Jag vaknade och det var mörkt. Ett litet tag kände jag mig utvilad och trodde att jag hade sovit från mörkt till mörkt. Men klockan var bara fyra. Jag hade sovit en timme eller två.
Nu är det ljust. Kanske jag lyckas sova från ljust till mörkt i alla fall? Helst till kvällen, sju-åtta, så att jag kan se dagens Salatut medan jag dricker morgonkaffet. Sen så ska jag städa. Kanske gå ner till affären, panta flaskor och köpa pepsi max. Och kanske en billig pizza? Sen så ska jag städa, men först ska jag sova.
Imorgon måste jag diska och duscha, kanske tvätta kläder också. Men ikväll tänker jag städa resten av rummet.
Det var inte meningen att vara vaken hela natten. Hoppas jag kan drömma massor idag. Ses ikväll, världen. Och i drömmarna, om de händer i samma värld, det hoppas jag. Lucid-drömmar, tack. Det spelar ingen roll om jag blandar ihop en fiktiv figur med någon eller några riktiga. Det gör drömmen bara vackrare, kanske.
Och sen så händer det ju när jag är vaken också. Tänker på någon som bara är en drömbild av en riktig människa. Drömmen försvinner inte. Den blir starkare och mindre genomskinlig när jag inte vet något om vad som finns bakom drömmen. Men det kanske är samma sak för dig - är jag bara en mardröm för dig som döljer den riktiga människan?
fredag 7 februari 2014
Jag älskar Glee!
Och har sovit alldeles för lite men kan inte sluta titta på Glee...
Jag köpte andra säsongen på dvd idag, alltså torsdag, istället för vin eller cider eller gin&tonic.
Egentligen hade jag inte råd att köpa nåt sånt men jag gjorde det ändå. Under natten städade jag ganska "mycket" och tittade på resten av första säsongen. Sen så sov jag tre-fyra timmar och åkte till Freud, fick prata 40 minuter den här gången, om lördagen, om Carl som vanligt, inte så mycket annat.
Det hann jag nämna att Jakob kommer på besök och att jag har börjat städa, och att det var Ericas födelsedag, och att jag inte blev vald till klubbverkare men var inte besviken, och att jag lyckades prata ganska bra inför "hela kören" och sånt.
Efter Freud gick jag till den där konditorin vid Svandammen för att köpa samma goda bakelser som nån gång tidigare, tre stycken, till Erica som fyllde 28, precis ett halvår efter mig alltså. Sen så gick jag till bussen och hann precis köpa Glee, andra säsongen, vi kan kalla det min halvfödelsedagspresent eller så var det okej att slösa pengar för att jag är snäll katt och köper inget vin eller något den här veckan. Ingen sån där lördag igen, tack!
Så nu tittar jag på Glee fastän jag borde sova. Efter det här avsnittet kanske, som nästan (?) fick mig att gråta, Grilled Cheesus.
Cheesus, jag är lite kär i Kurt Hummel (Chris Colfer). Det kommer inte gå över innan jag har tredje säsongen på dvd och får titta på - vad hette han nu - Joe Hart (Samuel Larsen). Jag har sett några avsnitt hos Erica, det var ju hon som först visade mig Glee. Eller jag kanske gillar dem båda lika mycket. Eller... kanske Kurt ännu mer än Joe. Kurt - såsom skådespelaren - är bög och kan sjunga högre än jag, men cheesus vad söt.
Och ögonen. Lite svårt att vara säker när jag bara ser dem på skärmen men... känner jag igen färgen?
Havet?
Han är söt när han gråter.
Men jag kanske borde sova innan en tv-serie får mig att gråta på riktigt.
Love, fangirl
Jag köpte andra säsongen på dvd idag, alltså torsdag, istället för vin eller cider eller gin&tonic.
Egentligen hade jag inte råd att köpa nåt sånt men jag gjorde det ändå. Under natten städade jag ganska "mycket" och tittade på resten av första säsongen. Sen så sov jag tre-fyra timmar och åkte till Freud, fick prata 40 minuter den här gången, om lördagen, om Carl som vanligt, inte så mycket annat.
Det hann jag nämna att Jakob kommer på besök och att jag har börjat städa, och att det var Ericas födelsedag, och att jag inte blev vald till klubbverkare men var inte besviken, och att jag lyckades prata ganska bra inför "hela kören" och sånt.
Efter Freud gick jag till den där konditorin vid Svandammen för att köpa samma goda bakelser som nån gång tidigare, tre stycken, till Erica som fyllde 28, precis ett halvår efter mig alltså. Sen så gick jag till bussen och hann precis köpa Glee, andra säsongen, vi kan kalla det min halvfödelsedagspresent eller så var det okej att slösa pengar för att jag är snäll katt och köper inget vin eller något den här veckan. Ingen sån där lördag igen, tack!
Så nu tittar jag på Glee fastän jag borde sova. Efter det här avsnittet kanske, som nästan (?) fick mig att gråta, Grilled Cheesus.
Cheesus, jag är lite kär i Kurt Hummel (Chris Colfer). Det kommer inte gå över innan jag har tredje säsongen på dvd och får titta på - vad hette han nu - Joe Hart (Samuel Larsen). Jag har sett några avsnitt hos Erica, det var ju hon som först visade mig Glee. Eller jag kanske gillar dem båda lika mycket. Eller... kanske Kurt ännu mer än Joe. Kurt - såsom skådespelaren - är bög och kan sjunga högre än jag, men cheesus vad söt.
Och ögonen. Lite svårt att vara säker när jag bara ser dem på skärmen men... känner jag igen färgen?
Havet?
Han är söt när han gråter.
Men jag kanske borde sova innan en tv-serie får mig att gråta på riktigt.
Love, fangirl
torsdag 6 februari 2014
Resten av veckan...
...har jag åtminstone något att göra! Som jag måste göra, och som jag faktiskt tänker göra.
Nu kan jag inte vänta tills jag är vaken och pigg när det är ljust ute. Jag sov kanske 12 timmar igen, vaknade kanske kvart i åtta på kvällen. Jag har ätit bröd och ost och druckit en kopp kaffe, ska dricka en till kopp innan jag ska börja städa. Vet inte hur mycket jag ska göra just inatt men något ska jag göra. Samla alla Johnnys kläder i en låda? De ligger överallt. Och göra nåt åt golvet så att jag kan gå till badrummet lika lätt utan glasögon som med dem. Det kan jag kanske redan nu. Nästan. Men så att jag inte trampar på nåt. Så att jag kan se mattan!
Imorgon måste jag vakna tidigt för att hinna till psykoterapin kl. 17. Sen så måste jag fortsätta städa. Och på helgen ska jag dammsuga, tvätta kläder och diska, så att vi har två stora rena kaffekoppar när Jakob kommer hit!!
Ingen annan körkompis har nånsin varit hos mig. Om inte Elinor, hon har kanske sett mitt rum också, hon har i alla fall varit hos Erica.
Jag är så glad när jag känner att jag har vänner.
Nu kan jag inte vänta tills jag är vaken och pigg när det är ljust ute. Jag sov kanske 12 timmar igen, vaknade kanske kvart i åtta på kvällen. Jag har ätit bröd och ost och druckit en kopp kaffe, ska dricka en till kopp innan jag ska börja städa. Vet inte hur mycket jag ska göra just inatt men något ska jag göra. Samla alla Johnnys kläder i en låda? De ligger överallt. Och göra nåt åt golvet så att jag kan gå till badrummet lika lätt utan glasögon som med dem. Det kan jag kanske redan nu. Nästan. Men så att jag inte trampar på nåt. Så att jag kan se mattan!
Imorgon måste jag vakna tidigt för att hinna till psykoterapin kl. 17. Sen så måste jag fortsätta städa. Och på helgen ska jag dammsuga, tvätta kläder och diska, så att vi har två stora rena kaffekoppar när Jakob kommer hit!!
Ingen annan körkompis har nånsin varit hos mig. Om inte Elinor, hon har kanske sett mitt rum också, hon har i alla fall varit hos Erica.
Jag är så glad när jag känner att jag har vänner.
onsdag 5 februari 2014
...och bilder
Johnny fick alltså ett paket kläder idag som jag hade beställt i november eller december, en överraskningspåse värd över 100 € för "bara" 50 €. Ja, då hade jag pengar... och ångrar mig inte. Man skulle ange storlek och kön (t.ex. SD-kille), först hade jag tänkt skaffa två paket men beställde bara till Johnny. Ja, det är killkläder. Den svarta skinnkorsetten är inte med på bilderna men den är för stor för Johnny... någon måste kunna fixa den så att den passar Deena! Hon tänker i alla fall stjäla den. Man fick alltså också säga vilka färger man helst ville ha, mitt paket var väldigt svartvitt.
Sen så körens fest! Hur kunde jag nånsin känna mig ensam och utanför i det där gänget?
Jag älskar min kör!
Där fick ni bilder på mig med fyra ögon. Kitty loves! Jag får aldrig glömma dem hemma! När jag går till köket kan det hända att jag glömmer dem i rummet men ute i den stora världen... det skiter jag i om jag inte ser helt perfekt men jag ser ju så bra ut med dem!!
Jag vet, jag vet, jag skulle gå och lägga mig för några timmar sen. Kanske om jag inte dricker kaffe nu fastän jag skulle vilja? Medan jag kollar ett till avsnitt av Glee. Eller... kanske lite kaffe ändå? Jag har aldrig svårt att somna efter morgonkaffet ;)
Ett par ord om tisdagen
Trodde jag att jag skulle bli besviken om jag inte skulle bli vald till klubbverkare?
Eller om Carl fortfarande inte skulle vara där?
Kanske det. Men jag blev inte besviken. Jag hade ju gissat att inget av det där skulle hända, sen så lyckades jag prata ganska bra om varför jag ville bli klubbverkare, fick dem att skratta ett par gånger, var jättenervös men klarade av det genom att vara ärlig och typ skoja om det. Jag var jättestolt över mig själv och lycklig för att jag hade klarat mig så bra. Och glad för Isabels skull, hon blir en jättebra klubbverkare och när jag inte bestämmer vart jag ska sitta på vårbalen så kan det bli fina överraskningar. På övningshelgen tänker jag vara med på fixargruppen!!
Och Carl? Först var jag rädd att han hade slutat på riktigt på grund av mig, sen så sa Elin att vår hemsideansvarig är ganska upptagen den här terminen, då tänkte jag att han kanske var "upptagen" för att slippa se mig... sen så frågade jag Elin senare och hörde att han jobbar mycket. Så det har kanske inget med mig att göra. Troligen inte.
Ändå undrar jag fortfarande om det som folk på korridorsfesten sa, att han är rädd för mig.
Och inte vill se mig.
Det är kul att skoja om att jag är tankeläsare, nu när jag pratade med nya Carl för första gången kunde jag redan hans födelsedatum utantill, visst, jag kan läsa tankar, fråga bara Carl, sa jag.
Om jag bara kunde det.
Han berättar inget och visar inget. Nej, jag tror inte och har aldrig trott att han skulle kunna bli kär i mig, det är inte såna känslor jag menar. Men om jag kunde läsa hans tankar och känslor en liten stund. Som... när gick allt fel? Vad skulle jag kunna göra rätt? Är han rädd för mig? Avskyr han mig? Vad kan jag göra för att han inte skulle göra det? Och varför? Så många varför-frågor.
Inte ett enda svar.
Men det var ju den här tisdagen och körfesten jag skulle berätta om. Jag hade jättekul och kände mig jätteglad, pratade med många, lyckades prata lite med Lars om Carl, han hade hört något om lördagen. Men det gick ju inte att prata så mycket om Carl där, men det jag försökte säga var att jag inte kan tänka på nåt annat än honom och måste få veta vad han tänker om allt det här. Lars känner honom bättre än någon och kan kanske hjälpa mig att hitta ett par svar. Berätta något. Och nu menar jag det inte som det vanliga "jag vill veta allt om dig", men hur läser man honom??
För att läsa mig behöver man inte ens läsa bloggen, jag skriver bara för att själv sortera mina tankar.
Mina ögon byter inte färg. De är väldigt enkelt blå. Inte som havet som växlar mellan storm och is... är det verkligen bara ögonen som speglar allt det jag vill veta?
Resten av veckan ska jag städa. Nu kan man inte ens se golvet. Jakob kommer hit på söndag om inte redan på lördag och då ska rummet se ut som ett rum! Hoppas du inte har något emot rökelser, min underbara vän ^^
Och i början kändes det konstigt att ha glasögon på mig men sen så kändes det konstigare att ta av dem. Så det värmde när folk sa till mig att de passar mig, eller att det var bra talat och starkt av mig, jag blev så glad.
Och kände att jag nådde just det som jag ville. Att bli sedd. På ett bra sätt för omväxlingens skull. (Det sa jag också, det enda ordet som inte kom ut som det skulle för att jag pratade för snabbt och var nervös.)
Nu är jag redan lite trött och ska kanske se resten av Glee-avsnittet som jag började på innan kören, sen ska jag sova. Länge. Och drömma något sött och glatt.
Jag vill ha två eller tre tisdagar i veckan!!
Eller om Carl fortfarande inte skulle vara där?
Kanske det. Men jag blev inte besviken. Jag hade ju gissat att inget av det där skulle hända, sen så lyckades jag prata ganska bra om varför jag ville bli klubbverkare, fick dem att skratta ett par gånger, var jättenervös men klarade av det genom att vara ärlig och typ skoja om det. Jag var jättestolt över mig själv och lycklig för att jag hade klarat mig så bra. Och glad för Isabels skull, hon blir en jättebra klubbverkare och när jag inte bestämmer vart jag ska sitta på vårbalen så kan det bli fina överraskningar. På övningshelgen tänker jag vara med på fixargruppen!!
Och Carl? Först var jag rädd att han hade slutat på riktigt på grund av mig, sen så sa Elin att vår hemsideansvarig är ganska upptagen den här terminen, då tänkte jag att han kanske var "upptagen" för att slippa se mig... sen så frågade jag Elin senare och hörde att han jobbar mycket. Så det har kanske inget med mig att göra. Troligen inte.
Ändå undrar jag fortfarande om det som folk på korridorsfesten sa, att han är rädd för mig.
Och inte vill se mig.
Det är kul att skoja om att jag är tankeläsare, nu när jag pratade med nya Carl för första gången kunde jag redan hans födelsedatum utantill, visst, jag kan läsa tankar, fråga bara Carl, sa jag.
Om jag bara kunde det.
Han berättar inget och visar inget. Nej, jag tror inte och har aldrig trott att han skulle kunna bli kär i mig, det är inte såna känslor jag menar. Men om jag kunde läsa hans tankar och känslor en liten stund. Som... när gick allt fel? Vad skulle jag kunna göra rätt? Är han rädd för mig? Avskyr han mig? Vad kan jag göra för att han inte skulle göra det? Och varför? Så många varför-frågor.
Inte ett enda svar.
Men det var ju den här tisdagen och körfesten jag skulle berätta om. Jag hade jättekul och kände mig jätteglad, pratade med många, lyckades prata lite med Lars om Carl, han hade hört något om lördagen. Men det gick ju inte att prata så mycket om Carl där, men det jag försökte säga var att jag inte kan tänka på nåt annat än honom och måste få veta vad han tänker om allt det här. Lars känner honom bättre än någon och kan kanske hjälpa mig att hitta ett par svar. Berätta något. Och nu menar jag det inte som det vanliga "jag vill veta allt om dig", men hur läser man honom??
För att läsa mig behöver man inte ens läsa bloggen, jag skriver bara för att själv sortera mina tankar.
Mina ögon byter inte färg. De är väldigt enkelt blå. Inte som havet som växlar mellan storm och is... är det verkligen bara ögonen som speglar allt det jag vill veta?
Resten av veckan ska jag städa. Nu kan man inte ens se golvet. Jakob kommer hit på söndag om inte redan på lördag och då ska rummet se ut som ett rum! Hoppas du inte har något emot rökelser, min underbara vän ^^
Och i början kändes det konstigt att ha glasögon på mig men sen så kändes det konstigare att ta av dem. Så det värmde när folk sa till mig att de passar mig, eller att det var bra talat och starkt av mig, jag blev så glad.
Och kände att jag nådde just det som jag ville. Att bli sedd. På ett bra sätt för omväxlingens skull. (Det sa jag också, det enda ordet som inte kom ut som det skulle för att jag pratade för snabbt och var nervös.)
Nu är jag redan lite trött och ska kanske se resten av Glee-avsnittet som jag började på innan kören, sen ska jag sova. Länge. Och drömma något sött och glatt.
Jag vill ha två eller tre tisdagar i veckan!!
söndag 2 februari 2014
Rakkaus on rikos.
Efter VG kom jag alltså hem och lagade en snabb carbonara, med Ericas "recept", för att det skulle vara lättare att dricka vin. Och det var lätt. Jag drack vin. Mycket vin.
Riitta har en så konstig dygnsrytm att jag oftast fortfarande är pigg när hon vaknar. Så vi pratade på Skype på morgonen tills jag försökte somna, eller hur? Tidigt på eftermiddagen? Och somnade kanske lite och vaknade och hade världens ångest för att hjärnan fick ADHD och helvete vilka känslor. Men vin hjälpte. Och Skype med Riitta hjälpte ännu mer.
Min tidsuppfattning är borta igen, timmar känns som veckor... och jag har fortfarande inte ätit något sen den där pastan. Hur lyckades jag tömma en hel Umbala på lördagen? Och sen så sov jag kanske lite till eller något, tittade kanske på gamla Salatut och Riitta gick redan och la sig, men runt midnatt fick jag en idé att gå till Alans som skulle ha öppet till klockan två på lördagar, jag tog med en bok och Johnny ville absolut följa med. Då kände jag mig inte full, ville ha cider för jag hade ju inte druckit vin på flera timmar och sen så tänkte jag äta minst en pizzasallad om jag inte skulle orka äta riktig mat, fast det skulle jag kanske göra... på vägen mötte jag en finsk tjej och hennes kompisar gissade på nåt sätt att jag var finsk så de fick henne att ropa nåt på finska och när jag vände mig om så började vi prata. Hon hette Jenni och visste inte riktigt vart de var på väg men tydligen till hus 5.
Jag fortsatte mot Alans - stängt.
Jag var ju inte riktigt hungrig, så då gick jag tillbaka och tänkte försöka hitta Jenni på korridorsfesten. Jag hittade den mest högljudda korridoren och gick in - det första jag såg var Carl.
C a r l - som jag hade längtat efter så länge och tänkt på varenda minut.
Det dummaste var att jag inte märkte hur full jag redan var. Jag drack vad jag fick och lite till, lät en äcklig kille kyssa mig med tungan och suga på mina bröst bara för att få Gin&Tonic. Yäk. Jag hatar att kyssas med tungan och jag hatar kåta killar som försöker saker... men jag älskar Gin&Tonic.
Det minns jag inte varför jag sen ramlade så att nästan allt jag fick hamnade på korridorsgolvet. Någon kanske knuffade mig. Det var svårt att komma upp. Om jag minns rätt så höll Carl mina glasögon och Johnny...
Resten är lite suddigt och för pinsamt. Ja, jag var äckligt full. Tjejerna sa till mig att festen var slut och alla skulle hem men det var ganska mycket folk kvar. Carl var kvar. Jag ville stanna kvar. De ringde polisen. De sa att Carl inte ville se mig och att han var rädd för mig.
Rädd??
Rädd för mig??
???
"Hanterar jobbiga situationer genom att undvika dem"... ja, jag vet. Jag var precis lika dum och full som efter luccegasken, om inte fullare, och jag märkte inte själv hur full jag var.
Den här gången när polisen tog mig fick jag ingen panik. Jag försökte få dem att låta mig gå hem men de tog mig och Johnny... det var nästan lika hemskt som innan, jag kunde inte somna alls och på morgonen var det så kallt att till och med jag frös. Mycket. Jag vet att det inte ska vara bekvämt men helvete vad jag frös. Hur kan det vara kriminellt att älska någon? Jag var för full, men vad gjorde jag egentligen för fel?
Den finska polisen (hans finska lät som om han var full) och en till gubbe var snälla och skjutsade mig till stan. Nån gång runt sex. Jag och Johnny tog bussen hem och var trötta. Väckte Riitta för att vi behövde prata. Det fortsatte vi hemma på skype och nu har vi sovit alldeles för lite och fortfarande inte ätit.
Om jag bara kunde lyckas att somna lite innan Erica kommer hem och vi ska äta söndagspizza.
Jag är hungrig men har inget att äta och vill inte laga pasta i köket bland folk.
Mina glasögon är smutsiga men inte trasiga. Jag är både och.
A little broken, always been... a part of you belongs to me...
You were never mine to love but this all has made it easy for me...
Det hjälper inte att alltid säga förlåt om jag aldrig lär mig.
Men ändå.
Förlåt.
Riitta har en så konstig dygnsrytm att jag oftast fortfarande är pigg när hon vaknar. Så vi pratade på Skype på morgonen tills jag försökte somna, eller hur? Tidigt på eftermiddagen? Och somnade kanske lite och vaknade och hade världens ångest för att hjärnan fick ADHD och helvete vilka känslor. Men vin hjälpte. Och Skype med Riitta hjälpte ännu mer.
Min tidsuppfattning är borta igen, timmar känns som veckor... och jag har fortfarande inte ätit något sen den där pastan. Hur lyckades jag tömma en hel Umbala på lördagen? Och sen så sov jag kanske lite till eller något, tittade kanske på gamla Salatut och Riitta gick redan och la sig, men runt midnatt fick jag en idé att gå till Alans som skulle ha öppet till klockan två på lördagar, jag tog med en bok och Johnny ville absolut följa med. Då kände jag mig inte full, ville ha cider för jag hade ju inte druckit vin på flera timmar och sen så tänkte jag äta minst en pizzasallad om jag inte skulle orka äta riktig mat, fast det skulle jag kanske göra... på vägen mötte jag en finsk tjej och hennes kompisar gissade på nåt sätt att jag var finsk så de fick henne att ropa nåt på finska och när jag vände mig om så började vi prata. Hon hette Jenni och visste inte riktigt vart de var på väg men tydligen till hus 5.
Jag fortsatte mot Alans - stängt.
Jag var ju inte riktigt hungrig, så då gick jag tillbaka och tänkte försöka hitta Jenni på korridorsfesten. Jag hittade den mest högljudda korridoren och gick in - det första jag såg var Carl.
C a r l - som jag hade längtat efter så länge och tänkt på varenda minut.
Det dummaste var att jag inte märkte hur full jag redan var. Jag drack vad jag fick och lite till, lät en äcklig kille kyssa mig med tungan och suga på mina bröst bara för att få Gin&Tonic. Yäk. Jag hatar att kyssas med tungan och jag hatar kåta killar som försöker saker... men jag älskar Gin&Tonic.
Det minns jag inte varför jag sen ramlade så att nästan allt jag fick hamnade på korridorsgolvet. Någon kanske knuffade mig. Det var svårt att komma upp. Om jag minns rätt så höll Carl mina glasögon och Johnny...
Resten är lite suddigt och för pinsamt. Ja, jag var äckligt full. Tjejerna sa till mig att festen var slut och alla skulle hem men det var ganska mycket folk kvar. Carl var kvar. Jag ville stanna kvar. De ringde polisen. De sa att Carl inte ville se mig och att han var rädd för mig.
Rädd??
Rädd för mig??
???
"Hanterar jobbiga situationer genom att undvika dem"... ja, jag vet. Jag var precis lika dum och full som efter luccegasken, om inte fullare, och jag märkte inte själv hur full jag var.
Den här gången när polisen tog mig fick jag ingen panik. Jag försökte få dem att låta mig gå hem men de tog mig och Johnny... det var nästan lika hemskt som innan, jag kunde inte somna alls och på morgonen var det så kallt att till och med jag frös. Mycket. Jag vet att det inte ska vara bekvämt men helvete vad jag frös. Hur kan det vara kriminellt att älska någon? Jag var för full, men vad gjorde jag egentligen för fel?
Den finska polisen (hans finska lät som om han var full) och en till gubbe var snälla och skjutsade mig till stan. Nån gång runt sex. Jag och Johnny tog bussen hem och var trötta. Väckte Riitta för att vi behövde prata. Det fortsatte vi hemma på skype och nu har vi sovit alldeles för lite och fortfarande inte ätit.
Om jag bara kunde lyckas att somna lite innan Erica kommer hem och vi ska äta söndagspizza.
Jag är hungrig men har inget att äta och vill inte laga pasta i köket bland folk.
Mina glasögon är smutsiga men inte trasiga. Jag är både och.
A little broken, always been... a part of you belongs to me...
You were never mine to love but this all has made it easy for me...
Det hjälper inte att alltid säga förlåt om jag aldrig lär mig.
Men ändå.
Förlåt.
lördag 1 februari 2014
Osynlighetskänslor...
Idag - fredag alltså - var jag på stan två gånger. Först åkte jag till Systemet och Subway och kände ångest på bussen för att glasögonen immade (det där ordet var jag tvungen att googla, man kan ju inte lita på gamla sångtexter), tyckte att det var pinsamt och om jag inte hade dem på mig så såg jag inte helt perfekt - och det kändes pinsamt att ha dem i handen, hade inte fodralen med mig - och om jag hade dem på mig så såg jag perfekt en liten stund och sen inget så jag var tvungen att torka av dem igen och igen. Men så mycket hann jag se att ingen annan hade samma problem. Äcklig tjockis, svettas som fan, då var det kanske bättre att ha dem i handen och inte se om allas ögon verkligen stirrade på mig. Nej, jag vet att de - kanske - inte gjorde det, inte alla i alla fall, och tjejen som skrattade pratade i telefon, hon kanske inte skrattade åt mig? För hon var ännu tjockare än jag. Kanske.
Hemma orkade jag dricka ett glas vin, runt 22:00 var jag på VG. Bara fem personer i kö, eller två av dem kanske bara rökte eller jag märkte inte vart de försvann, bara tre tjejer framför mig. Men för mycket folk inne (för mycket?? Inte ens jag tyckte det var mycket folk!!) och vi fick vänta över en timme. Ibland växlade vi några ord. Ibland sa jag något, ganska högt och tydligt tyckte jag, något roligt, men fick ingen reaktion alls, fast efter ett tag sa nån annan typ samma sak och alla skrattade och tyckte det var roligt. Jag stod där precis utanför glasdörrarna bredvid de tre högljudda tjejerna över en timme. Jag såg Jakop och Lena och nån annan ute, Jakop hälsade. (Alltså inte min körbästis Jakob utan den andra.)
Till slut fick en av tjejerna gå in och vakterna bjöd på kaffe. Fast de märkte inte mig. Alla andra fick kaffe utom jag och först tredje gången när de frågade om någon mer vill ha så fick jag en kopp. Men en okänd tjej lät mig smaka två gånger av sin kopp! Så snällt!
Sen var vakterna snälla och sa att vi fick komma in i hallen och se bandet. Jag frågade om jag fick gå på toa och det fick jag också. Den andra av de tre tjejerna fick lämna jackan i garderoben och gå in. Efter ett tag skulle två personer gå så den tredje tjejen fick gå in, och så klart... en tjej som hade stått bakom mig i kön. Jag hade redan tagit av mig jackan, hon och jag stod vid garderoben samtidigt, min körkompis Pär skötte garderoben och kände igen mig och frågade mig "hur är läget", höll redan på att hänga upp min jacka när vakten sa nej, bara en fick gå in och vakten tyckte att jag hade stått mycket längre bak i kön. WTF? Samma vakt som hade stått där och tittat på de tre tjejerna och mig i över en timme, jag hade bara varit tyst nästan hela tiden, jag var ju ensam där.
Jag vet att jag överreagerade när jag började gråta, och nej, jag var inte full, hade alltså inte druckit mer än ett glas vin, och jag hade tagit min medicin. Eller så såg det ut i alla fall, att jag överreagerade. Sånt händer ju alla ibland, det betyder inte att jag är osynlig, eller hur. Så dumt att börja gråta för något sånt.
Överreagerar jag om jag tycker att sånt händer mig alldeles för ofta? Många gånger i rad, hela tiden? Vad är det för fel på mig? Det undrade jag när jag torkade ögonen framför spegeln och skämdes. Men sen så fick jag gå in (samtidigt som flera andra).
Jag kunde ha kommit mycket tidigare. Vem vet, det kanske var flera körkompisar där tidigare? Nu såg jag Fredrik och Sonia och hälsade båda. Ja, det var faktiskt jag som hälsade Jakop först också. Duktig katt! Sonia märkte inte mig fastän jag stod bredvid henne vid baren men det gjorde mig inte ledsen, jag tror det berodde på glasögonen och att hon inte tittade åt mitt håll. Men vi pratade inte mer än några ord. De båda var ju där med egna vänner.
Men en jättesöt tjej tittade på mig så länge och såg så bekant ut att jag sa "hej" och vi började prata, jag är ganska säker att vi inte hade sett varandra förut, men söt och trevlig var hon. Hon svarade glatt "hej, fin piercing" (eller hon kan ha använt något annat adjektiv, jag är bara så fin-sk att jag alltid säger fin) och det tog mig ett par sekunder att fatta vilken hon menade. Hah, hur många har jag som syns? Jag hade kläder på mig och tungan inne i munnen! Sen så frågade hon om det gjorde ont och jag sa att jag gjorde den själv för många år sen och att tungan gjorde mer ont. Och att vissa andra gjorde ännu mer ont... mer än så sa jag inte men jag kanske borde träna lite det här med samtal med främmande? Men jag tror jag kommer känna igen henne om jag ser henne igen. Söt och snäll. Vet inte namnet. Ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen! Alla fyra ögon!
Det var underbart att se perfekt. Det var halvmörkt och jag kunde ändå se om det var någon på andra sidan salen som jag kände! Nej, det var det inte. Till exempel hemma kan jag glömma att ta på mig glasögonen när jag går och kollar posten och vid datorn behöver jag dem inte (just nu har jag dem på mig för att jag är en aning längre borta från skärmen när jag skriver och dels för att jag gillar dem så mycket) men på stan, på VG, på Ica... nästan var som helst finns det saker som jag inte ser tillräckligt bra utan dem!
En ganska söt och jättetrevlig kille pratade också med mig lite, det var han som började!!! Han klättrade på en stol över stolarna bredvid mig för att se bandet bättre, sen så kom han tillbaka och frågade om han hade skrämt mig och vad jag antecknade. Jag skrev bara mina tankar i boken på finska för att komma ihåg alla detaljer för att berätta för Riitta, men jag tror jag har skrivit allt ganska mycket mer detaljerat här. Killen såg lite ut som någon ganska stereotypisk nörd-bög-karaktär från nån serie. Söt. Jag tror han och den där söta tjejen kände varandra. Och han frågade vad jag tyckte om bandet och berättade att de var hans kompisar. När han senare skulle gå (med nån annan tjej) gick han förbi mig och svarade på mitt leende. Jag tror han var det bästa på hela kvällen, förutom musiken och mina glasögon. Bättre än de tre cider jag drack. Han pratade med mig. Jag var inte osynlig.
Fan vad jag ville fråga om han var tenor och bodde i Uppsala och skulle vilja börja i kören... och fan vad jag ville tacka för att han började prata med mig. Som sagt, jag ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen, nu när jag känner igen ansikten lite lättare än förut (samma gamla obefintliga ansiktsminne men perfekt syn igen). Och om jag ser någon av dem igen och de kommer ihåg mig och jag lyckas prata med dem igen... som om det skulle hända, men man kan alltid hoppas... då tänker jag fråga vad de heter.
Ja, det var värt besväret att åka till stan. Vad som helst är bättre än rummet och jag kunde träna lite att visa mig bland folk i brillorna innan tisdagen. Det känns ändå lite läskigt men det är ju skönt att känna något annat än ångest, stress, ensamhet... och hur kan det vara läskigt att bli sedd när det är just det jag vill? Varför är jag mer nervös för att visa mig med brillor än för att kanske bli vald till klubbverkare? Eller för att inte bli vald?
Jag är ganska säker att det blir Isabel. Men man kan ju alltid hoppas. Om några röstar på mig så blir jag jätteglad och samtidigt undrar varför... och hjälp, vi har ju några mer eller mindre nya medlemmar, om vi ändå måste säga något om varför vi vill bli klubbverkare...? Jag får skriva ner några saker i boken innan tisdagen!
Puss och kram och ses på skype på eftermiddagen/kvällen, Riitta <3
 |
| Tässä kaipaamanne oikein edustava kuva, terveisiä lumipyrystä. |
Hemma orkade jag dricka ett glas vin, runt 22:00 var jag på VG. Bara fem personer i kö, eller två av dem kanske bara rökte eller jag märkte inte vart de försvann, bara tre tjejer framför mig. Men för mycket folk inne (för mycket?? Inte ens jag tyckte det var mycket folk!!) och vi fick vänta över en timme. Ibland växlade vi några ord. Ibland sa jag något, ganska högt och tydligt tyckte jag, något roligt, men fick ingen reaktion alls, fast efter ett tag sa nån annan typ samma sak och alla skrattade och tyckte det var roligt. Jag stod där precis utanför glasdörrarna bredvid de tre högljudda tjejerna över en timme. Jag såg Jakop och Lena och nån annan ute, Jakop hälsade. (Alltså inte min körbästis Jakob utan den andra.)
Till slut fick en av tjejerna gå in och vakterna bjöd på kaffe. Fast de märkte inte mig. Alla andra fick kaffe utom jag och först tredje gången när de frågade om någon mer vill ha så fick jag en kopp. Men en okänd tjej lät mig smaka två gånger av sin kopp! Så snällt!
Sen var vakterna snälla och sa att vi fick komma in i hallen och se bandet. Jag frågade om jag fick gå på toa och det fick jag också. Den andra av de tre tjejerna fick lämna jackan i garderoben och gå in. Efter ett tag skulle två personer gå så den tredje tjejen fick gå in, och så klart... en tjej som hade stått bakom mig i kön. Jag hade redan tagit av mig jackan, hon och jag stod vid garderoben samtidigt, min körkompis Pär skötte garderoben och kände igen mig och frågade mig "hur är läget", höll redan på att hänga upp min jacka när vakten sa nej, bara en fick gå in och vakten tyckte att jag hade stått mycket längre bak i kön. WTF? Samma vakt som hade stått där och tittat på de tre tjejerna och mig i över en timme, jag hade bara varit tyst nästan hela tiden, jag var ju ensam där.
Jag vet att jag överreagerade när jag började gråta, och nej, jag var inte full, hade alltså inte druckit mer än ett glas vin, och jag hade tagit min medicin. Eller så såg det ut i alla fall, att jag överreagerade. Sånt händer ju alla ibland, det betyder inte att jag är osynlig, eller hur. Så dumt att börja gråta för något sånt.
Överreagerar jag om jag tycker att sånt händer mig alldeles för ofta? Många gånger i rad, hela tiden? Vad är det för fel på mig? Det undrade jag när jag torkade ögonen framför spegeln och skämdes. Men sen så fick jag gå in (samtidigt som flera andra).
Jag kunde ha kommit mycket tidigare. Vem vet, det kanske var flera körkompisar där tidigare? Nu såg jag Fredrik och Sonia och hälsade båda. Ja, det var faktiskt jag som hälsade Jakop först också. Duktig katt! Sonia märkte inte mig fastän jag stod bredvid henne vid baren men det gjorde mig inte ledsen, jag tror det berodde på glasögonen och att hon inte tittade åt mitt håll. Men vi pratade inte mer än några ord. De båda var ju där med egna vänner.
Men en jättesöt tjej tittade på mig så länge och såg så bekant ut att jag sa "hej" och vi började prata, jag är ganska säker att vi inte hade sett varandra förut, men söt och trevlig var hon. Hon svarade glatt "hej, fin piercing" (eller hon kan ha använt något annat adjektiv, jag är bara så fin-sk att jag alltid säger fin) och det tog mig ett par sekunder att fatta vilken hon menade. Hah, hur många har jag som syns? Jag hade kläder på mig och tungan inne i munnen! Sen så frågade hon om det gjorde ont och jag sa att jag gjorde den själv för många år sen och att tungan gjorde mer ont. Och att vissa andra gjorde ännu mer ont... mer än så sa jag inte men jag kanske borde träna lite det här med samtal med främmande? Men jag tror jag kommer känna igen henne om jag ser henne igen. Söt och snäll. Vet inte namnet. Ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen! Alla fyra ögon!
Det var underbart att se perfekt. Det var halvmörkt och jag kunde ändå se om det var någon på andra sidan salen som jag kände! Nej, det var det inte. Till exempel hemma kan jag glömma att ta på mig glasögonen när jag går och kollar posten och vid datorn behöver jag dem inte (just nu har jag dem på mig för att jag är en aning längre borta från skärmen när jag skriver och dels för att jag gillar dem så mycket) men på stan, på VG, på Ica... nästan var som helst finns det saker som jag inte ser tillräckligt bra utan dem!
En ganska söt och jättetrevlig kille pratade också med mig lite, det var han som började!!! Han klättrade på en stol över stolarna bredvid mig för att se bandet bättre, sen så kom han tillbaka och frågade om han hade skrämt mig och vad jag antecknade. Jag skrev bara mina tankar i boken på finska för att komma ihåg alla detaljer för att berätta för Riitta, men jag tror jag har skrivit allt ganska mycket mer detaljerat här. Killen såg lite ut som någon ganska stereotypisk nörd-bög-karaktär från nån serie. Söt. Jag tror han och den där söta tjejen kände varandra. Och han frågade vad jag tyckte om bandet och berättade att de var hans kompisar. När han senare skulle gå (med nån annan tjej) gick han förbi mig och svarade på mitt leende. Jag tror han var det bästa på hela kvällen, förutom musiken och mina glasögon. Bättre än de tre cider jag drack. Han pratade med mig. Jag var inte osynlig.
Fan vad jag ville fråga om han var tenor och bodde i Uppsala och skulle vilja börja i kören... och fan vad jag ville tacka för att han började prata med mig. Som sagt, jag ska hålla ögonen öppna på reccemottagningen, nu när jag känner igen ansikten lite lättare än förut (samma gamla obefintliga ansiktsminne men perfekt syn igen). Och om jag ser någon av dem igen och de kommer ihåg mig och jag lyckas prata med dem igen... som om det skulle hända, men man kan alltid hoppas... då tänker jag fråga vad de heter.
Ja, det var värt besväret att åka till stan. Vad som helst är bättre än rummet och jag kunde träna lite att visa mig bland folk i brillorna innan tisdagen. Det känns ändå lite läskigt men det är ju skönt att känna något annat än ångest, stress, ensamhet... och hur kan det vara läskigt att bli sedd när det är just det jag vill? Varför är jag mer nervös för att visa mig med brillor än för att kanske bli vald till klubbverkare? Eller för att inte bli vald?
Jag är ganska säker att det blir Isabel. Men man kan ju alltid hoppas. Om några röstar på mig så blir jag jätteglad och samtidigt undrar varför... och hjälp, vi har ju några mer eller mindre nya medlemmar, om vi ändå måste säga något om varför vi vill bli klubbverkare...? Jag får skriva ner några saker i boken innan tisdagen!
Puss och kram och ses på skype på eftermiddagen/kvällen, Riitta <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)