styrelsen efter nio år i kören! Känner mig viktig ;)

Min körbästis Jakob T. har slutat, det är tråkigt, men vi har fått fina nya korister. Speciellt Lars underbara sambo Alex! De två satt mittemot mig och Johannes på vårbalen (vilken perfekt plats jag fick!) och Alex var som om han hade känt oss i åratal. Otroligt social och jättegullig! Jag blev jätteglad när han kom med i kören! Nu på höstens övningshelg var han och Johannes i min grupp (och Malin och Johan O), vi tre planerade spexet hemma hos mig en kväll. Eller egentligen var det bara Alex och Johannes som planerade, jag hade inga idéer och vågade inte säga högt det lilla jag tänkte på. Men medan vi väntade på Johannes så hade Alex och jag en jättetrevlig liten pratstund. Om Johannes, Lars, Carl, Erica, killar och tjejer och om att vara kär och sånt. Förresten presenterade jag några av mina dockor osv. Och visade ett par teckningar. Och så valde han te (hallonlakrits!!) och muminmugg (Mymlan med sina ungar). Jag tror han försökte säga något i stil av att jag inte är Mårran om inte jag vill vara Mårran (jo, jag gillar Mårran). Och när Johannes kom så valde Alex precis rätt mugg åt honom. Snusmumriken förstås. Fast egentligen är det Jakob som är Snusmumriken, men Lovisa tar ju också Mårran varje gång hon är här...

Alex är en så underbar människa. De andra nya är också jättetrevliga. Men Alex känns som en riktig vän. Någon som kanske kan "ersätta" Jakob i körsammanhang!

På övningshelgen drack jag så mycket att jag grät. Som vanligt alltså. 

Så mycket att jag ville dö, eller döda mig utan att dö för att få uppmärksamhet, eller något.

Ibland hatar jag mig så mycket.

Ibland hatar jag mig så jävla mycket. Eller ofta. För ofta. Det skulle säkert bli bättre om jag kunde sluta supa mig full, men ibland (som när jag trodde jag hade misslyckats med lasagnen) har det inget med alkohol att göra. Och utan alkohol kan det hända att jag inte lyckas säga nånting alls och känner mig utanför. Jag hatar att känna mig utanför. Och jag älskar uppmärksamhet. Om jag vet vad jag ska säga.

Men jag har slutat äta medicin. Helt. Jag har inte gått ner i vikt än, men det borde bli lättare nu. Jag har inte heller börjat supa mer som psykiatrikern varnade att jag skulle om jag slutade! Mindre, till och med. Och jag cyklar nästan alltid till och från jobbet.