Kördag!!

Borstat håret. Duschat. Valt kläder.

Nya byxor, köpta förra veckan innan kören. Och favorittröjan, den med metalldetaljer.
Lindex kanske har större storlekar än Kappahl men det känns bra att både byxorna och klänningen jag köpte är storlek XL, inte XXL/2XL eller 3XL.

Sen så tittade jag äntligen i kalendern och märkte att jag har hela tre lediga dagar nästa vecka. Om jag jobbar 2-4 timmar som ledsagare på fredag och alla de där tre dagarna så har nog båda kunderna fått sina timmar, åtminstone nästan. Nu på dagen känner jag mig inte alls lika stressad som inatt, när jag inte kunde somna.

Och om jag går och kopierar serenadnoterna innan kören så slipper jag tänka på det. Det var lite för mycket papper för att kopiera på jobbet och expeditionen på VG har inte öppet precis innan kören, men Studentkåren har öppet till 17 och där har jag kopierat något tidigare. Det kostar några mynt men mynt har vi. Känner mig som en duktig stämfiskal.

På lördag skulle jag egentligen jobba men jag lyckades byta så jag kan gå på Nationskörsbalen!! Hoppas det löser sig med körens egen höstbal också (om fyra veckor).

Jag somnade snart efter att Markus hade åkt till jobbet, eller jag sov väl typ en timme innan hans väckarklocka ringde också, men då började ju Arne tjata om frukost och jag fick gå upp som vanligt. Men Arne väckte mig igen runt halv tolv och då gick jag upp, hade gärna sovit mer men då kanske jag somnar ikväll. Efter ett par cider med kören!

På med kläderna och ut i världen nu då.

Till lunch åt jag förresten kammuslor. Jättegott. Katterna fick dela på en stor, men Sisu ville inte ha så Arne fick äta upp hennes också. Bortskämd tjockis, liknar sin mamma <3

...

Och det är svårt att skriva långa texter på iPad. Jag hade tänkt skriva på dator men orkade inte vänta tills Markus har spelat färdigt och går och lägger sig - och då vill han säkert att jag gör samma sak och inte sitter uppe och dricker vin (har tagit ett glas).

Var det något mer jag tänkte skriva? Katterna mår purrrr. Jag har en ny vän, Lovisa, så mitt sociala liv är inte längre bara kören (där jag inte har så nära vänner att vi skulle göra något tillsammans utöver körgrejerna, därför blir jag svartsjuk när jag ser bevis på att andra har det) och Riitta (som fortfarande känner mig allra bäst! Jag längtar efter att bada på Fyrishov nästa vecka och babbla finska som fan!!).

Vi har mycket gemensamt, Lovisa och jag. Kanske inte bara bra saker...

Annars var det väl inte så mycket. Men jag vill skriva lite oftare igen. Tror jag.

Oktober 2016

Uppdatering då och då. Jag är förresten inte full den här gången! Inte särskilt ledsen heller. Lite sårad fortfarande för att Markus sms:ade så fult när han (antagligen vrålhungrig och trött) hade kommit hem och skulle laga mat, skulle väl rengöra spisen först och märkte att jag hade använt skrapan för att göra rent i ugnen. (Efter att jag gjorde vegetarisk lasagne, då var han också hungrig och trött och arg för att plåten blev så full att det droppade lite över och han var säker att jag inte skulle rengöra ugnen, sen så var lasagnen väldigt blöt när den var nylagad - "jävla soppa" - och förresten var lökbitarna för stora och för många. Nästa dag tyckte han också att den var god.)

Idag när jag var på jobbet och han hade kommit hem:

Markus: "Vad i helvetes har du gjort med SPIS SKRAPAN? Du köper en ny för du kommer hem."

Jag: "Skrapat... ugn kanske. Trodde det skulle räcka att byta blad? Men ok jag köper. Jobbar på julafton och juldag förresten :(

Nåt annat jag ska köpa? Släng inte den gamla skrapan förresten!

Markus: "Den är till för spisen. Används inte på något annat jävla ställe är du efterbliven på riktigt?

Skit i affären den gick inte sönder när jag bröt upp den men hade lika gärna kunnat göra. Fattar inte vad i helvetes du håller på med."

Ja, Markus kan säga riktigt fult till mig ibland, och om jag också blir arg och säger saker tillbaka så blir det bara värre. Men oftast har jag inget att säga tillbaka. Han har ju rätt, han säger det bara så att jag blir riktigt ledsen. Oftast blir han arg när han är hungrig och trött efter jobbet. Han skulle aldrig prata så fult till någon annan. Förutom kattjävlarna kanske! Och motståndarna på dumma dataspel, men de hör ju inte honom. 

Annars är väl mitt liv bättre och bättre.

I förrgår fick jag månadsanställning på LSS-boendet där jag har jobbat som vikarie i ett år. Månadsanställning året ut, sen är den fasta tjänsten min om de är nöjda med mig! Det är ganska säkert, åtminstone om jag spelar lite mindre Candy Crush på jobbet ;)

(Jag har försökt se till att bara använda mobilen när jag jobbar med kollegor som också bryter mot den regeln, men någon hade väl nämnt det i alla fall.)

Det är lite svårt att hinna med jobbet, vara ledsagare åt två av kunderna (20 timmar i månaden utöver arbetstimmarna) och så kören. Igår blev jag stämfiskal i alten. Äntligen med i styrelsen efter nio år i kören! Känner mig viktig ;)

Min körbästis Jakob T. har slutat, det är tråkigt, men vi har fått fina nya korister. Speciellt Lars underbara sambo Alex! De två satt mittemot mig och Johannes på vårbalen (vilken perfekt plats jag fick!) och Alex var som om han hade känt oss i åratal. Otroligt social och jättegullig! Jag blev jätteglad när han kom med i kören! Nu på höstens övningshelg var han och Johannes i min grupp (och Malin och Johan O), vi tre planerade spexet hemma hos mig en kväll. Eller egentligen var det bara Alex och Johannes som planerade, jag hade inga idéer och vågade inte säga högt det lilla jag tänkte på. Men medan vi väntade på Johannes så hade Alex och jag en jättetrevlig liten pratstund. Om Johannes, Lars, Carl, Erica, killar och tjejer och om att vara kär och sånt. Förresten presenterade jag några av mina dockor osv. Och visade ett par teckningar. Och så valde han te (hallonlakrits!!) och muminmugg (Mymlan med sina ungar). Jag tror han försökte säga något i stil av att jag inte är Mårran om inte jag vill vara Mårran (jo, jag gillar Mårran). Och när Johannes kom så valde Alex precis rätt mugg åt honom. Snusmumriken förstås. Fast egentligen är det Jakob som är Snusmumriken, men Lovisa tar ju också Mårran varje gång hon är här...

Alex är en så underbar människa. De andra nya är också jättetrevliga. Men Alex känns som en riktig vän. Någon som kanske kan "ersätta" Jakob i körsammanhang!

På övningshelgen drack jag så mycket att jag grät. Som vanligt alltså. 

Så mycket att jag ville dö, eller döda mig utan att dö för att få uppmärksamhet, eller något.

Ibland hatar jag mig så mycket.

Ibland hatar jag mig så jävla mycket. Eller ofta. För ofta. Det skulle säkert bli bättre om jag kunde sluta supa mig full, men ibland (som när jag trodde jag hade misslyckats med lasagnen) har det inget med alkohol att göra. Och utan alkohol kan det hända att jag inte lyckas säga nånting alls och känner mig utanför. Jag hatar att känna mig utanför. Och jag älskar uppmärksamhet. Om jag vet vad jag ska säga.

Men jag har slutat äta medicin. Helt. Jag har inte gått ner i vikt än, men det borde bli lättare nu. Jag har inte heller börjat supa mer som psykiatrikern varnade att jag skulle om jag slutade! Mindre, till och med. Och jag cyklar nästan alltid till och från jobbet.

Markus stängde av internet för att jag skulle sova.
Jag använde mobilens internet tills batteriet dog.

...

Över ett år sedan jag skrev om mitt liv.

Nu då?

Pluggar inte, men har anmält mig till en nybörjarkurs i teckenspråk.

Efter lite problem på Onnela, jag och några andra tror fortfarande på att problemet är alla som snackar bakom ryggen på andra, så jobbar jag inte där längre förutom om de behöver extravak nån natt.

Men jag jobbar på ett LSS-boende. Alltså, med personer som har utvecklingsstörning. Nu vill språknörden skrika nåt om termerna men jag är för full. Trivs kattbra på jobbet.

Full? Ja, fortfarande samma fyllo som Erica gjorde slut med.

Som Marco inte längre var kär i.
Som Trollet (Thomas) blev trött på.
Som Petteri inte kunde vara ihop med, eller ens vara fb-kompis med längre, nu alltså, märkte jag.

Helt ärligt: jag förstår nästan hur Erica tänkte, det gör fortfarande ont men hon har det säkert mycket bättre nu.

Marco? Vi kanske borde ha varit vänner istället?? Bara vänner! Varför blev vi ihop??

Trollet?? Utan honom hade jag och Petteri kanske varit ihop mycket längre. Utan honom hade nog jag åkt tillbaka till Finland. Tack, Trollet, för att du var min ett litet tag.

Petteri? Petsku? Det var så länge sen.


Sen så alla som jag varit kär i. Besatt. Kunde inte tänka på nåt annat.

Dani, i grundskolan.

Matti, Johnny osv... när jag var med Petsku. Och Jenni. Och Turo.
Lars. Lind. Carl.

Carl W. Johannes

...Carl Johannes

du Carl, du behöver inte vara rädd för mig längre, nu har Johannes börjat i kören och jag har typ glömt dig...

Kiitos, rakkaat isovanhemmat, kun olitte elämässäni 14, 19 ja 29 vuotta.
Terveisiä vaarille, mummu. Jotenkin vaikea olla surullinen, kun tiedän, ettet sinäkään ole. Onnea matkaan.

Jag har inte skrivit så mycket under de senaste månaderna...!

Livet är lite annorlunda nu än för ett år sedan.

Jag pluggar, till undersköterska alltså, och trivs kattbra.

Jag har precis börjat jobba på det finska äldreboendet Onnela - och jag trivs kattbra där också.

Jag och min Markus har ett fint hem i Sävja och vi trivs kattbra.

Och så har vi två söta små kissemjauare och vi älskar dem nästan (?) lika mycket som vi älskar varandra!

Förresten så bor ju Riitta i Uppsala nu, vi jobbar på samma plats, och jag har andra vänner och sociala kontakter också. 

Sisu och en del av bokhyllan

Arne Katt i sovrummet

Syskonen och fönstret mot skogen

Jag är överlycklig med mitt liv nu. Tydligen skriver jag bara när jag inte mår så bra, när jag vill klaga och gnälla.

För ett år sedan hade jag inte träffat Markus än. Jag gjorde inget annat än drack vin och låg i sängen vid datorn och tänkte på Carl. Jag pluggade inte och jobbade inte. Jag älskade att krama främmande katter men skulle säkert inte ha kunnat ta hand om en själv. Riitta bodde i Finland, jag kände mig ensam och vågade knappt prata med körkompisar om jag inte var full. Det hände att jag drack en cider innan repet bara för att orka med så mycket folk på en gång. Mitt rum såg förmårrat ut, golvet syntes inte alls under allt skit. Jag bytte aldrig sängkläder och orkade inte ens tvätta kläder. Jag orkade inte diska och samlade så småningom största delen av korridorens tallrikar osv in i rummet. Jag hade inte råd att köpa mat - hur jag lyckades dricka så mycket ändå vet jag inte - så jag stal ett och annat ur grannarnas hyllor i köket. Jag mådde inte bra alls.

Nu älskar jag mitt liv. Det betyder inte att allt är jättekul och enkelt, jag äter fortfarande samma medicin och dricker fortfarande ganska mycket, men jag har ett bra liv nu och älskar det. Och jag älskar min Markus. <3