...ja älyttömien asioiden tekeminen, ainakin jos muuten tuntuu ettei mikään tunnu miltään.
Jag vill ha uppmärksamhet. Jag vill vara synlig. Jag vill ha kommentarer. Jag gör galna saker för att känna något.
Riitta köpte två underbara halsband till mig på Kulturnatten. På kören igår såg jag att Elinor hade ett nästan likadant halsband, en liten hjärtformad medaljong av silver.
Jag har ingen så liten bild. Istället kan jag skriva namnet.
Med blod.
Och folk säger att jag inte är creepy? Jag skrämde ju Jason så han nästan började hata mig när jag skrev ett litet brev med blod. När han redan tyckte om mig. Sen blev vi typ vänner igen men ändå... inte okej.
Om jag inte får uppmärksamhet så kan jag bli creepy och för konstig och göra dumma saker.
Om jag gör dumma, konstiga saker för att få uppmärksamhet så börjar folk tycka att jag är för konstig och creepy och då blir jag osynlig.
Nyt soi: Broken
Can you see my blood when I'm bleeding?
onsdag 18 september 2013
Jag glömde...
...att vi också lyssnade på Mary Lou och sjöng med. Jag glömde att fråga om de hade hört den akustiska versionen.
Det var Fredrik som valde musiken, jag har inget emot Tallulah eller Mary Lou men själv hade jag så klart valt Broken, Shy, Misery, Gravenimage eller nån annan av mina favoriter. Som sagt, texten är viktigast.
På jobbet igår ville jag ta den obligatoriska promenaden innan det skulle börja regna på riktigt, så jag väntade utanför huset för att bara kasta in ryggsäcken och gå när taxin skulle komma. Den kom jättesent och det började redan regna ganska mycket. När vi hade gått så märkte jag att jag hade glömt radion som E alltid har med sig och lyssnar på när vi är ute. Jag sa det till henne och att vi helt enkelt får prata istället, och frågade som vanligt om hon hade haft en bra dag och vad hon hade gjort. Hon berättade (samma svar som alltid, ja och att hon sydde) och sen överraskade hon mig genom att fråga om min dag. Jag berättade att jag hade bara sovit och sen handlat lite bröd innan jag kom till jobbet igen. Och jag tror jag nämnde att jag skulle till kören efter jobbet.
Efter ett tag sa hon igen något om att vi hade glömt radion, och då sa jag att det var ju så typiskt och dumt av mig men själv lyssnar jag ju nästan aldrig på radio när jag är ute, jag bara sjunger för mig själv. Och då skrattade vi båda. Sen frågade hon vad vi skulle sjunga, och jag frågade vad vi båda skulle kunna, om hon hade nåt förslag? Och hon tänkte efter och började sjunga Jag går och fiskar! Och vi båda skrattade igen och sjöng och ingen av oss kunde hela texten men det var så kul. Jag hade kanske visat videon för henne nån gång. Alla vet ju varför jag gillar den...
Jag skulle vilja att flera läste mina tankar. Men då borde jag inte skriva så personliga saker. Och ändå är det just såna saker jag vill berätta. Är det bättre om jag skriver en pappersdagbok och visar den ibland för folk som inte borde läsa den? Som på körresan till Riga, det var ju helt okej att visa den för Erik (och han brydde sig ju mer än någon annan i kören nånsin, han blev orolig och hjälpte mig att få hjälp - eller åtminstone medicin, men han kunde också bli glad om jag var glad över fåniga små saker) men att jag lät Lars läsa vad jag hade skrivit om "min söta favorit"... han visste ju säkert redan allt men ändå. Ja, han hatar mig fortfarande inte =)
Men det är inte en pappersdagbok jag vill skriva, jag vill skriva så att vem som helst kan läsa det och jag vill att de ska läsa mina tankar. Att de kanske förstår mig bättre. Kanske.
Men hur kan jag veta om någon har läst det här? Om ingen - alltså ingen i kören - ens vill läsa så personliga saker? Att komma så nära mig?
Jag vill vara en av dem men jag vill ändå vara mig själv. Och ofta känns det att jag måste välja antingen det ena eller det andra.
Vad skulle Carl tänka om han läste min blogg? Eller Jeppe, som är så trevlig och bryr sig om mig? Eller Hanna? Jag borde ju länka bloggen till Hanna. Varför har jag inte gjort det än? Det gör jag nu genast!
Det var Fredrik som valde musiken, jag har inget emot Tallulah eller Mary Lou men själv hade jag så klart valt Broken, Shy, Misery, Gravenimage eller nån annan av mina favoriter. Som sagt, texten är viktigast.
På jobbet igår ville jag ta den obligatoriska promenaden innan det skulle börja regna på riktigt, så jag väntade utanför huset för att bara kasta in ryggsäcken och gå när taxin skulle komma. Den kom jättesent och det började redan regna ganska mycket. När vi hade gått så märkte jag att jag hade glömt radion som E alltid har med sig och lyssnar på när vi är ute. Jag sa det till henne och att vi helt enkelt får prata istället, och frågade som vanligt om hon hade haft en bra dag och vad hon hade gjort. Hon berättade (samma svar som alltid, ja och att hon sydde) och sen överraskade hon mig genom att fråga om min dag. Jag berättade att jag hade bara sovit och sen handlat lite bröd innan jag kom till jobbet igen. Och jag tror jag nämnde att jag skulle till kören efter jobbet.
Efter ett tag sa hon igen något om att vi hade glömt radion, och då sa jag att det var ju så typiskt och dumt av mig men själv lyssnar jag ju nästan aldrig på radio när jag är ute, jag bara sjunger för mig själv. Och då skrattade vi båda. Sen frågade hon vad vi skulle sjunga, och jag frågade vad vi båda skulle kunna, om hon hade nåt förslag? Och hon tänkte efter och började sjunga Jag går och fiskar! Och vi båda skrattade igen och sjöng och ingen av oss kunde hela texten men det var så kul. Jag hade kanske visat videon för henne nån gång. Alla vet ju varför jag gillar den...
Jag skulle vilja att flera läste mina tankar. Men då borde jag inte skriva så personliga saker. Och ändå är det just såna saker jag vill berätta. Är det bättre om jag skriver en pappersdagbok och visar den ibland för folk som inte borde läsa den? Som på körresan till Riga, det var ju helt okej att visa den för Erik (och han brydde sig ju mer än någon annan i kören nånsin, han blev orolig och hjälpte mig att få hjälp - eller åtminstone medicin, men han kunde också bli glad om jag var glad över fåniga små saker) men att jag lät Lars läsa vad jag hade skrivit om "min söta favorit"... han visste ju säkert redan allt men ändå. Ja, han hatar mig fortfarande inte =)
Men det är inte en pappersdagbok jag vill skriva, jag vill skriva så att vem som helst kan läsa det och jag vill att de ska läsa mina tankar. Att de kanske förstår mig bättre. Kanske.
Men hur kan jag veta om någon har läst det här? Om ingen - alltså ingen i kören - ens vill läsa så personliga saker? Att komma så nära mig?
Jag vill vara en av dem men jag vill ändå vara mig själv. Och ofta känns det att jag måste välja antingen det ena eller det andra.
Vad skulle Carl tänka om han läste min blogg? Eller Jeppe, som är så trevlig och bryr sig om mig? Eller Hanna? Jag borde ju länka bloggen till Hanna. Varför har jag inte gjort det än? Det gör jag nu genast!
...
Vet inte vad du ska säga... och vet inte vad han skulle säga, det var inget farligt svar i alla fall. Men hur mycket läste du? Hur mycket vet han?
Det kommer nog inte gå över så snart. Men mig stör det inte. Älskar ju känslan att vara förtjust som en tonåring. Och det där med L.M. har nog inte riktigt gått över heller, jag blev jätteglad när han hälsade när jag kom till kören (först klockan sju för jag jobbade till sex och sen kollade jag facebook med E's dator innan jag åkte).
Och så snällt av honom att ta ifrån mig kniven när jag lekte med den på lussegasken. Märkte någon annan ens något? Jag minns inte ens om Carl var där. Jag minns inget annat om honom från förra året än att han satt bredvid mig på höstbalen och att jag tyckte han var otroligt trevlig. Därför tog jag hans namnlapp också, det kanske var den första jag nånsin sparade som inte var min eller Lars, men då var jag inte förtjust än, jag ville bara komma ihåg hans namn. Och på vårbalen? Han satt bredvid mig igen och var söt och snäll och rolig och jag sparade hans namnlapp igen. Fin liten samling jag har här.
Jo, jag är visst lite creepy. Och när söta grannar flyttar ut så sparar jag deras namnlappar också. Okej, Lind bodde inte i samma hus men det var ju Lind det. Och förresten så är det här inte alls lika creepy som vissa bilder på min gamla Bilddagbok, där jag hade bilder på saker som "Mathias Lind är söt" som jag skrivit med blod på väggarna. Vilken tur att Carl inte bor i Flogsta längre. Han bodde tydligen tidigare i samma hus som Trollet, men då visste jag inte det, vilken tur för honom.
Efter kören gick vi ner till Djäknen. Just det, vi har förresten nytt hår i kören! Fan vad jag stirrade när jag kom och såg honom bredvid Jeppe. Jag tror Jeppe märkte det och jag tror också han vet precis hur mycket jag gillar långt hår... och smala söta nördar. På fikapausen sa jag faktiskt till Elinor att det är bra att vi har nytt hår i kören så min uppmärksamhet är lite delad, och det är ju sant, men ändå märkte jag jättetydligt att det bara är Hårets (ja Hampus heter han ju på riktigt) utseende som jag märkte och med Carl var det ju något helt annat. Jag märkte inte hur jättesöt han är innan jag hade märkt hur otroligt snäll och artig och trevlig han är.
Jag hade min Sonata-tröja på mig. Och då - på Djäknen alltså - började folk prata om musik och jag hörde Fredrik fråga en ny jättetrevlig tjej om hon tyckte om Sonata Arctica. OMG!! Fredrik bytte musiken till Tallulah och vi sjöng med och mjau vad jag njöt! Dricka cider och prata med trevligt folk, att känna att jag var en av dem och lyssna och sjunga på SONATA med folk som också gillar det!!!! Och inte bara en, utan två, och så att andra hör också hur bra det är. Hampus sa att det lät bra! =)
Jag var inte ens särskilt ledsen över att Carl (och Lars, och Lars) inte var där. Fast jag skulle gärna spela lite Sonata för dem. Hoppas jag kan göra det på nåt sätt på övningshelgen. Om Fredrik och/eller nya Caroline kommer så att det inte är bara jag som vill lyssna på nåt konstigt och annorlunda när alla andra vill typ dansa. Fast... på Djäknen blev det också massor av svensk musik sedan och fastän Fredrik sa att det kommer mer Sonata sedan så blev det inte så. När min sista cider var slut så började jag känna mig ganska utanför fast jag visste att det var dumt och jag var bara trött och... ja, inte sparv men jag hade druckit ganska många cider. (Riitta förresten, nästan ingen annan förstår om du säger sparv när du menar full, det är bara nåt konstigt jag har hittat på. Och om du vill ha kaffe så bör du oftast inte beställa "en stor stark"... fast det här visste du ju redan!)
Och jag blev inte särskilt glad när jag hade tänkt jättelänge på vad jag skulle säga, fråga Hampus om jag hade hört rätt att han också bodde i Flogsta och om han i så fall visste när sista bussen går, men jag hann bara fråga om han alltså också bor i Flogsta och han typ tittade på mig, sa nej och fortsatte prata med de andra. Tur att Johanna H. var där, hon märkte i alla fall alltid när jag försökte säga något och nästan hjälpte mig att få dem att höra mig. Nästan. Jag försökte några gånger att kolla bussarna med min mobil men sen lyckades jag fråga så högt att de hörde om någon visste eller om nån som hade snabbare internet kunde kolla. Johanna kollade. Snällt.
Jag hade alltså en ganska bra kväll. När jag kom hem så var jag nästan för trött för att se Salatut, och tänkte att det skulle störa mina drömmar (jag drömde ändå inte om kören eller om Salatut, jag drömde om typ Hunger Games) men sen så såg jag avsnittet ändå för att idag skulle det kanske inte gå längre att hitta det. Och klockan ett försökte jag somna. Det gick inte. Jag var hungrig. Till slut gav jag upp, tände lampan och åt lite nötter och chips (som Riitta hade köpt till lördagen men vi åt inte så mycket) och kollade vad folk hade skrivit på Demi om Salatut. Sen försökte jag somna igen. Efter tre, dödstrött och stressad, sms:ade jag E's pappa att jag skulle behöva mer sömn än ett par timmar och kommer först på eftermiddagen. Relativt snart somnade jag. Vaknade ändå ganska tidigt och tände lampan innan elva, tänkte skriva "gick upp" men det har jag inte gjort än. Nu hinner jag dricka en Stor Stark och ligga vid datorn i lugn och ro innan jag måste åka. Och imorgon börjar jag jobba först klockan elva.
Om jag hade åkt hem direkt efter kören, ätit något och försökt somna, hade jag kanske sovit mer än sex timmar och gått upp klockan sex helt pigg? Kanske. Eller så hade jag druckit en eller två liter cider hemma istället och varit säker att pojkarna samtidigt satt och hade kul med halva kören på Djäknen. Utan att veta att de inte ens var där. Dessutom så var jag inte alls trött efter kören.
Nu är jag lite trött. Kaffe!!
Det kommer nog inte gå över så snart. Men mig stör det inte. Älskar ju känslan att vara förtjust som en tonåring. Och det där med L.M. har nog inte riktigt gått över heller, jag blev jätteglad när han hälsade när jag kom till kören (först klockan sju för jag jobbade till sex och sen kollade jag facebook med E's dator innan jag åkte).
Och så snällt av honom att ta ifrån mig kniven när jag lekte med den på lussegasken. Märkte någon annan ens något? Jag minns inte ens om Carl var där. Jag minns inget annat om honom från förra året än att han satt bredvid mig på höstbalen och att jag tyckte han var otroligt trevlig. Därför tog jag hans namnlapp också, det kanske var den första jag nånsin sparade som inte var min eller Lars, men då var jag inte förtjust än, jag ville bara komma ihåg hans namn. Och på vårbalen? Han satt bredvid mig igen och var söt och snäll och rolig och jag sparade hans namnlapp igen. Fin liten samling jag har här.
Jo, jag är visst lite creepy. Och när söta grannar flyttar ut så sparar jag deras namnlappar också. Okej, Lind bodde inte i samma hus men det var ju Lind det. Och förresten så är det här inte alls lika creepy som vissa bilder på min gamla Bilddagbok, där jag hade bilder på saker som "Mathias Lind är söt" som jag skrivit med blod på väggarna. Vilken tur att Carl inte bor i Flogsta längre. Han bodde tydligen tidigare i samma hus som Trollet, men då visste jag inte det, vilken tur för honom.
Efter kören gick vi ner till Djäknen. Just det, vi har förresten nytt hår i kören! Fan vad jag stirrade när jag kom och såg honom bredvid Jeppe. Jag tror Jeppe märkte det och jag tror också han vet precis hur mycket jag gillar långt hår... och smala söta nördar. På fikapausen sa jag faktiskt till Elinor att det är bra att vi har nytt hår i kören så min uppmärksamhet är lite delad, och det är ju sant, men ändå märkte jag jättetydligt att det bara är Hårets (ja Hampus heter han ju på riktigt) utseende som jag märkte och med Carl var det ju något helt annat. Jag märkte inte hur jättesöt han är innan jag hade märkt hur otroligt snäll och artig och trevlig han är.
Jag hade min Sonata-tröja på mig. Och då - på Djäknen alltså - började folk prata om musik och jag hörde Fredrik fråga en ny jättetrevlig tjej om hon tyckte om Sonata Arctica. OMG!! Fredrik bytte musiken till Tallulah och vi sjöng med och mjau vad jag njöt! Dricka cider och prata med trevligt folk, att känna att jag var en av dem och lyssna och sjunga på SONATA med folk som också gillar det!!!! Och inte bara en, utan två, och så att andra hör också hur bra det är. Hampus sa att det lät bra! =)
Jag var inte ens särskilt ledsen över att Carl (och Lars, och Lars) inte var där. Fast jag skulle gärna spela lite Sonata för dem. Hoppas jag kan göra det på nåt sätt på övningshelgen. Om Fredrik och/eller nya Caroline kommer så att det inte är bara jag som vill lyssna på nåt konstigt och annorlunda när alla andra vill typ dansa. Fast... på Djäknen blev det också massor av svensk musik sedan och fastän Fredrik sa att det kommer mer Sonata sedan så blev det inte så. När min sista cider var slut så började jag känna mig ganska utanför fast jag visste att det var dumt och jag var bara trött och... ja, inte sparv men jag hade druckit ganska många cider. (Riitta förresten, nästan ingen annan förstår om du säger sparv när du menar full, det är bara nåt konstigt jag har hittat på. Och om du vill ha kaffe så bör du oftast inte beställa "en stor stark"... fast det här visste du ju redan!)
Och jag blev inte särskilt glad när jag hade tänkt jättelänge på vad jag skulle säga, fråga Hampus om jag hade hört rätt att han också bodde i Flogsta och om han i så fall visste när sista bussen går, men jag hann bara fråga om han alltså också bor i Flogsta och han typ tittade på mig, sa nej och fortsatte prata med de andra. Tur att Johanna H. var där, hon märkte i alla fall alltid när jag försökte säga något och nästan hjälpte mig att få dem att höra mig. Nästan. Jag försökte några gånger att kolla bussarna med min mobil men sen lyckades jag fråga så högt att de hörde om någon visste eller om nån som hade snabbare internet kunde kolla. Johanna kollade. Snällt.
Jag hade alltså en ganska bra kväll. När jag kom hem så var jag nästan för trött för att se Salatut, och tänkte att det skulle störa mina drömmar (jag drömde ändå inte om kören eller om Salatut, jag drömde om typ Hunger Games) men sen så såg jag avsnittet ändå för att idag skulle det kanske inte gå längre att hitta det. Och klockan ett försökte jag somna. Det gick inte. Jag var hungrig. Till slut gav jag upp, tände lampan och åt lite nötter och chips (som Riitta hade köpt till lördagen men vi åt inte så mycket) och kollade vad folk hade skrivit på Demi om Salatut. Sen försökte jag somna igen. Efter tre, dödstrött och stressad, sms:ade jag E's pappa att jag skulle behöva mer sömn än ett par timmar och kommer först på eftermiddagen. Relativt snart somnade jag. Vaknade ändå ganska tidigt och tände lampan innan elva, tänkte skriva "gick upp" men det har jag inte gjort än. Nu hinner jag dricka en Stor Stark och ligga vid datorn i lugn och ro innan jag måste åka. Och imorgon börjar jag jobba först klockan elva.
Om jag hade åkt hem direkt efter kören, ätit något och försökt somna, hade jag kanske sovit mer än sex timmar och gått upp klockan sex helt pigg? Kanske. Eller så hade jag druckit en eller två liter cider hemma istället och varit säker att pojkarna samtidigt satt och hade kul med halva kören på Djäknen. Utan att veta att de inte ens var där. Dessutom så var jag inte alls trött efter kören.
Nu är jag lite trött. Kaffe!!
tisdag 17 september 2013
Om jag bara hann sova ordentligt nån gång
Och när jag hinner så kan jag inte somna, typiskt. Som på söndagen när jag sov några timmar på kvällen, vaknade runt 22 och vet inte hur mycket jag sov innan jag var tvungen att gå upp klockan 6, inte mycket i alla fall.
Jobbar 7-9 och 15-19 varje dag, utom idag när jag har något viktigare så jag får sluta redan kl. 18, hinner aldrig äta sushi innan kören ändå.
Och fastän jag brukar vara trött när jag kommer hem på kvällarna så behöver jag några timmar för mig själv. Äta, titta på Salatut, ligga vid datorn i lugn och ro innan jag ska sova. Men jag skulle gärna sova tio timmar och det går ju inte när jag är hemma mellan halv åtta och åtta, oftast hungrig, dessutom så hittar jag oftast dagens Salatut först runt tio (MTV3 visar ju inte det lagligt utomlands, men som tur är så laddar någon alltid upp det nånstans dagen innan så folk slipper betala för att se nästa dagens avsnitt) och fastnar ändå på nätet så jag inte går och lägger mig innan midnatt. Och klockan ringer 6:06.
Inatt drömde jag i alla fall om... ja ni vet vem. Men i drömmen skulle jag precis somna och sen så ringde klockan. Perkele, nu har jag bråttom till bussen och inte ens gått upp än...
Jobbar 7-9 och 15-19 varje dag, utom idag när jag har något viktigare så jag får sluta redan kl. 18, hinner aldrig äta sushi innan kören ändå.
Och fastän jag brukar vara trött när jag kommer hem på kvällarna så behöver jag några timmar för mig själv. Äta, titta på Salatut, ligga vid datorn i lugn och ro innan jag ska sova. Men jag skulle gärna sova tio timmar och det går ju inte när jag är hemma mellan halv åtta och åtta, oftast hungrig, dessutom så hittar jag oftast dagens Salatut först runt tio (MTV3 visar ju inte det lagligt utomlands, men som tur är så laddar någon alltid upp det nånstans dagen innan så folk slipper betala för att se nästa dagens avsnitt) och fastnar ändå på nätet så jag inte går och lägger mig innan midnatt. Och klockan ringer 6:06.
Inatt drömde jag i alla fall om... ja ni vet vem. Men i drömmen skulle jag precis somna och sen så ringde klockan. Perkele, nu har jag bråttom till bussen och inte ens gått upp än...
söndag 15 september 2013
När jag är nykter igen så kommer jag tänka "wtf Maaria varför???"
...kanske. Men jag skickade bloggens adress till L.L. - alltså Carls bästis. Jag hoppas han inte visar allt till Carl... eller hoppas jag det? Hoppas jag kanske att han läser bloggen? Nej, jag vill att han ler så där vackert mot mig också, jag vill inte att han tycker jag är en Creepy Stalker.
Och det är jag ju på riktigt. Wtf, Maaria, varför?? Men han är så perkeleen söt <3
http://www.youtube.com/watch?v=JxZcFArCeKs
Och det är jag ju på riktigt. Wtf, Maaria, varför?? Men han är så perkeleen söt <3
http://www.youtube.com/watch?v=JxZcFArCeKs
KulturKatten
Miau. Huom, jos olet sukulainen tai vaikka Julia, lopeta lukeminen tähän.
Den här katten är fortfarande sparv, hade nog jättekul och konstigt nog är knäna hela.
Kvällens saldo (minns inte var, när och hur och varför) - en hårsnodd, lål SNODD HÅRSNODD... och ett glas (najs, det står Rekorderlig Cider på det) och... jag skäms... såna där hipsterglasögon.
Wtf, Maaria??? Vad gjorde de i min väska???!!!
Ja, jag har sagt att jag kanske behöver glasögon och skulle skaffa såna där hipsterbrillor. Men det var inte riktigt så här jag menade! Hoppas jag hittar ägaren, just nu är jag för sparv för att ens veta om det är nån styrka i dem.
Som E säger: GÅ SKÄMS NU SÅ NOGA!
Jag har minttu-pepsimax kvar. Det är inte bra. Kippis.
Den här katten är fortfarande sparv, hade nog jättekul och konstigt nog är knäna hela.
Kvällens saldo (minns inte var, när och hur och varför) - en hårsnodd, lål SNODD HÅRSNODD... och ett glas (najs, det står Rekorderlig Cider på det) och... jag skäms... såna där hipsterglasögon.
Wtf, Maaria??? Vad gjorde de i min väska???!!!
Ja, jag har sagt att jag kanske behöver glasögon och skulle skaffa såna där hipsterbrillor. Men det var inte riktigt så här jag menade! Hoppas jag hittar ägaren, just nu är jag för sparv för att ens veta om det är nån styrka i dem.
Som E säger: GÅ SKÄMS NU SÅ NOGA!
Jag har minttu-pepsimax kvar. Det är inte bra. Kippis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)