Saker man aldrig borde skriva på fb angående jobbet

Gubben gör mig GAAAAALEN!!!
Ursäkta. Note to self: bli aldrig fb-kompis med lillasystern.
Per-ke-le. Såååå skönt att vara ledig imorgon och åka till Finland på söndag - med alla utom gubben!!!

...nu behöver jag sparva mig lite. Det är skönt när det händer så här sällan ;)


Det där skrev jag faktiskt. Men han gör mig galen, så perkeleen galen, vitun gubbe.
Oftast brukar jag vara stolt över mig själv för att jag "kan hantera honom" och inte bry mig för mycket om allt han säger och gör, men helvete... det kommer bli SÅÅÅÅ SKÖÖÖÖNT att vara borta från honom i tre veckor.

Jag packade E's väskor idag enligt mammans lista... tills  gubben  pappan kom och visade mig hur man skulle göra. Alltså, min mamma kan vara jobbig när hon blandar sig i packandet, men hoppas jag kommer ihåg det här nästa gång hon försöker. Då kommer jag krama henne och säga tack! (Men att jag fixar det själv, det är ju min väska när mamma försöker "hjälpa till", men när gubben gör det så är det ju hans dotter det gäller... vänta lite, de kanske tänker lite likadant. Men det är ändå en annan sak när någon annan packar dotterns väska och ska också packa upp den!!!)


Han lät som om jag inte gjorde tillräckligt mycket... ta det för saatana inte personligt, jag gör så mycket jag kan och lite till, diskar automatiskt efter att E har ätit (alla som känner mig vet att jag INTE gör det hemma) - och då kommer gubbjäveln och visar mig hur man ska göra. Så jävla många gånger har han gjort det, med alla möjliga saker, och när jag försiktigt försöker säga att det var precis det jag höll på med eller att jag tänkte göra så här för att... så får jag höra "spelar ingen roll".

Om man inte har träffat honom så vet man inte hur det är. Jag skulle kunna klaga på mamma, pappa, Erica, Trollet, Marco, Laura, Andreas, alla som känner mig, och några till, Lauras man till exempel, alla skulle jag kunna prata om på samma sätt, men det gör jag inte för jag vet att de har rätt. Men gubben... lär dig att lyssna, perkele!!!

Jag skulle kunna ge så många exempel men det låter jag bli. Alltså, man får ju inte... jag säger bara vittu och nu är det dags att kolla bussen, om fyra minuter så ska jag skrika som fan (om jag vågar) på balkongen och sen så åker jag till Snerikes, det borde vara åtminstone en tjej där som jag känner, jag är inte säker om jag känner igen henne men jag tror det. Träffade henne på Systemet idag, undrade vem det var men låtsades känna igen och nu tror jag att jag vet. Hon sa att hon skulle gå på Snerikes. Och vem vet... vad som helst kan hända, jag kommer säkert se någon mer som jag känner.

Eller så skriker jag inte. Jag tror inte det är så mycket folk här att jag skulle våga. Fast just det skulle jag behöva. Men jag vill inte vara den enda som skriker!

Trött katt, ont i ryggen, orkar inte sminka mig (tar ändå sminkpåsen med mig), känner mig redan lite sparv efter ~0,75 liter cider (6%). Ja, jag har ju inte ätit på många timmar. Vaknade för tidigt, innan halv 10 fastän jag skulle börja jobba kl. 15, hade precis drömt om att jag gick och lämnade de där blodproverna som psykologen ville. I drömmen gjorde det ont, fast inte som en nål. Sen så vaknade jag, minns inte ens mina andra drömmar, och började tänka på att kanske göra det idag. Jag tror jag funderade på det igår också, fast det kan ha varit drömmen. Nej, jag tänkte nog på det. Jag försökte somna om, det gick inte, så jag gick upp och drack en stor stark [kaffe] och tänkte på saken. Jag var inte helt säker vart jag skulle gå, alldeles själv, vad skulle jag säga om de sa att det var fel plats - psykologen sa nåt om Läkarhuset, men jag har varit på Akademiska med Erica och där vet jag vart man går. Så jag åkte dit och råkade hoppa av bussen på precis rätt hållplats. Såg ingen som jag kände (tyvärr?), pratade som vem som helst med sköterskan som tog emot mig, om att jag borde skaffa mig en svensk legitimation och hur man gör det osv.

Så jätteläskigt var det inte. Inte alls, faktiskt. Jag pratade med dem som vem som helst skulle ha gjort, klarade mig jättebra, var jättestolt över mig själv för att jag gjorde det. Att det kan vara lika svårt som för någon med extrem nålfobi! Ja, det hade jag för ca. 12 år sen, jag minns hur det var. Och nej, förresten, det här var inte alls lika svårt. Eller kanske för att då var det också det sociala...? Nej, det var det inte, oftast inte. Nålfobin var värre än min sociala fobi nånsin. Kanske. Nuförtiden har jag bara nålfetisch. Erica tyckte det var kul att säga det när jag följde med henne när hon skulle lämna blodprover, att säga att jag inte bara följde med för att hon har nålfobi utan för att jag har nålfetisch.

Det läskigaste kommer när jag får resultaten, jag vill nog inte veta. Men det är först i augusti, först när jag är 28, tre dagar efter min födelsedag. Då ska jag träffa psykologen igen och höra hur död min lever är osv. Läskigt.

Men nålen kändes fascinerande. Märket finns kvar. En bit av plåstret har jag sparat i min nya dagbok. Knäpp katt, men nålfetisch har jag haft sedan jag var jätteliten.

Jag älskar den här känslan av att vad som helst kan hända, när jag ska ut. Efter en liter cider är jag nog redan ganska sparv. Hur många får jag köpa högst... alla mina kontanter? Eller lite till. Hoppas jag hinner till sista bussen. För jag vill inte betala för taxi och mina tassar orkar inte gå hem. Fast taxi... nej, nu tänker jag på honom igen. Och han ska fan inte behöva skjutsa en sparv till Flogsta! Jag hoppas han är ledig ikväll... ledig och på Snerikes... =D

Efter blodproverna åt jag sushibuffé, skrev dagbok, köpte lite grejer (jag ska nog måla en födelsedagspresent till E) och åkte till E. Jobbade 5,5 timmar och sen buffén har jag inte ätit mer än några blåbär. Hoppas ingen av dem är där... nej, jag hoppas de är där. Helst alla. Alla som jag gillar. Eller någon.

Knäpp katt som går ut ikväll. Sparvkatt. Om någon av dem är där så tycker jag synd om honom.