Krönikan

Jag var så stressad över den där jävla krönikan. Jag kunde inte komma igång med skrivandet alls, hade nästan inte alls gjort anteckningar under året som jag hade tänkt göra. Jag började på vårbalskvällen 2016 och skrev ner ett par ord (Hotell Linnés sal, jag höll tal) och så tänkte jag att jag börjar när jag har fått boken, Jesper skulle bara skriva rent sin krönika först, han hade precis fått boken. Men sen så fick Jesper annat att göra så Elin skulle skriva rent den, och sen så blev hon 1Q och fick mycket annat att göra.

Så många nätter då jag nästan grät och kunde inte somna för att jag stressade över krönikan. Nu på våren, alltså. När det var mindre än en månad kvar.

Jag fick bilder på några års krönikor av Elin i februari, då hade hon redan börjat skriva rent så jag kunde inte göra det istället (hon har en jättefin handstil!) men det var ändå omöjligt att komma igång utan boken. Fast jag vet inte om det hade varit lättare med boken. Jag kan tydligen aldrig göra något innan sista natten, så har det alltid varit med alla skoluppgifter och allt. Nu blev det som tur var inte riktigt sista möjliga natten, utan jag började skriva ner årets händelser redan veckan innan balen. Och på tisdagen innan balen fick jag boken, den natten satt jag och skrev, först drack jag cider för att koncentrera mig men sen så blev jag för full för att koncentrera mig. Precis så gjorde jag veckan innan också, när jag skrev ner händelser första natten. Men jag blev klar med det på två dagar (eller nätter) och med rimmandet också, fast det allra sista skrev jag på bussen på väg till balen. Och jag skrev krönikan i boken på vårbalsdagen; hemma, på busshållplatsen, innan uppsjungning, precis innan fördrinken. Jag hade tänkt skriva långsamt med jättefin handstil men det hann jag inte. Men jag skrev tydligt med en lila penna.

När jag läste de gamla krönikorna fick jag ångest för att jag kände att jag inte hör till "inside-gruppen", jag är inte tillräckligt populär, jag vet ingenting om när några körpar blev ihop under året osv. Att krönikören borde vara nån som hänger med sina körkompisar utanför körens gemensamma saker. Jag hatar känslan att vara utanför och fastän jag fattar att jag inte är mer utanför än de flesta andra så känner jag fortfarande ibland att jag inte hör till den där påhittade inside-gruppen. Det var skönt att vara med i styrelsen dock, vi åt på Koh Phangan i torsdags och hade jättemysigt!! Bara sju pers, där kände jag mig typ viktig för att jag var med!!

Jag var rädd att jag inte skulle lyckas skriva något alls. Fan vad pinsamt! Eller att det skulle bli väldigt kort och dåligt, eller att jag skulle vara tvungen att läsa den dagboksformade första versionen eftersom det kändes omöjligt att komma på rim på ett språk som inte är mitt modersmål.

Men det blev absolut inte kort, det blev tydligen inte dåligt heller. Jag kom igång till sist och då var det - som jag egentligen visste hela tiden - jättekul och jättelätt att rimma. Och jag HATAR!!! att läsa högt, jag var sjukt nervös och kände att jag var alltför nykter när jag stod på scenen i slutet av vårbalen. Men typ alla sa till mig efteråt att det var sjukt bra!! Jag var helt överlycklig många dagar efter balen. Och ler fortfarande som en galning när jag tänker på det. Jag lyckades. Jag älskar den känslan. Och jag älskar uppmärksamhet. Happy kitty!!!

Så, nu tänker jag skriva ner krönikan här i bloggen. Så att Riitta och de körkompisar som inte var där kan läsa den.

...

Jag har fått fast anställning.

-- raderat innehåll som kanske var lite för personligt, jag var full när jag skrev det här --

Fast om nån frågar mig om att vara krönikör så ska jag säga rakt ut att man måste vara populär. Inte osynlig. En av gänget. Man måste bli bjuden, inte glömd.

Vill inte tänka på krönikan. Har inte börjat skriva än. Har 20 dagar på mig.

Nytt år

Sista timmen 2016 börjar. Jag står utanför min andra bästis (föräldrars) hus. Ensam. Hör fyrverkerier och minns hur mycket jag önskade ett och annat.

Lovisa och den där Johan är ute med Lovisas hund Knutte. Och röker.

Den där Johan känner Trollets bästis Johan, Uppsala är så litet.

Jag hade planerat så mycket för 2017.
Jag fick ingen fast anställning. Men det var inte mitt fel.
Kommunen har tagit tillbaka 8 av Humanas ställen så de får inte anställa nån. Sa chefen iaf.
Så jag är vikarie igen.

Jag hade planerat att få mitt första barn 2017.
Markus har sagt: "kommer inte hända."

Nu när jag inte fick fast anställning.

Men jag vill inte dö.
Inte idag.
Han är arg för att jag är full (jämfört med honom) och jag var hos Lovisa.

Jag köpte allt vi drack, det gillar han inte heller. Och Lovisa köpte (eller hennes föräldrar?) maten. Men jag lagade maten (med lite hjälp när hon vaknade, hon hade däckat).

Vi hade kul ändå. Jättekul. Men varför måste Markus alltid vara arg på mig? Och få mig att känna mig värdelös?

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag.
När jag har jobbat mycket och inte kunnat sova så jag är så trött att jag inte orkar äta...
då ska jag INTE dricka mycket.

Det blev mycket på personalfesten. Först grät jag för att jag inte fick plats men de tog en extra stol till mig och där satt jag för synlig i vägen för alla men utan bestick och glas osv, utanför, som om jag inte riktigt hörde till. Som om jag typ inte var bjuden. Det var jag ju.
Medan jag grät på toa och hatade mig själv för att jag grät så gick Gotlandsresans personal till sitt eget bord så jag fick plats. Sen hade jag riktigt kul när vi åt förrätt (galet gott!!) och drack... typ fyra glas vin. Två glas skumpa (ett som alla andra och ett när jag grät på toa). Typ två eller tre white russians. Typ en gin tonic. Grät igen, minns inte vad som fick mig att börja gråta den gången men jag grät för att jag var så rädd att jag hade förlorat min chans att få fast anställning. Och att jag inte vågar berätta för Markus varför jag är så stressad att jag ibland inte kan sova. Ibland kan jag inte sova för att han säger så fula saker. Tur att jag inte minns vad han sa igår. Något väldigt elakt.

Jag vill inte heller vara så full som igår och jag vill inte heller att vårt hem ska se ut som mitt Flogsta-rum.

Jag är hela tiden rädd för att Markus ska bli trött på mig och kasta ut mig som han hotar ibland.

Jag är rädd för att jag inte får fast anställning. Vad gör jag då? Hur kan jag förklara det för Markus? Att jag var bakistrött dagen efter nationskörsbalen och typ halvsov på soffan när jag gosade med en kund, och att jag en annan gång lät Lovisa (som Markus hatar och som har fått mig att gråta några gånger men jag kan aldrig visa eller säga hur ledsen och arg hennes beteende ibland gör mig när vi är fulla) komma in i huset när jag hämtade en av kunderna och skulle äta sushi som ledsagare. Lovisa gick på toa och lämnade sin väska i kontoret "nu skiter jag i om det här är personalens privata område". Som tur är sa hon inget rasistiskt till mina kollegor. Jag tror inte hon skulle säga sånt direkt till någon, men jag skäms när folk i stan hör henne säga rasistiska dumma saker om folk. Men jag fick höra senare att det inte var okej att hon kom in. Och att jag borde be om förlåtelse. Jag har inte träffat Michaela sen dess, det var hon som fick jobba extra hårt när jag var trött (fast det var en söndag, inte jätteviktiga saker att göra, viktiga saker skötte jag självklart). Och jag vet inte hur jag skulle be om ursäkt för att jag lät min kompis komma in i huset och gå på toa och hon gick in i köket och kontoret. Men nu vet både Lovisa och jag att jag inte får låta obehöriga komma in i huset.

Jag ramlade igår och vad jag minns så gick jag till bussen även fast de hade beställt en taxi till mig. Jag skäms. Och som sagt fick jag inga vackra ord av Markus hemma. Han hade också druckit med sina kompisar men självklart inte lika full som jag.

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag, när vi var i Markus pappas sommarstuga, när jag ramlade och bet mig i tungan så att den fortfarande känns konstig och jag kan inte uttala s korrekt. Då hade jag också jobbat mycket och var så trött så jag inte orkade äta. Markus lät mig inte sova på dagen när vi kom fram heller. Och då gick kvällen som den gick. De fick i alla fall vara i fred på kvällen/natten för jag gick och la mig direkt efter att jag ramlade. Det var blod överallt.

Fast jag tror inte hela familjen hatar mig. Taina kanske, ibland. De andra tror jag inte. Även fast Markus skrev det den gången han sa att det var slut mellan oss. Det var det ju inte. Det första jag gjorde var väl att ringa till Riitta och Johannes.

Jag är rädd att Johannes tycker jag är jobbig. Snart slutar han säkert i kören som Carl gjorde. Jag ville ju bara att vi skulle vara vänner. Jag behöver honom. Jag behöver se honom. I tisdags pratade vi inget heller och han följde inte med på köröl. Fast det är väl skönt att han inte pratar med mig bara för att han tycker synd om mig. Jakob gjorde typ det och så nån gång när jag frågade när han skulle komma förbi igen så sa han nåt som att jag mår ju bättre nu, han trodde inte jag skulle behöva det längre. Han trodde också att jag hade önskat att få sitta bredvid honom på förra höstbalen. Jag hade inte önskat något. Ändå satt jag bredvid honom och mittemot Johannes. På vårbalen satt jag bredvid Johannes och mittemot Lars och Alex. Det var jättekul, för Alex, som jag då träffade för första gången, var så underbart social och efter typ första hälsningen betedde han sig som om vi hade varit vänner i åratal. Alex är så fin!!

Undrar vem jag får sitta med imorgon på höstbalen.

Undrar hur full och dum jag blir imorgon.

Ikväll ska jag i alla fall bara dricka cider, ingen Minttu som den gången jag pratade med Carl om hans pappa på serenadkvällen. Men imorgon? Tur att jag är ledig på söndag.

Nu vill nog katterna ha frukost. Jag vaknade klockan tio för att Markus hade lämnat lampan på i sovrummet. Typiskt.

Jag vill att Markus ska älska mig igen.

Två 13 timmars arbetsdagar i rad. Förra helgen var jag ledig, då hade vi det faktiskt riktigt bra, Markus och jag. Nu är jag lite stressad för att jag inte har använt några ledsagartimmar än i den här månaden, men det kanske var värt det. Vi åt tacos på torsdagen och fredagen, på lördagen var vi ute och åt på O'Learys. Jag vågade ta min oxfilé "rare" den här gången och det var perfekt. Och så god brunch och söndagspizza på söndagen, och tvättade gjorde vi också.

Igår, fredag, jobbade jag 7-20 och idag 8-21 (just nu har jag rast). Hela torsdagen var jag med Lovisa, vi åkte till Stockholm för att se Tove Jansson -utställningen. Vi åt lunch i Sthlm och när vi var tillbaka i Uppsala fick jag bjuda henne på middag, hon fyller ju år på måndag. Vi var trötta och blöta av snö och hon var full, men vi åt asiatisk buffé en gång till ändå. Innan jag fick åka hem följde jag henne till dörren. Jag sov gott men för lite innan jobbet. Det gick bra igår ändå. Men det skulle vara skönt med en helt ledig dag utan sociala kontakter förutom Markus och katterna! Kanske imorgon om jag inte orkar jobba några timmar som ledsagare...

Annars har den här veckan varit ganska fullpackad. Måndag, föreläsning om autism istället för jobb, det var skönt (intressant och bara tre timmar istället för sex timmar, vi handlade och lagade hamburgare tillsammans på kvällen, jag slutade samtidigt som Markus). Tisdag, stämrep och kör och köröl, jag var med kören 16:30-01:30. Onsdag, jobb (bara kväll, 15-21). Torsdag, Stockholm. Osv.

Lovisa började planera när vi ses nästa gång redan på väg hem från Sthlm, men jag vet inte när jag hinner och orkar. Följer med på ridning som ledsagare på måndag, en till föreläsning på morgonen och kör på kvällen med styrelsemöte, jobb 15-21 på onsdag, fest med jobbet på torsdag, serenadkväll på fredag och höstbal på lördag - om det nu blir nån bal, det är osäkert om vi får plats på Norrlands. Det är vattenläcka på VG så vi kan inte ha körens egen bal där som planerat. Hoppas vi kan ha nån sorts bal ändå, och serenadkväll!!

Egentligen började jag skriva för att jag blev så ledsen över Markus elaka sms (han fick mig att tro att han hade slängt mina saker, bl.a. ElfQuest och dockornas grejer, som låg på soffan, osv.) men det blev bättre. Och nu är rasten slut. Bara åtta timmar kvar av dagen. Och Markus ska laga mat ikväll <3

"Att jag lever lika fullt som någon annan"

Fint körrep. Först hade vi serenadrep och jag hade övat hemma, jag var inte mycket sämre än andra. Nästa vecka har vi serenadkvällen och höstbalen! Purrrr!

Johannes var inte med förra veckan, nu var han. Visst blev jag glad när jag såg honom. Han var inte med på körölen efteråt och vi sa inget till varandra. Men ändå skönt att se honom.

Det finaste idag var dock det Alex sa till mig på fikapausen: "Jag hörde dig i alten, det lät bra." Eller sa han till och med jättebra? Det var Koppången, finaste julsången och kanske den allra finaste sången vi har sjungit i kören (efter Andetag kanske, den sjöng vi bara på Volund-konserten 2007). Där har alten huvudrollen och jag kanske var den enda som kunde hela utantill. Kan inte tänka på nån annan sång som jag är så säker på. Jag tyckte också jag lät bra och vet att jag hördes, inte ens Leo kan säga att jag sjöng fel. Tror jag i alla fall...
Men det värmde så i hjärtat att höra det. Alex är så snäll!!

På köröl kände jag mig inte utanför, nästan inte alls. Jakop pratade mycket med mig (om katter och Astrid Lindgren) och sen så kom Jakob T! Han pratade också med mig. Om katter och Astrid Lindgren, och Tove Jansson.

Köröl

Tack för att du var med på repet. Fast jag hade hoppats på att du stannade kvar på köröl, istället gick du innan repet var slut (och kom sent också, dumt av mig att inte våga störa dig på rasten för att få ett leende, nåt ord, kanske en kram).

Ni som var med på köröl. Tack för att ni till slut märkte att Toni satt ensam och uttråkad (antar jag) för att ingen pratade med honom, han kan ju inte förstå om ni snackar svenska och vänder er bort från honom. Han är ny i kören och han är väl utbytesstudent också? Kommer inte stanna kvar flera år. Han förstår svenska om man pratar tydligt och enkelt direkt till honom, det är ju lätt för tyskar. Han har pluggat lite svenska i Tyskland. Men jag vet hur jobbigt det är när man blir osynlig och utanför. Och när folk vänder sig bort så man inte ens kan se deras ansikten, i en miljö med musik och massa prat, omöjligt att fatta nånting när folk pratar ett främmande språk.

Jag tänkte ta typ två cider. Ska ju jobba 15-21 imorgon (onsdag) och ville sova länge och bra.
Det blev typ 7 cider.

Ungefär så här, jag kan ha hittat på lite.

Cider 1: Alla sätter sig, jag är först och väljer en plats i mitten för att för en gångs skull inte hamna utanför. Jag känner mig ganska social redan innan min första cider och vill prata med folk, helst inte på engelska. Jag pratade lite med Viveka innan repet, ett par ord med Magda under repet och lite engelska (svåååårt!!) med Arne (inte min katt alltså, tyska körkompisen Arne) på fikapausen, annars såg jag bara alla andra prata och skratta med varandra och väntade på det här; köröl, en chans att vara med, vara social.

Cider 2: Micke och Leo sitter mittemot mig. Först blir jag jätteglad, sen så hör jag inte vad de säger till varandra. Jag är i alla fall glad. Hämtar en till cider och tänker att jag kan i alla fall sitta och glo på Micke, han är så himla söt. Förresten var han extra söt när han smakade Hennings öl som smakade som memma. Där växlade vi ju ett par ord! Det var fint!

Cider 3: Hör inte alls vad de andra pratar, de är små grupper på båda sidorna. De fyra till höger om mig, de fyra till vänster om mig, Micke och Leo. Och så Toni och jag, för långt emellan oss för att vi skulle kunna prata med varann. Inga lediga platser. Andra bordet är också fullt.

Cider 4: Några går. Nu pratar de med Toni. Micke satte sig närmare Toni. Då byter Marta plats och pratar med mig!!! Det gjorde ju Flynn också en liten stund och sen Carro, innan de gick, pratade alltså med både Marta och mig.

Cider 5: Vad kul, Micke och Marta pratar om språk! Jag skulle vilja sitta lite närmare. Leo satte sig mellan Micke och Toni, nu sitter alltså jag längst ut. På repet måste jag få sitta vid väggen, på köröl eller sittningar helst inte, då hamnar jag nästan automatiskt utanför. Som Toni gjorde nu i början. Nu snackar de om tyska.

Cider 6: Varje gång jag tänker gå är det lite för sent för att hinna till just den bussen. Jag skulle ju kunna säga ett och annat gällande tyska och andra språk, men jag sitter lite för långt borta. Min svaga röst skulle bara störa dem. Svårt att prata med så här många, Henning - Alice - Toni - Leo - Micke - Marta. När Leo byter bord så skulle jag kunna ta hans plats men innan jag hinner och vågar så går Marta också och några från det andra bordet och Micke byter bord, precis när jag tänker att alla skulle kunna sitta vid samma bord. Henning, Alice och Toni får gärna sitta och snacka svenska förolämpningar, jag trodde de skulle byta bord de med men de sitter kvar. Jag sätter mig i alla fall bredvid Micke.

Cider 7: Jag hör perfekt vad Micke och Jakop pratar och förstår det också fastän jag inte är nån riktig musiknörd. Bara några blickar gör att jag är med på riktigt. Och Jakops underbara sätt att inkludera mig, genom att nämna gamla låtar och sjungningar. På något konstigt sätt byter vi ämne till hårfärg (det var inte jag, jag kan faktiskt prata om annat än mig själv!!) och innan min cider är ens halvvägs så är den fina stunden över och Micke och Jakop går ut för att ta en cigg.
Då tittar jag på klockan och får lite bråttom till sista bussen.


Hoppas jag sitter bredvid nån jättetrevlig som jag typ känner på lördag. På nationskörsbalen alltså. Helst nån som pratar svenska. Eller finska går ju det också!

Hoppas det är några starka altar i närheten så jag kan sjunga så det hörs.



Tack min kära Markus för att du inte skrev fula sms om att jag bara bryr mig om alkohol och om jag inte kommer med sista bussen så får vi problem osv. Nu fick jag bara ett sms efter kören: "Missssssyoouu"

Det gjorde mig glad <3

Nu ligger jag bredvid min varma sovande Markus och ska sova jag med. Sova gott, hoppas jag.