Krönikan

Jag var så stressad över den där jävla krönikan. Jag kunde inte komma igång med skrivandet alls, hade nästan inte alls gjort anteckningar under året som jag hade tänkt göra. Jag började på vårbalskvällen 2016 och skrev ner ett par ord (Hotell Linnés sal, jag höll tal) och så tänkte jag att jag börjar när jag har fått boken, Jesper skulle bara skriva rent sin krönika först, han hade precis fått boken. Men sen så fick Jesper annat att göra så Elin skulle skriva rent den, och sen så blev hon 1Q och fick mycket annat att göra.

Så många nätter då jag nästan grät och kunde inte somna för att jag stressade över krönikan. Nu på våren, alltså. När det var mindre än en månad kvar.

Jag fick bilder på några års krönikor av Elin i februari, då hade hon redan börjat skriva rent så jag kunde inte göra det istället (hon har en jättefin handstil!) men det var ändå omöjligt att komma igång utan boken. Fast jag vet inte om det hade varit lättare med boken. Jag kan tydligen aldrig göra något innan sista natten, så har det alltid varit med alla skoluppgifter och allt. Nu blev det som tur var inte riktigt sista möjliga natten, utan jag började skriva ner årets händelser redan veckan innan balen. Och på tisdagen innan balen fick jag boken, den natten satt jag och skrev, först drack jag cider för att koncentrera mig men sen så blev jag för full för att koncentrera mig. Precis så gjorde jag veckan innan också, när jag skrev ner händelser första natten. Men jag blev klar med det på två dagar (eller nätter) och med rimmandet också, fast det allra sista skrev jag på bussen på väg till balen. Och jag skrev krönikan i boken på vårbalsdagen; hemma, på busshållplatsen, innan uppsjungning, precis innan fördrinken. Jag hade tänkt skriva långsamt med jättefin handstil men det hann jag inte. Men jag skrev tydligt med en lila penna.

När jag läste de gamla krönikorna fick jag ångest för att jag kände att jag inte hör till "inside-gruppen", jag är inte tillräckligt populär, jag vet ingenting om när några körpar blev ihop under året osv. Att krönikören borde vara nån som hänger med sina körkompisar utanför körens gemensamma saker. Jag hatar känslan att vara utanför och fastän jag fattar att jag inte är mer utanför än de flesta andra så känner jag fortfarande ibland att jag inte hör till den där påhittade inside-gruppen. Det var skönt att vara med i styrelsen dock, vi åt på Koh Phangan i torsdags och hade jättemysigt!! Bara sju pers, där kände jag mig typ viktig för att jag var med!!

Jag var rädd att jag inte skulle lyckas skriva något alls. Fan vad pinsamt! Eller att det skulle bli väldigt kort och dåligt, eller att jag skulle vara tvungen att läsa den dagboksformade första versionen eftersom det kändes omöjligt att komma på rim på ett språk som inte är mitt modersmål.

Men det blev absolut inte kort, det blev tydligen inte dåligt heller. Jag kom igång till sist och då var det - som jag egentligen visste hela tiden - jättekul och jättelätt att rimma. Och jag HATAR!!! att läsa högt, jag var sjukt nervös och kände att jag var alltför nykter när jag stod på scenen i slutet av vårbalen. Men typ alla sa till mig efteråt att det var sjukt bra!! Jag var helt överlycklig många dagar efter balen. Och ler fortfarande som en galning när jag tänker på det. Jag lyckades. Jag älskar den känslan. Och jag älskar uppmärksamhet. Happy kitty!!!

Så, nu tänker jag skriva ner krönikan här i bloggen. Så att Riitta och de körkompisar som inte var där kan läsa den.